Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna vecka är temat Barnboksfavoriter
Det finns ett gäng barnböcker som jag har tjatat väldeliga om tidigare och jag tänkte att jag skulle hoppa över dem den här gången och välja något "nytt".
Jag tänkte att jag skulle ta mig i kragen och läsa lite Augustnominerade barn- och ungdomsböcker och lånade häromveckan hem en hel hög. Den förskräckliga historien om Lilla Hon nominerades 2017. Den var överraskande sorglig, hemsk och blodig - åtminstone för att vara för barn - men jag tyckte att den var riktigt bra. Det ska finnas två uppföljare, om Lilla Han respektive Lilla Hen. Dem ska jag läsa! (9-12 år. Illustrerad)
Det här är historien om Lilla Hon, som blir utmanad av sina klasskompisar att gå upp alldeles ensam på skolans vind. Fast det är förbjudet att gå dit, för det kan hända olyckor där. Och så kanske det spökar. Men alla vet ju att spöken inte finns på riktigt. Eller ...?
Nokos överraskningskalas har jag läst för alla tre barnen och de har älskat den. Jag med. Ett av våra marsvin heter Noko efter piggsvinet i boken - inte efter energidrycken Nocco, som alla tror. Fast charmigast är jordsvinet Takadu, som väl egentligen är bokens huvudperson. Fiona Moodie kommer från Sydafrika. Jag upptäckte nu att boken nu har givits ut på nytt av En bok för alla, vårt ex är utgivet av Hjulet. Finns på bokrean för 35 kronor. Rekommenderas! (Bilderbok)
Takadu ska ordna ett överraskningskalas till Nokos födelsedag och alla är bjudna, utom den glupska hyenan som bara försöker förstöra alltihop. Ska Takadu lyckas med kalaset?
Jag hamnade mitt i ett avsnitt av Godnatt Mister Tom när den gick som radioföljetong, blev väldigt nyfiken och lånade den sedermera på biblioteket. Det var på CD-böckernas tid. Sedan hörde äldste sonen lite av den när jag spelade den i bilen, blev i sin tur nyfiken och ville höra hela boken. Han fullkomligen älskade den.
Under andra världskriget evakueras Willie Beech från London till engelska landsbygden. Han hamnar hos Tom Oakley, en gammal enstöring, i byn Little Weirwold.
Hos Mister Tom möter Willie för första gången i sitt liv vänlighet. Han får äta sig mätt, han får kläder - och han får sova i en egen säng. Han möter snälla människor och får nya vänner. Men det lyckliga livet avbryts när hans mamma plötsligt hämtar hem honom. Dagar och veckor går utan att Mister Tom får något livstecken från Willie. Har någonting hänt honom? Till slut ger sig Mister Tom i väg till London för att söka efter Willie.
Låter kanske inte så upphetsande, men den är riktigt bra. (12-15 år)
Denna vecka utgår smakebiten från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt från veckans läsning - inga spoilers!
"Det är min farbror. Han säger själv att man inte behöver några vilopauser mer när man är över hundra år. Om jag föreslår att han ska ta en paus och dricka lite te blir han arg och skäller på mig och säger 'Ungdomar nuförtiden ägnar mer tid åt vilopauser än åt arbete'".Yoshiro nickade kraftigt och svarade: "Gamla människor har i alla tider klagat på de unga. Det lär vara bra för gamlas hälsa att klaga. Det sägs att om man mäter blodtrycket på dem efter att de har talat illa om ungdomar ser man att det har sjunkit"
I en närliggande framtid, i efterdyningarna av en stor katastrof, har Japan isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de knappt kan gå, medan de äldre tycks odödliga. Här lever pojken Mumei med sin gammelmorfar Yoshiro. Mumei är sjuklig och svag, men ändå omgivningens ljus och hopp.
Jag är lite dålig på att hålla min TBR. Helt oplanerat fick jag med mig den här från biblioteket, med två veckors lånetid. Bara att sätta igång :)
Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp.
