En smakebit på søndag - För in de döda

 

Smakebiten utgår omväxlande från Betraktninger och Flukten fra virkeligheten och idag borde det vara den senare, men jag hittar inget inlägg där. Kanske har Mari fullt upp med att linda olvonkransar. Efter att snabbt ha tittat runt så ser jag att flera ändå bjuder på smakbitar, så då gör jag det jag med. Alltså: dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

Det är i privata rum han tänker på sin hustru Elizabeth. Hon är ett töcken i hans medvetande nu, kjolar som sveper om ett hörn. Den sista morgonen i hennes liv tyckte han att hon följde efter honom när han gick hemifrån, tyckte sig se en skymt av hennes vita mössa. Han hade vänt sig om till hälften, sagt "gå och lägg dig igen" : men ingen var där. När han kom hem den kvällen var hennes käke uppbunden och det stod ljus vid hennes huvud och fötter.

Det dröjde bara ett år innan hans flickor dog av samma anledning. I sitt hus i Stepney förvarar han i en låst ask deras halsband av pärlor och korall, Annes läxböcker med hennes latinövningar. Och i förrådet, där de förvarar sina maskeradkläder till jul har han fortfarande vingarna av påfågelfjädrar som Grace bar i församlingens julspel. Efter spelet gick hon uppför trappan, fortfarande i sina vingar; frosten gnistrade i fönstret. Jag skall be mina böner, sade hon : hon gick ifrån honom, skrudad i sina fjädrar, och slukades av mörkret.

Och nu faller natten över Austin Friars. Låsreglar knäpper, nyckeln i låset klickar, den starka kedjan över dörrarna rasslar och den stora bommen faller över porten. Drängen Dick Purser släpper ut vakthundarna. De kastar sig ut och rusar kring, de snappar efter månljuset, de lägger sig under fruktträden med huvudena på sina tassar och öron som det rycker i. När huset är tyst - när alla hans hus är tysta - då vandrar de döda i trapporna.

Mantels språk är helt magiskt. Men det tar tid att läsa, för det är lite som att läsa poesi. Det går inte att snabbkoda av texten, man måste l ä s a orden, man måste falla in i rytmen.