24 goda gärningar

Emma förlorar sin man på julafton. Två år senare har hon fortfarande svårt att finna mening i tillvaron. Det dåliga samvetet gnager i henne, fanns det något hon kunde ha gjort för att rädda honom?

På väg hem en kväll stöter hon ihop med en äldre man som har irrat bort sig i snöstormen. Hon bestämmer sig för att försäkra sig om att han kommer hem välbehållen. Den kvällen föds en idé hos Emma. Hon ska utföra 24 goda gärningar. En för varje dag fram till julafton.

Jag har sådant behov av lite feelgood ibland och jag tyckte att den här lät trevlig. Det är ju juletider och jag tycker om julen. Men nej, det som vanligen benämns feelgood funkar inte på mig. Jag blir bara irriterad.

VARNING FÖR SPOILERS NEDAN!

Arrogant man i flådig bil beter sig nedlåtande och otrevligt mot den unga änkan. Mannen visar sig vara en trevlig typ i ärvd bil. Åh vad jag blir förvånad!

Huvudpersonen blir kär i den egentligen trevlige mannen. Åh vad jag blir förvånad!

Den trevlige mannen hade visst ingen flickvän, det var ett missförstånd. Åh vad jag blir förvånad!

Den egentligen trevlige mannen och huvudpersonen blir ett par. Åh, vad jag blir förvånad!

Och så slänger vi in lite genus och femisnism: Shopaholicväninnan - och då menar jag shopaholic - shop-shop-shoppar inte alls för sin välbetalde mans pengar, utan för sina egna, för hon har minsann haft ett eget framgångsrikt företag.

Och så lite HBTQ-awareness: den åldriga grannfruns stora kärlek, som hon gav upp i sin ungdom, var en kvinna. Halleda!

Det är som alla amerikanska polisserier som uppfyller (uppfyllde i alla fall, jag ser inte på tv längre, och definitivt inte på amerikanska serier) "negerkvoten" genom att ha en svart man (ja, man) som chef. Chefen syns ibland bakom glasrutorna till sitt kontor och har två repliker. Vi är minsann så medvetna om rasfrågor och har en svart man med i serien, och chef är han också! Applåder tack!

Ursäkta, men jag kräks!

Jag får hålla mig till Mma Ramotswe när jag behöver något lättsamt, feelgoodigt.