Stål

De bästa vännerna Anna och Francesca växer upp i ett nedslitet bostadskomplex i den toskanska kuststaden Piombino. I horisonten skymtar Elba, men på Via Stalingrado är det kring stålverket livet rör sig. Flickorna är tretton år, på väg att ta steget in i vuxenvärlden och är heta föremål för männens och pojkarnas blickar. De är prinsessor i ett fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett liv tillsammans långt borta från föräldrarna och stålverket. Anna har stora planer för sitt liv, hon ska läsa vidare och bli domare eller politiker. Francesca drömmer om att bli 'velina', att jobba på tv eller bli modell.

Jag minns att jag hörde en grupp människor tala om den i radio när den nyligen kommit ut, de var över sig av förtjusning och jag tänkte att, ja men den ska jag läsa! Det tog sina modiga år. Under tiden har Ferrante liksom tagit över arenan. För det finns likheter, först och främst, naturligtvis, vänskapen mellan två flickor på gränsen mellan barn och vuxen. Min fantastiska väninna - den enda del jag läst i serien - utspelar sig under 50-talet, Stål precis vid milennieskiftet. Trots att 40 år skiljer förefaller det inte ha hänt särskilt mycket socialt och jämställdhetsmässigt. Samma ärkepatriarkaliska struktur råder i båda böckerna. Samma arbetarfamiljer i slitna arbetarkvarter. Hur ser det ut i Italien egentligen, börjar jag undra. Inte minst när jag blir kräkfärdig av att läsa om gubbar sitter och trånar efter 13-åriga flickor. Herregud, vad fan är det för fel på män, liksom? Är svenska män likadana, fast jag inte märker av det?

Det är en jäkligt bra bok. Helt klart. Och kritikerna jublar. Eller jublade, ska jag kanske säga. Det var ju ett tag sedan de tyckte till.


Jag lyckades aldrig läsa någon bok på månadens språk för juni, italienska, men trots att jag därmed sumpat utmaningen, så ville jag ändå läsa en italiensk under året, och det blev denna. Jag läste den i november. (Ja ja, alltid efter!)