Visst hade Lärarinnan, Matfarbrorn och Slöjdflickan först varit alldeles otäcka och förskräckliga, men när hon sedan lärt känna dem hade de ju visat sig vara riktigt snälla - även om de luktade illa, tappade sina kroppsdelar och inte kunde sluta gråta och blöda.
Jag försöker läsa ikapp lite Augustnominerade barn- och ungdomsböcker och den här nominerades 2017. Jag tyckte att stilen kändes så bekant, men det tog ett tag innan jag kom på att det är Per Gustavsson som skrivit Prinsess- och Prinsböckerna (väldigt bra). Boken var oväntat otäck och blodig för att vara för barn, tyckte jag nog, men den var riktigt bra. Jag tyckte faktiskt jättemycket om den.
Smakebiten utgår idag från Mari på Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers!
Och pojkarna trängde sig in i den jublande cirkeln med utsträckta halsar och smutsiga öron spretande från sina snaggade huvuden, och då såg de något äckligt. Anna Tuomi gick runt cykeln och fram till gubben som hade lett dit den, och ryktet gick snabbt bland pojkarna att det var en civilklädd polis, men någon fnös: Det är Hanski Kokkonen, mor vet, han bodde här i huset förut. Och när pojkarna tisslande och tasslande makade sina magra pojkkroppar längre in mot händelsernas centrum såg de hur Anna Tuomi pussade Hannes Kokkonen, och det var riktigt äckligt, och de som inte hann se det fick en snabb redogörelse för händelsen, och pojkarna flydde äcklat tjutande från platsen.
Järnnätter är andra delen i Sirpa Kähkönens Kuopio-serie som utspelar sig under 1900-talets första del, under krigs- och mellankrigsåren. Första heter Brudar i svart. Jag tror, tyvärr, att inga fler är översatta till svenska - än - men de är nog uppe i sju på finska. Och jag är osäker på om de finns på norska.
Och eftersom det tydligen är Världspoesidagen idag, så kompletterar jag med en dikt från diktsamlingen jag just nu läser.
Min hjärna är en okänd kontinent
Aldrig sedda floder grenar sig där
I obestigna berg finns makalösa sånger ristade med tecken som aldrig jag ska tyda
Min tid är för kort Min pilspets alltför trubbig
Andra kommer efter
Utforskar tunnlarna Kartlägger vävens givna sammanhang avtäcker mönster finförgrenade Tunnare och lättare än spindelnätens skuggor Pulserande av blod
När den tiden kommer är min hjärnas kontinent sedan länge multnad i sin omslutande skål
Och frågan om Gud lika obesvarad
Elsie Johansson var 48 år då hon debuterade som författare. Hon är kanske mest känd för trilogin om Nancy (Glasfåglarna, Mosippan, Nancy). Hon fyller 90 år 1 maj. Grattis i förskott!
Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp.
Words like cowslip and acorn were famously removed from a children's dictionary, deemd irrelevant in the digital age.
Meningen finns i The Easternmost House, som jag lyssnar på just nu. Jag har tidigare skrivit om boken The Lost Words, en väldigt vacker bok som handlar om de ord som håller på att försvinna ur barns ordförråd, ord för naturen omkring oss.
Jag visste dock inte att Oxford University Press faktiskt har plockat bort en massa ord med naturanknytning ur sina ordböcker för barn. När jag nu googlat ser jag att Robert Macfarlane - som skrivit The Lost Words - har skrivit om detta i Landmarks, en bok som jag faktiskt har beställt men som ännu inte har kommit.
Jag antar att barn, i och för sig, googlar efter gullviva och ekollon om de undrar, men nog känns det ändå lite konstigt.
Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna vecka är temat Irland.
Pojken i randig pyjamas är en barnbok (9-12 år) som funkar precis lika bra till vuxna. Som det mesta som skrivits om Förintelsen är den väldigt gripande. John Boyne är född i Dublin och har skrivit både för vuxna och barn.
Står i hyllan men jag har inte läst den än. Hugo Hamilton skildrar sin barndom i Dublin under 50-talet. "Mörkt, tragiskt, varmt och roligt".
