Listor

Utmaningar & Teman 2020

Teman 2019

Läsutmaningar 2018

söndag 2 december 2018

En smakebit på søndag - vecka 48


Denna vecka utgår smakebiten åter från Astrid Terese på Betraktninger.

Eftersom jag ännu (!!!) varken är klar med Hundra år av ensamhet eller Drottningporten, som jag tidigare haft som smakbitar och det känns knöligt att citera från ljudboken jag lyssnar på, så får det bli ur den fackbok jag nu läser - eller i ärlighetens namn läste ut för tio minuter sedan.

Bodde man i extrahuset var kontrollen mindre. Men den fanns där. Inget av barnen på Bäckliden fick äta apelsin, tugga tuggummi eller borsta tänderna på annat än utsatta tider. Allt för att föräldrarna skulle kunna känna på lukten om någon rökte eller drack. Det fanns inga lås på dörrarna, och familjehemspappan kunde smyga fram till stängda dörrar och rycka upp dem för att se om något olämpligt skedde. 
- Vi fick inte äta socker och de var noga med fett. Vi skulle hela tiden banta. Och jag fick inte ha svarta kläder. Då var man ett luder. Ett luder som min mamma, som familjehemspappan sa.


Vad fosterhemsföräldrarna klassade som olämpligt kan man fråga sig. Rapp Johansson blev genom hela placeringstiden våldtagen av äldre fosterhemsplacerade pojkar. När detta framkom till fosterhemsföräldrarna övertalades hon att inte "förstöra pojkarnas liv" genom att anmäla. (!!!)

Boken handlar mer om sociala myndigheters omhändertagande av barn, än om Rapp Johansson själv, även om hon figurerar genom hela boken. Och det som framkommer om henne i boken är en västanfläkt av det som framkommer i intervju och rättegång - och som jag förstått i hennes egna böcker, som jag ännu inte läst.

Av en slump hittade jag intervjun med Sofia Rapp Johansson i Malou Efter tio - antagligen när jag letade efter material med Simon Häggström; man får ju tips i högermarginalen på Youtube. Jag kände inte till henne och henns historia innan. Rapp Johanssons livsberättelse är mer än en normalfuntad människa står ut med att höra. Man ikläder sig en rustning och låter småbitar sippra in i skarvarna mellan de olika delarna, pö om pö. Jag tittade också på filmer från rättegången, där Rapp Johansson söker ersättning från staten för det hon tvingats genomlida i de fosterhem där hon placerats.



Och det är något med Sofia Rapp Johansson som berör mig så, som inte har att göra direkt med det fasansfulla hon berättar: när hon sitter där och vittnar så är hon så snygg, så välklädd, så vältalig, så trovärdig, så skör och samtidigt så stark, så tilltalande som människa att jag liksom blir lite "besatt" av henne.



Jag har beställt hennes första bok, Silverfisken, via Bokbörsen, men den har ännu inte kommit. Det har däremot Tills skulderbladen blivit vingar, Golgata och Hem - även de beställda via Bokbörsen. Jag valde att börja med Hem, eftersom de andra är i lyrikform (tror jag) och jag vill avsluta Drottningporten innan jag börjar med mer lyrik.



Och nu kommer det politiska åsikter, så här bör man sluta läsa om man inte vill ta del av dylikt:

Den före detta socialdemokraten och välfärdsentreprenören Jan Emanuel Johansson hade 2010 tjänat 223 miljoner kronor på sina olika välfärdsföretag: vårdhem, och hvb med olika inriktingar (bland annat ensamkommande flyktingbarn - för övrigt den vårdform där de största vinsterna tycks ta ut). Hans företag Av egen kraft, ett av de nio företag han 2010 sålde till vårdbolaget Frösunda, hade under åren 2000 till 2004 vinstuttag på 25-50%. Samtidigt fick företaget efter inspektioner kritik för slitna lokaler, låg bemanning och låg kompetens hos personalen. Ett annat av hans före detta företag, Svensk sammhällsutveckling (vars iaffärsidé var boenden för krävande ungdomar samt boenden för ensamkommane flyktingbarn), hade en vinst på hela 39% under 2009.

Jag undrar i mitt stilla sinne - synnerhet i dessa tider då många svenskar anser att vi inte har råd att hjälpa flyktingar och att vi måste ta hand om "våra egna" först; och varför far "våra egna" svaga plötsligt så illa? - om det är detta som våra skattepengar ska gå till : undermåliga vårdhem och hvb-hem genom vilka privata intressenter skor sig och plockar ut miljardvinster. Ska vi sälja ut vårt samhälles svaga på detta vis? Jag har hört så många försvara privata aktörer med åsikten att en sådan inte kan missköta sig eller leverera en usel tjänst eller produkt, eftersom den då skulle konkurreras ut och inte få sälja/få fler uppdrag. I ärlighetens namn hade jag nog lite av den inställningen själv när jag var yngre. Men det ÄR ju inte så i praktiken. Johanssons hem har uppenbarligen inte konkurrerats ut, trots att de var undermåliga, och efter att ha haft en sambo som arbetar i privat sektor (flera olika konsultföretag inom teknikbranschen), så har jag fått bekräftat att det ingalunda är så att usla utförare blir utkonkurrerade. Tvärt om! På grund av kontakter, känningar och "hålla varandra om ryggen" kan de fortsätta leverera usla tjänster. Det som låter bra i teorin, blir inte alltid så bra i praktiken.

10 kommentarer:

  1. Redan utan våldtäkterna låter det tillräckligt hemskt. Respekt är inte en envägsgrej.

    SvaraRadera
  2. Jag har vänner som fosterhemsplacerats och lidit helvetes alla kval. Jag klarar inte av att läsa denna angelägna bok, den ska sättas i händerna på dem som inget begriper, som är totalt ignoranta för hur samhället ser ut när det är riktigt illa ställt. Jag kan också hålla med om din åsikt på slutet, jag har alltid värnat om fri företagsamhet men måste tillstå att de inte sköts ett dugg bättre än de statliga/kommunala. Men dom är inte bra dom heller! Så vad göra? Tack för en mycket viktig smakbit ur öden som bör beröra oss alla. Trevlig första advent

    SvaraRadera
  3. ingen bok jag kommer att läsa, men viktig

    SvaraRadera
  4. Tack för smakbiten. Låter intressant.

    SvaraRadera
  5. Fick upp ögonen för det här med missförhållanden på hvb-hem lite mer när jag nyligen läste Fruktans hus av Mats Ahlstedt (rekommenderas!), så ofattbart hemskt. Vad jag förstår är det svårt att kontrollera sådana boenden, men ändå, det är väl inget försvar om man jämför med det livslånga lidande det innebär för de unga som drabbas. Bor inte så långt från det hvb-hem du tar upp i exemplet, känner trots det inte till något om det, men nu fick jag ju veta. Illa.
    Tack för smakbiten! Viktigt ämne att ta upp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset, den ska jag kolla upp.

      Radera
  6. Jeg klarer ikke lese denne type bøker. Det blir rett og slett for tøft for meg. Men jeg synes det er fantastisk med hver en som leser og som engasjerer seg!
    Ha en riktig fin søndagskveld!

    SvaraRadera
  7. Tufft att hon skriver om det, det beundrar jag henne för!

    SvaraRadera
  8. jag känner till de här böckerna och författarinnan, men jag orkar inte läsa. det är för hemskt! och viktigt. tack för smakebiten!

    SvaraRadera