Vera

Inledning: Det är Vanna som klär den unga bruden, snör hennes kropp hårt. Kanske är hon den enda som verkligen förstår vad det här äktenskapet egentligen handlar om och har på så vis ansvar för det som är på väg att ske. Hon har knappt fått en blund på hela natten, legat och vridit sig i jungfrukammaren, väntat på gryningen och allt som ska hända. Har inget annat val än att göra som hon blir tillsagd, men att delta är ändå att delta och hon gör det handgripligare än någon annan - som den som drar i trådarna, hårdare och hårdare tills bruden är så smal som det bara går. Och helst lite smalare. 

Jag läste den här boken i början av december. Då när jag egentligen skulle läsa klart Hundra år av ensamhet och sedan börja på Erindring om kærligheden, som jag aldrig hann klart. Jag var nere hos mamma i Skåne och vi gick in på en loppis. Och ut kom jag med en fullknökad kasse böcker. Eller om det var två. Jag satt vid köksbordet och bläddrade i de där nya böckerna, läste inledningen i en efter en, tills jag kom till den här. Av någon anledning kunde jag inte sluta. Det gick så lätt att läsa. På den tid jag läste en sida i Hundra år av ensamhet, läste jag fyra i denna.

Baksidestext: Under falskt namn kommer den unga Sandrine från krigets mörker till ett soldränkt försommarsverige. Året är 1945. Hennes enda bagage är ett barn hon tänkt göra sig av med, och en farlig hemlighet. Sju månader senare står hon brud på en ö längst ute i skärgården. Hos den kylslagna överklasfamiljen Ceder lär sig Sandrine förhålla sig till nya hemligheter, samtidigt som det förflutna hinner ikapp henne. Vem är hon? Vad hände under kriget? Så kommer dottern Vera och med henne börjar hemligheten sippra fram.

Vacker och väldigt svår att lägga ifrån sig. Och snyggt bokomslag.