Slaktmånad

I oktober 2013 hittas en man i en bil på en avlägsen fjällväg utanför Kautokeino i Nordnorge, skjuten med ett prickskyttegevär. Det är Torben Nyhlén, statssekreterare i svenska näringsdepartementet. Omständigheterna gör att det klassas som terrordåd och säkerhetspolisen i både Oslo och Stockholm kopplas in. Samtidigt har kampen hårdnat om rätten till marken i Sápmi, samernas traditionella renbetesland. Till följd av ökad internationell efterfrågan har utvinning av dyrbara metaller blivit allt mer lönsamt. Det svenska Polar Gold AB vill öppna en nerlagd gruva väster om Kautokeino. Men kommunstyrelsen röstar emot. Alla är dock inte motståndare till ny industri i trakten: fler arbetstillfällen och lönsamma bidrag lockar och Sametinget tonar ner risken för förgiftat vatten och förstörd natur. Åklagare Anna Magnusson är numera aktiv renägare på deltid. Hennes familj dras snart in i konflikten eftersom det är på deras traditionella parnings- och kalvningsområde som gruvan ligger. När så ännu ett mord inträffar blir stämningen än mer spänd i det lilla slutna samhället långt norr om polcirkeln. Lars Pettersson bor halvårsvis i Kautokeino och debuterade 2012 med deckaren Kautokeino, en blodig kniv som belönades med Deckarakademins pris för bästa debut. Nu fortsätter han skildra åklagare Anna Magnusson och livet i Kautokeino i den fristående fortsättningen Slaktmånad.

Jag läste Kautokeino - en blodig kniv i fjol och nu tyckte jag att det var dags för uppföljaren. Jag lockas ju generellt av böcker som utspelar sig i norr och tycker att det är spännande att läsa om andra kulturer. Lars Pettersson skildrar den norrländska miljön (säger man norrländsk även när det hör till Norge?) och den samiska kulturen på ett rätt nyktert sätt tycker jag. Det är inte frågan om något idylliserande. Han delar ut kängor till höger och vänster, högt och lågt: Norge, Sverige, norska politik, svensk politik, Sametinget, majoritetssamhället, konflikten mellan olika grupper av samer. Brottet är inte huvudtemat, mordet skedde inte förrän halvvägs in i boken. Och som deckare betraktat vet jag inte om boken är någon höjdare - men det var ju inte en deckare jag specifikt var ute efter. Jag ville åt miljön, det samiska, det icke-idylliserande. Jag gillar det här och jag ska absolut läsa tredje delen, Mörkertid.