Jag läste nyligen Seamus Heanys På väg och det var trevligt. Den här står oläst i hyllan och väntar. Heaney föddes i Nordirland, men räknas icke desto mindre som irländare. Han har undervisat både på Harvard och Oxford, men dog i Dublin. Han fick Nobelpriset 1995.
I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologstudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris.
"Samlade verk" är en roman om djup kärlek, mångårig vänskap och konst i spänningsfältet mellan fiktion och sanning. Dessutom är det en storslagen Göteborgsskildring med moderniteten och klassresan som fond.
Jag lyssnade på den här boken, men av någon anledning kan jag inte hitta någon vettig ljudboksbild att lägga upp, så det får bli ovanstående.
Jag blev nyfiken på boken redan i somras - tror jag att det var - då den vecka ut och vecka in låg på SvDs boktopplista. När den sedan vann Augustpriset så tänkte jag att det var dags att komma till skott, men uppgifter om att den skulle vara långsam och tråkig i kombination med nära 30 timmars lyssningstid gjorde att jag sköt upp det hela. Men nu så! Eller snarare då. Jag lyssnade färdigt 10:e februari enligt Goodreads.
Nej, jag tyckte inte att den var varken tråkig eller långsam, verkligen inte. Sedan är det ju det där med tegelstenar generellt; det är lite trögt och det tar längre tid att läsa en bok om 600 sidor än att läsa tre om 200. Jag vet inte varför. Kanske blir det ett annat driv i en kortare bok.
Jag gillade den här boken. Det var fint att följa Martin genom livet, hans vänskap med Gustav alltifrån ungdomsåren, hans förhållande med den sedermera försvunna hustrun och så barnen. De är alla intressanta karaktärer, i synnerhet den försvunna hustrun/mamman. Det är sällan kvinnor beskrivs så, tycker jag, och beskrivs så utan något fördömande.
Bra inläst av Ludvig Josephson.
Som Augustprisvinnare passar boken in i utmaningen Förkovran.
Den globala uppvärmningen har förändrat världen geografiskt och politiskt. Krig utkämpas om vatten, och Kina har tagit makten över Europa. Också över Skandinaviska Unionen, som ockuperats av den mäktiga staten Nya Qian. Här, långt uppe i norr, går sjuttonåriga Noria Kaitio i lära för att bli temästare, samma befattning som hennes far haft före henne. Det medför stort ansvar och djupa hemligheter. Bara temästaren känner till var de dolda vattenkällorna finns. Som den naturliga källa Norias far har hand om – källan som förser hela Norias by med vatten. Men hemligheter förblir sällan hemligheter. När Norias far dör börjar armén övervaka både Noria och hennes by. Och när vatten i allt högre grad blir en bristvara tvingas Noria välja mellan att slåss och att skydda sig själv, mellan kunskap och släktband.
Åh vad jag tyckte om den här boken! En vacker och berörande dystopi med ett drag av japansk estetik. Den ligger på knappt 300 sidor och jag läste ut den på en dag. Det säger väl en del.
Jag har väldigt dålig koll på vad som är på gång att ges ut. Har fullt upp med allt som redan är utgivet. Men eftersom jag har en prenumeration från Tranan, så känner jag till denna bok i alla fall. Den ska komma i maj. Jag är lite osäker på om detta är det slutgiltiga omslaget dock.
En oerhört hyllad fransk roman om en flicka som i en obestämd dåtid blir såld av sin far för att arbeta som tjänsteflicka på ett kloster. Långt senare kommer en präst över hennes anteckningsböcker från den här tiden, där en förskräcklig historia nystas upp, skriven på ett språk som är helt självuppfunnet.
Bonusfråga: Brukar ni se på Melodifestivalen? Något vinnartips?
Nej, jag har faktiskt inte tittat på Mello de senaste åren. Tidigare tyckte jag att det var kul. Finns annat jag gör hellre :)
Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som stått en halv evighet i bokhyllan men som kanske förtjänar att plockas fram och dammas av.
