Tisdagstrion - Afrika

 

Tisdagstrion utgår från Robert på Mina skrivna ord. Veckans trio ska handla om Afrika.

Jag är trött och blä vad tankarna snurrar:
- Nä, inte Chimamanda, henne kommer alla andra ha. Robert kommer att ha henne och Thiong'o
- Jag borde satsa på subsahariska Afrika, islam kommer snart, då kan jag ta Nordafrika
- Lite trist att välja vita afrikaner kanske?
- Och trist att Nigeria är så överrepresenterat...
- Vilka har jag haft med förut?
- Det kan ju vara böcker om Afrika också... I had a farm in Africa...

Den här minns jag att jag gillade. Annorlunda.

Faith växer upp i det lantliga Transvaal i Sydafrika på åttiotalet. Hennes pappa är handelsresande och hennes mamma Bella säljer grönsaker och frukt på marknaden i staden.

Faith lever nära Bella som fyller dottern med magiska berättelser om älvor och andeväsen som bor runt gården. Mest rädd är Faith för tokoloshen, en ande som håller sig dold i källaren. Men hon har också annat att oroa sig för när hennes älskade pappa en dag lämnar familjen faller mamman gradvis ner i depression och galenskap. Det blir den färgade tjänsteflickan Nomsa som står för värmen och tryggheten i Faiths tillvaro, och när hon en natt chockartat försvinner leder det till en brytning mellan mor och dotter.

Femton år senare lever Faith i Johannesburg. Hon har inte talat med sin mamma på tio år när hon får ett meddelande från mentalsjukhuset där Bella är intagen att hon har avlidit.

Nu tvingas Faith konfrontera händelserna från barndomen och återvända till den ärvda gården, omgiven av doftande citronträd och mörka skuggor. Gradvis kommer förträngda minnen upp till ytan och en dag inser hon med chockartad kraft vad som verkligen hände den där natten för femton år sedan.

Jag gillade verkligen Onåd, men jag är väl medveten om att den inte faller alla på läppen. 

En vit medelålders universitetslärare i Kapstaden, David Lurie, har en affär med en av sina kvinnliga studenter. När deras förhållande avslöjas ställs David inför skolledningens krav: han skall inte bara erkänna utan även visa sin djupa ånger offentligt. Men det vägrar han gå med på. "Mitt försvar bygger på begärets rättigheter" hävdar han. Han väljer själv att sluta och upptäcker snart att vänskapskretsen vänder sig bort från honom.

David drar sig undan till dottern Lucys lantgård. Han hjälper henne med grönsaksodling och med hennes hundpensionat. Han arbetar även på ett djursjukhus i närheten. Sakta börjar David komma till rätta med livet.

Men i området som nästan helt befolkas av svarta håller maktbalansen på att skifta. En dag dyker plötsligt tre svarta män upp på gården och Lucy blir brutalt våldtagen. Davids "civiliserade" värld vänds upp och ner och han blir rasande när Lucy vägrar att polisanmäla våldtäkten. Hon envisas med att bo kvar på gården, i vanära, i onåd.

Onåd är en omskakande roman om det nya Sydafrika, ett samhälle där inget är svart eller vitt, där både svarta och vita beter sig illa. Det börjar som en banal historia, men snart upptäcker man att det finns ett märkligt sug i berättelsen. Man läser i ett andetag och med en fascination som bara de allra bästa författarna kan ge oss.

Ja, det här är väl nästan klassikernas klassiker när det gäller Afrika - åtminstone ur ett västerländskt perspektiv. Och ja, den är otroligt bra. Achebe har tilldelats Internationella Bookerpriset, då på den tiden det gavs åt en författare och inte en specifik bok. Jag misstänker att fler kommer att ha den med.

Okonkwos namn var känt i alla nio byarna och vida däromkring. Så lyder den berömda första meningen i Chinua Achebes roman Allt går sönder. Okonkwo är den stoltaste och mest fruktade krigaren i hela västra Afrika och en framstående man i sin klan. Han styrs av en stark och oeftergivlig drivkraft: att aldrig bli som sin vekling till far. När de vita missionärerna kommer till byn med sina seder och institutioner ser Okonkwo det som sin uppgift att bjuda motstånd. Men ingenting blir någonsin som förut – allt går sönder.

Allt går sönder utspelar sig i slutet av 1800-talet i det förkoloniala Nigeria och utgör en motbild till den stereotypa, europeiska skildringen av Afrika. 

Så där, det var mina tre. Två män och en kvinna. Två vita och en svart. Två från Sydafrika och en från Nigeria. Det var ju en trist fördelning. Och så kan jag inte låta bli att gräma mig lite över att jag inte fick med Mia Couto. Fast kanske Mösstanten får med honom. 

Nu blir det kul att titta på era böcker och att se om jag har lika fel i mina gissningar som förra veckan, då jag trodde att "alla" skulle ha med Herr Arnes penningar.