En smakebit på søndag - vecka 49

Denna söndag utgår smakebiten åter från Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Även denna vecka har jag skrivit ner texten från en ljudbok, så med viss reservation för att allt blivit rätt.

När Sjuchov pustat ut såg han sig omkring. Månen grinade purpurröd. Den hade redan klättrat upp på himlen. Den var en smula i nedan. Igår vid den här tiden, stod den betydligt högre. Glad över att allting gått så smärtfritt knuffade Sjuchov kommendörkaptenen i sidan och utbrast: 
Jo, kommendörkaptenen, vart tar gamle månen vägen sedan, vad säger eran vetenskap om det? 
Vart? Vilken okunnighet! Den syns inte helt enkelt. 
Sjuchov skakade på huvudet och skrattade. Hur vet du att den finns om den inte syns? 
Herregud, tror du att det är en ny måne varje månad? sa kommendörkaptenen häpet. 
Vad är det för konstigt med det? Det föds ju nya människor varenda dag, varför skulle det inte kunna födas en ny måne var fjärde vecka. 
Tvi! spottade kommendörkaptenen. Jag har aldrig i mitt liv stött på en matros som var så dum. Vart skulle den ta vägen? 
Ja, det är ju det jag undrar, vart tar den vägen? sa Sjuchov och blottade tänderna. Nå, vart? Sjuchov suckade och sa en smula läspande. Hemma hos oss brukar folk säga, Gud smular sönder den gamla månen till stjärnor. 
Vilka vildar, skrattade kommendörkaptenen. Jag har aldrig hört på maken. Du tror väl inte på Gud, Sjuchov? 
Hurså? Kom och säg att du inte tror när åskan går! 
Och varför gör Gud på det viset då? 
Gör vad då? 
Smular sönder månen till stjärnor, varför? 
Det är väl enkelt, sa Sjuchov och ryckte på axlarna. Stjärnorna faller ju ibland och måste fyllas på. 

Utdraget kommer från En dag i Ivan Denisovitjs liv av Nobelpristagaren Alexandr Solzjenitsyn. Den handlar, precis som titeln säger, om en enda dag i Ivans - även kallad Sjuchov - liv som politisk fånge i ett straffläger i Sibirien. Ivan, soldat i Röda Armén, har varit "dum nog" att erkänna att han tagits till fånga av tyskar och suttit fängslad några dagar innan han lyckats fly, och därmed har han klassats som spion och dömts till 8 års straffarbete. Boken - en långnovell eller kortroman - är delvis självbiografisk, då Solzjenitsyn själv suttit 8 år i arbetsläger. Enligt uppgift dömdes han dock för att i ett brev uttryckt sig nedsättande om Stalin. Utdraget är inte särskilt typiskt för boken, men jag tyckte att det var lite kul. Det är rörande hur människor ständigt söker finna en förklaring på företeelser i livet. Jag ser det inte minst hos mina patienter som kan leverera de mest fantasifulla hypoteser om hur kroppen fungerar och vad som orsakat deras sjukdom. Sjuchov skojar dock bara när han tjafsar med kommendörkaptenen.

Ännu en påminnelse om hur otroligt tacksamma vi ska vara övar att leva i en demokrati, och att demokrati inte är något vi kan ta förgivet. Den går faktiskt att rösta bort. 20% av svenska folket är uppenbarligen villig att göra det.

Det var då förskräckligt vilka mörka böcker jag har med varenda vecka! Jag börjar känna mig som en riktig dysterkvist :)