En smakebit på søndag - Judas

Denna söndag utgår smakebiten från Astrid Terese på Betraktninger.

Jag är nere hos min mor i Skåne och idag har vi flängt runt en del på bygden, så jag har inte haft tid förrän nu att sätta mig och skriva. Nej, inte igår heller, för då satt jag i bilen, timma ut och timma in. Men nu så...

Månadens språk är hebreiska och jag har just börjat på Judas av Amos Oz - det första jag läser av honom - och den lovar gott. Jag tycker mycket om hans språk.

Hustaket var av tegel, och mitt på fasaden fanns en liten vindskupa, en triangelformad struktur som påminde Shmuel om ett avskuret tält. Också vindskupan var täckt av blekt tegel. Han önskade plötsligt hett att få bo i det där vindsrummet, hopkurad därinne med en hög böcker, en flaska rödvin, en kamin, en filt, en grammofon och några skivor, att slippa gå till föreläsningar, diskussioner eller kärleksmöten. Att få stanna där och aldrig ge sig ut, åtminstone inte så länge kylan varade. 

Jag hade inga större svårigheter att identifiera mig med Shmuel där, nej :)

Gården med dess regnpolerade stenplattor, de fallna löven som blåste omkring på marken, det rostiga cisternlocket av järn och det nakna fikonträdet, allt detta fyllde honom med frid och sorgsenhet. Det nakna fikonträdet påminde honom om fikonträdet i Nya testamentet, i Markusevangeliet, det träd i vilket Jesus efter att ha lämnat Betania förgäves försökte hitta ett fikon att äta men som han ilsket förbannade så att det vissnade och dog. Men nog måste Jesus mycket väl ha vetat att inget fikonträd ger frukt före pesachfesten? Istället för att förbanna det kunde han ha välsignat det, han kunde ha utövat ett litet mirakel, så att fikonträdet bar frukt för honom där och då?

Jag minns att jag - till min egen förvåning - reagerade rätt starkt på förbannandet av fikonträdet. Men varför i hela friden, varför? Inte tyckte jag heller att det stämde med den bild av Jesus som Nya testamentet i övrigt ger.