(Osedvanligt klantigt fotad, men ok då. Fast när jag tänker efter har nog de flesta av mina hetingar sett liknande ut, med ljus som lyser upp eller blankar till någon sida av boken. Jag får försöka få till några foton ute i dagsljus istället)
Tripoli, 1979. Det är en gassande het sommardag. Nioårige Suleiman går till torget för att handla tillsammans med sin mor. Hans far är bortrest i affärer. Plötsligt får Suleiman syn på en man i svarta solglasögon på andra sidan gatan. Suleiman är säker på att det är hans far. Men varför vinkar inte fadern? Och varför kommer han inte hem när han vet att Suleimans mor är nära att få ett nervöst sammanbrott. Ingen i världen är berättelsen om en skrämmande tillvaro sedd genom en liten pojkes ögon. En pojke som växer upp i ett samhälle där hans bäste väns far försvinner och sedan avrättas offentligt i den statliga televisionen; där en mystisk man sitter utanför huset och ställer underliga frågor; där hans mor bränner upp alla deras böcker när fadern tycks vara försvunnen för alltid. Suleimans vardag präglas av skvaller, rädsla, hemligheter och lögner. Hur ska han överleva utan att svika sin familj, sina föräldrar - och även sig själv? Med briljans och inlevelseförmåga tar en ny begåvad berättarröst oss med till ett Libyen under Kaddafiregimen - en värld som inte så ofta skildrats i romaner. Ingen i världen är en berättelse om svek - närmast omöjlig att värja sig ifrån.
Jag har väl hittat den på någon loppis antar jag. Vet inte riktigt hur länge den har stått i hyllan, ett par, tre år kanske. Den låter rätt otäck, men jag tror att den kan vara riktigt bra.
David Attenborough's unforgettable meeting with gorillas became an iconic moment for millions of television viewers. Life on Earth, the series and accompanying book, fundamentally changed the way we view and interact with the natural world setting a new benchmark of quality, influencing a generation of nature lovers.
Told through an examination of animal and plant life, this is an astonishing celebration of the evolution of life on earth, with a cast of characters drawn from the whole range of organisms that have ever lived on this planet. Attenborough's perceptive, dynamic approach to the evolution of millions of species of living organisms takes the reader on an unforgettable journey of discovery from the very first spark of life to the blue and green wonder we know today.
To celebrate the 40th anniversary of the book's first publication, David Attenborough revisited Life on Earth, completely updating and adding to the original text, taking account of modern scientific discoveries from around the globe.
Det känns som om jag är uppvuxen med den här rösten. I själva verket måste Liv på jorden och följande serier ha sänts från att jag var i övre tonåren. Jag minns serien som väsensskilld från de naturprogram jag gärna och ofta såg på TV under hela min uppväxt. Och rösten. Det är något speciellt med den där rösten. Kanske inte rösten i sig, men hur han använder den.
Nu för tiden ser jag inte mycket naturfilm, men läser hyfsat mycket om djur, natur och naturvetenskap. Hyfsat mycket. Och trots att mycket är mig bekant, så är det minst lika mycket som är nytt för mig. Som det där med skallerormar. Skallerormar föder, som bekant, levande ungar, men nytt för mig var att det faktiskt sker ett utbyte mellan äggen och moderns kropp, lite i stil med hur en moderkaka fungerar. Det var väl häftigt?! Att man omvärderat hyenor en hel del var mig också bekant, däremot inte att de omvärderats så pass att hyenor nu beskrivs som de jagande och lejon som asätarna som kommer och kalasar på det redan nedlagda bytet. Ombytta roller alltså. Boken gav mig åtskilliga fler aha-upplevelser, men det här är de två jag på rak arm kan dra mig till minnes.
Alltså, jag älskar sådant här och blir sugen på att leta fram fler Naturlig läsning-böcker omedelbums.
