Blodgärning

 

Året är 1905. Suni Maria står på en färja som glider genom dimbankarna mot ön där hon levt hela sitt liv. Så ropar någon ett namn och allt kommer tillbaka. På färjan finns Erik som hon gjort allt för att försöka glömma, han som nästan blev hennes död. Paniks­lagen låter hon sig omfamnas av mannen som aldrig mer skulle få komma nära henne. Blodgärning är en dramatisk och gripande berättelse om den lungsjuka Suni Maria som tvingas återuppleva sina svåra upp­växtår tillsammans med den nyckfulle och våldsamme Erik. Utan att de själva förstår varför svetsas deras öden samman ända in i döden. Thomas Svenssons debutroman handlar om mörka familje­hemligheter, skuld och frigörelse. Den är inspirerad av en verklig händelse, ett mord som begicks strax intill författarens bostad. Romanen utspelar sig i ett lokalsamhälle som har fallit i glömska, en bofast samebefolkning i södra Norrlands kustland.

Jag hittade Blodgärning - i mitt fall som ljudbok - när jag letade efter böcker till månadens språk, samiska. Det var, som sagt, inte helt lätt att hitta böcker översatta från samiska, så istället valde jag böcker författade av samer och i någon mån böcker om samer. Den här boken tillhör den senare kategorin, den handlar om sjösamer. I såväl majoritetsbefolkningen som - om jag uppfattat det hela rätt - hos samerna själva ligger fokus på renskötande samer, medan sjösamerna är en diskriminerad del av minoriteten. Det samiska är dock inte bokens fokus. 

Det är en bra bok, lite långsam och lågmäld, trots att berättelsen egentligen är oerhört dramatisk. Suni Maria är ett utsatt barn, dels tillhör hon de fattiga och diskriminerade sjösamerna, dels blir hon tidigt moderlös - modern dessutom förändrad, elak, av sjukdomen under sin sista tid - och hennes far är en våldsam, oansvarig suput. Den enda som egentligen ser henne är Erik, ett grannbarn med uttalat psykopatiska drag, som som vuxen väl uppfyller kriterierna för antisocial personlighetsstörning. Eriks mor och far tar sig an Suni då hon förefaller vara den enda som i någon mån kan hantera Erik. 

Svensson lyckas få fram komplexiteten hos sina karaktärer, ambivalensen, den kärlek Suni trots allt känner för Erik. Det samma gäller den eviga frågan "Men varför går hon inte bara?" - dock inte uttalat. Svensson skriver oss inget på näsan. Det bara finns där, outtalat, i det lågmälda. Det är väldigt lätt att förstå Suni, den situation hon har hamnat i och att känna fullt ut med henne, och detta utan att känna sig piskad upp på barrikaderna (om ni förstår vad jag menar). 

Den här berättelsen hade kunnat skrivas på många sätt; det dramatiska hade kunnat blåsas upp eller misären, fokus hade kunnat ligga på det psykopatiska, på den utsatta kvinnan, på sjösamernas situation eller på mordet, den hade kunnat bli rafflande, en spänningsroman, en mordhistoria, en kärleksroman, en relationsroman... men Svensson fogar samman alla dessa trådar till en sammansatt väv med diskret schattering och mjuka övergångar. Jag tycker att han gör det väldigt bra. Vill man däremot hellre ha ett färgsprakande tyg med stora blaffiga mönster, så kanske man inte blir så förtjust i Blodgärning.

Tyvärr har man valt en inläsare som inte behärskar något ålderdomliga, om än allmänt förekommande och i högsta grad levande, ord. De jag för stunden drar mig till minnes är katekesen och ånyo, men det var många, många fler. Sådant stör min läsupplevelse oerhört. Jag förvånades storligen när jag googlade inläsaren och insåg att hon är skådespelerska. De brukar ha tillgodogjort sig avsevärda mängder text från varierande tidsepoker, text som omsatts i tal, och kan förväntas kunna sådant. Hon bör hålla sig till feelgood som utspelar sig i nutid och liknande. Väljer du mellan ljudbok och bok, så rekommenderar jag alltså den fysiska boken - eller e-bok, för all del.