Just nu är jag här

Jag inser plötsligt att jag har missat att skriva om en del böcker. Den här läste jag ut 23 februari, så i det här fallet kan jag inte skylla på att mars var så överjävlig.

Elise läser på universitetet och dejtar på Tinder. Hon har GPS:en ständigt påslagen och utbyter erfarenheter av antidepressiva med sina vänner. Hon tycker egentligen bara om män i övre medelåldern, de är som hästar, så lugna, orubbliga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter. Hon skulle vilja vara en häst.

När hon träffar Victor verkar hon bli lycklig på det där omedelbara sättet, trots att han är i hennes egen ålder. Lyckan går snart över i en känsla av tomhet.

Just nu är jag här handlar om hur man ska kunna säga "jag älskar dig" i en avförtrollad tid där alla ord har förlorat sin mening, men där längtan efter närhet är ofrånkomlig.

En Stockholmsskildring som är medveten om traditionen tillbaka till Hjalmar Söderberg, och samtidigt är en relationsroman i högsta grad för och i vår egen tid.

Boken beskrivs på flera ställen som en generationsroman. "En rörande och träffsäker skildring av den moderna mjältsjuka som är konsekvensen av att vi delvis tappat kontakten med de platser där vi rör oss och de människor vi möter" skriver Expressen. Men det enda jag tänker hela tiden är: Borderline, borderline, borderline. Eller emotionellt instabil personlighetsstörning om man hellre vill det.

Elise är 29 år men känns som en vilsen 17-åring. Ett skal runt en tomt svart hål. Självskadebeteendet, knaprandet, projicerandet, bristen på empati, det svart-vita, den totala bristen på driv, på riktning, hur hon driver den stackars Victor halvvägs mot galenskap. Hur kunde han förresten falla för henne överhuvudtaget?

Boken är så hopplös. Elise är så jävla hopplös att jag blir galen. Ändå kan jag inte sluta lyssna. Det är en bra bok.