Efter att den äldsta sonen gått genom isen under en skridskotur blir inget sig likt i den lantbrukarfamilj som den här romanen utspelas i. Föräldrarna hanterar sin sorg genom att vända sig till sin tro, och deras dotter Jas som är romanens berättare dras med i sina föräldrars grubblerier kring synd, skuld och det straff Gud tilldelat dem.
Jas har ett alldeles eget sätt att se på världen, och när hennes tankar lämnas oventilerade blir de mörka och oroande. För henne tycks det som hänt bero på att hon en gång bad till Gud att ta brodern istället för hennes kanin, när hon förstod att kaninens öde var att hamna på julbordet. Och för varje dag som går blir hennes föreställningar om människor, djur och Gud alltmer absurda.
Jag har haft ögonen på den här boken alltsedan den tilldelades Internationella Bookerpriset i höstas - världslitteratur intresserar mig, som bekant. Den släpptes på svenska redan i januari och har väl varit en av vinterns mest omtalade böcker. Genom min Tranan-prenumeration fick jag den rätt omgående och - hör och häpna - läste den också relativt snart, i februari.
Det är en stark och oerhört berörande berättelse. En bladvändare som tarvar många pauser - om man kan uttrycka sig så paradoxalt. Mycket bra, läs den!
Rijneveld är själv uppvuxen i en reformert jordbrukarfamilj i södra Nederländerna. Hen är 29 år och det här är hens debut.
"När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt."
Så sa Dina och Dorindas pappa major Rytter till sina döttrar innan han gav sig iväg på en lång och farlig resa till Bombardiet. Dina och Dorinda försökte nog vara snälla, men eftersom vuxna inte alltid kan skilja på hjälpsamhet och ofog och eftersom det blåste på månen så började en mängd underliga saker att hända.
Jag var osäker på om jag hade läst denna barnboksklassiker som liten. Jag minns att min dåvarande bästis älskade den och hade ett vagt minne av att jag själv var mindre förtjust. Nu, efter att ha lyssnat färdigt, så är jag säker på att jag började men tröttnade rätt fort. Jag kan förstå varför. Början, när Dina och Dorinda först blir jättetjocka, som ballonger, och de andra barnen börjar sticka nålar i dem för att de ska spricka, och sedan blir smala som stickor tycker jag fortfarande är både tråkig och tramsig, men sedan så blir det riktigt trivsamt. Dina och Dorinda förvandlar sig till kängurur, hamnar på zoo och far åstad för att rädda sin pappa. De är busiga, drivna, påhittiga och modiga. Så nog finns det fler starka flickfigurer i den tidigare litteraturen än Pippi och Ester Blendas Ann-Mari. Boken gavs ut första gången 1944 och kom på svenska året därpå.
Så här fint är bokomslaget. Jag tror att det såg ut så redan när jag var barn.
Jag ligger som sagt efter med dokumentationen. Det blåser på månen lyssnade jag på i februari. Den passar i utmaningen Förkovran under 'Klassiker'.
Jag ligger långt efter med att dokumentera vad jag läst. Den här avslutade jag i början av februari enligt Goodreads - där jag är en smula bättre på att uppdatera.
Det är väldigt svårt att skriva om poesi, tycker jag. En diktsamling kan ju spreta väldigt. Somt tycker man om, annat berör en inte alls.
Jag läste några dikter av Heaney då när han fick Nobelpriset, sådana som trycktes i dagspressen. Jag minns att jag tyckte om dem. Men inte förrän nu har jag givit mig in på att läsa mer.
Heaney skildrar Irland, land och hav, jordbruksmark och vild natur, människor och djur, nu och då. Minnet av det som var, av dem som var. Det vardagliga, det tunga arbetet, de som svalt, de som stred. Det som jorden bevarat, benknotorna och mossliken. Det är fint.
VI
En morgon i Devon fann jag en död mullvad ännu pärlad av dagg. Jag hade tänkt mig mullvaden
som ett kraftigt plogjärn men där låg den liten och kall som skaftet på en mejsel
Man sa till mig "Blås,
blås undan pälsen på huvudet
De där små punkterna
var ögonen.
Och känn på skuldrorna."
