Rosor skador

Rosor skador är en diktsamling som tar sin utgångspunkt i demensen som språkligt och relationellt tillstånd. Den handlar om vad som händer med kärleken och med språket när glömskan tar makten över en människas liv. Om hur relationer, exempelvis mellan mödrar och döttrar, förändras och förvrids, men också förblir, in i det sista. Med hjälp av bland annat berättelsen om Alois Alzheimers första patient Auguste D och Shakespeares tragedi Kung Lear försöker den här boken skapa ett rum där demenssjukdomen, i all dess omöjlighet, framträder som någonting läsbart, rentav delbart. Där de glömska och tröstlösa får tala.

Den dementas utsatthet och den anhörigas desperation och raseri blir på många sätt spegelbilder av varandra i en text där sjukdomen tycks ha smittat hela världen. Eller där världen är en låst avdelning, en inhägnad trädgård, en relation utan andra utvägar än att glömma att kärleken någonsin fanns. Minnesförlust och kärleksförlust som två sidor av samma grymma mynt. Hur vet du att din mamma älskar dig om hon inte längre vet vem du är? Hur vet du att hon är din mamma om hon själv förnekar det? Hur vet du att du älskar henne i denna nya oigenkännliga skepnad?
Relationen mellan mor och dotter blir i den här boken utgångspunkten för ett försök att tänka över kärlek, beroende, utsatthet och makt. Sjukdomen, den skadade hjärnans skadade språk och reaktioner, blir ett försök att skriva fram en polyfon poesi, en sorts mångstämmig sorgesång som egentligen inte kan sjunga.

Det här lät ju i allra högsta grad som något för mig. Dels tycker jag om poesi - om den inte är alltför knepig och svårtillgänglig - dels arbetar jag ju som geriatriker (nå ja, snart geriatriker) en hel del med demens. Boken blev oerhört väl emottagen och fick fantastiska recensioner, dessutom nominerades den till Augustpriset 2017.

Jag ville verkligen tycka om den här boken, men jag förstod mig inte alls på den. Och det känns så trist. Jag är övertygad att det beror på mig, och min bristande förmåga, snarare än bokens kvaliteter. Jag tror att jag ska göra ett nytt försök, om något år eller så, och se om det går upp en talgdank så jag kan förstå mig på det fina i kråksången.