Ulysses

Den 16 juni 1904 är en dag som har gått till litteraturhistorien. Det är den dag då annonsförsäljaren Leopold Bloom äter en smörgås, går planlöst genom Dublin och tänker på sin otrogna hustru. Det är den dag då den unge poeten Stephen Dedalus samtalar, skryter, super och grubblar över sin döda mor. Dagen slutar i en natt där Molly Bloom i en vindlande, sinnlig monolog vakendrömmer om make och älskare. Det är en dag utan sensationer, men ändå en sensationell dag, gestaltad i ett språkligt fyrverkeri som fick prosan att te sig ny och oändligt möjlig.

Jo, jag har faktiskt lyssnat färdigt på 38 timmar Ulysses. Men att lyssna (eller läsa) färdigt är ju inte riktigt samma sak som att ta en bok till sig. Jag kan inte påstå att jag verkligen tagit Ulysses till mig. Boken är till stora delar fritt irrande tankar och ingen särskild handling driver den framåt. Ibland tappade jag fokus, och boken pågick lite i bakgrunden. Många gånger spolade jag tillbaka, halvtimmesvis; ibland säkert mer.

Det jag emellertid kan säga efter denna lyssning är: Jag är djupt fascinerad. På flera plan. Egentligen skulle jag vilja beställa hem både Thomas Warburtons och Erik Anderssons översättningar samt originalet och sätta mig ner och läsa om allt direkt. Och jämföra.

Handlingen - eller bristen därpå - är väldigt speciell, och inte minst frispråkig, och måste ha varit det i väldigt hög grad på den tiden den skrevs (käre värld!). Högt och lågt irrar, ringlar, slingrar sig berättelsen fram på ett vardagligt, lekfullt språk, fullt av ordvitsar och alliterationer. Och tankar och dialoger känns väldigt äkta och inte alls så tillrättalagda som de brukar vara i skrift - och som folk i allmänhet tror att de är; tror att de själva talar och tänker. Vilket fantastiskt arbete att lyckas översätta detta! Jag lyssnade på Erikssons översättning och har inget att jämföra med, men nog lät det enastående bra. Och Reine Brynolfssons inläsning är magnifik. Herre min gud vilket jobb han måste lagt ner!

Och sista delen, som jag efter googlande lärt mig kallas Mollys monolog är... jag finner inte ord.
Boken är verkligen fantastisk - men man ska inte lyssna på den medan man gör annat; den kräver att man fokuserar. Och den är värd tid och fokus.

Käre värld vad jag har lust att beställa de tre böckerna på studs, men nu är det köpstopp som gäller ett år framåt. Men kanske kan det bli ett tema för 2021; att slow but steady läsa och jämföra, och så komplettera med Dag ut och dag in med en dag i Dublin - Erikssons bok om översättningarbetet, som står i hyllan men som jag inte fått läst.

En risk med James Joyce Ulysses är att läsningen framställs som de intellektuellas motsvarighet till Vansbrosimmet. En prestation som endast de vältränade och uthålliga klarar av. Väl i målgången kan man torka av sig Dublinfloden Liffeys vatten och i bastun skrävla om hur man tog sig igenom de jobbigaste passagerna. skriver Jan Gradvall i sin recension i Expressen. Läs den!

Jag känner mig inte som jag har klarat av något Vansbrosim. Jag känner mig bara glad, upplyft och sugen.