En katts resedagbok

Nana vet varken vart de är på väg eller varför de gör den här resan. Men han trivs med att sitta i en silverfärgad van bredvid sin älskade husse Satoru. Tillsammans far de tvärs över Japan och hälsar på hos gamla vänner.

Men varför reser de? Och varför är alla så intresserade av Nana? 

En katts resedagbok av Hiro Arikawa är en hyllning till livet och vänskapen, och till de små ting som ofta skänker oss störst glädje. 

Enda anledningen till att jag inte läst den här boken tidigare är att jag köpte på mig ett ex på grekiska när jag var i Aten förra hösten. Jag tror inte att den fanns översatt till svenska då, åtminstone hade jag aldrig sett den. Nu är det ju så att min grekiska är föga bättre än att jag klarar av att "ta mig runt" och att jag skulle klara att läsa en hel bok på detta språk finns egentligen inte på kartan, men jag bara kunde inte stå emot boken när jag såg den. När den sedan väl kom ut i svensk översättning så hade jag någon ambition om att läsa dem parallellt. Så blev det naturligtvis inte, så jag gav upp och lyssnade på den. På svenska.

Det här är en underbar bok om en katt, men framförallt om hans husse Satoru, en fantastisk man. På tyska heter boken Satoru und das Geheimnis des Glücks, vilket faktiskt säger mer om innehållet än den svenska titeln, som jag tror är ungefär densamma som originalets. Sorg och glädje om vartannat och jädrar anåda vad jag bölade. Jag önskar verkligen att jag vore mer lik Satoru san, som sagt en enastående människa.

Som vanligt blir jag dock galen på pissigt uttal. Japanska har varken betoning eller längd och således ska till exempel Noriko inte uttalas Noriiiko. I övrigt var den en fin inläsning.

Boken har uppenbarligen filmatiserats, men i filmen är Satoru på tok för ung och snygg. Det var han inte i boken och det tyckte jag var en viktig del i det hela, just att han var lite oansenlig så där.

27 oktober har jag angivit för denna på Goodreads. Gah, jag ligger fortfarande en månad efter!