På flodens botten

Novellerna i På flodens botten är drömska och poetiska och myllrar av karibiska stämningar, färger och miljöer. Redan här utkristalliseras teman som Kincaid senare återvänder till genom hela författarskapet, såsom erfarenheten att växa upp på en isolerad ö i det brittiska imperiets periferi och, inte minst, den komplicerade relationen mellan mor och dotter – en relation som ofta i Kincaids skrivande är ställföreträdande för den mellan moderland och koloni, mäktig och maktlös.

Jag sprang på den på biblioteket och det lät i allra högsta grad som något för mig. Jag har aldrig läst Kincaid, men har länge velat göra det, jag gillar att läsa noveller och jag är ytterligt svag för det där drömska, poetiska draget. 'Karibiska stämningar, färger och miljöer' låter ju också väldigt lockande i mina öron. Uppenbarligen är detta Kincaids debut. Den kom ut 1983.

Den första novellen gillade jag nog, sådär, men njae...  Jag tyckte nog faktiskt inte om den här boken, förstod den inte, för att vara ärlig. Jag får försöka ned någon av hennes senare böcker i stället.