Jag rörde vid små fjärran Penninska berg,
en fäll av gräs och korn
på väg söderut.
(Sista delen i Bendrömmar)
Min bok är ett utrangerat biblioteksex och i hyllan väntar ytterligare två. Det ska bli fint att läsa dem, så småningom.
Boken passar in i Förkovran under 'Nobelpristagare'.
Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken och denna vecka är temat musik. Det ämnet var inte helt lätt, men här har jag i alla fall lyckats få fram tre böcker som passar någorlunda, om man tolkar lite fritt.
Babels avgrund handlar om den blinde tiggaren/gatumusikanten David som desperat vandrar genom New York för att försöka få ihop de 1000 dollar som ska kunna ge honom synen tillbaka. Det var väldigt länge sedan jag läste den, men jag vill minnas att jag tyckte att den var bra. En Bra Böcker-bok som finns att få tag på typ överallt för en billig penning.
Lacrimosa har stått i hyllan ett tag men jag har inte läst den än. Den nominerades till Augustpriset 2011.
Ett himmelskt djur, ett animal coeleste, är vad han vill äga, Carl Jonas Love Almqvist. En varelse som vare sig är mänska eller djur, fågel eller fisk. Finns det sådana? Almqvist är som ung informator på Fagerviks gård i Finland. I hans arbetsgivares studerkammare finns märkliga naturalier, men i stallets törnrossnår kryper den underligaste varelsen av alla kring. Ros kallas barnet. En vildunge att fostra och forma i Rousseaus anda, ett oskrivet blad, ännu varken flicka eller gosse.
Inte mycket musik där nej, men titeln får i alla fall mig att tänka på musik. Mest känd är kanske Mozarts men jag väljer här Zbigniew Preisners, från fantastiska Requiem to a friend, som han skrev till Krzysztof Kieślowski.
Jag har fött barn till den här, ha ha. Det var mellangossen som inte ville ut för egen maskin. Jag vankade runt på Falu lasarett med detta stycke i hörlurarna i väntan på att Syntocinondroppet skulle sparka igång det hela.
Nu sjunger förvisso Sjörövar-Jenny om åtta och inte sju segel, men det må så vara.
Und das Schiff mit acht Segeln
und mit fünfzig Kanonen
wird entschwinden mit mir
Jag bör ha läst den här, men jag tenderar att blanda ihop Bodil Malmstens loggböcker - som jag nu blir sugen på att läsa igen. Den första, Priset på vatten i Finistère, började jag för övrigt läsa på BB när jag fött min första. (Inget av detta tänkte jag dock på när jag valde ut böckerna; det slog mig nu i skrivande stund). Tolvskillingsoperan har jag varken läst eller sett på scen; däremot har jag en gammal LP med die Lenya som Seeräuber-Jenny.
Ack, Bodil, vilken förlust!
Vill man ha en modernare variant så finns det nedan. Ute Lemper sjunger dock mestadels på engelska.
Richard Brautigan slog igenom stort under kärlekssommaren 1967, men trots att han gjort San Francisco till sin hemstad hörde han egentligen varken hemma bland hippies eller i den tidigare generationen beatpoeter. Han är något helt för sig själv, en melankoliker med humor, en språkmagiker som aldrig tappar verkligheten ur sikte, en poet som kan komprimera ett liv till tre rader eller låta ett ögonblick uppta tio.
Jag tror att jag upptäckte Brautigan genom något slags mailprenumeration på dikter, på engelska, en om dagen, för länge sedan. Det här var mitt första möte med honom, och jag föredrar dikten på engelska, även om den finns översatt i boken.
The act of dying is like hitch-hiking into a strange town late at night where it is cold and raining, and you are alone again.
Suddenly all the street lamps go out and everything becomes dark, so dark that even the buildings are afraid of one another.
Brautigans poesi är rätt speciell och jag tycker om den. Han har även skrivit prosa och jag är väldigt nyfiken på hans bok Trout Fishing in America. Jag skulle också vilja läsa hans dotters, Ianthe Brautigans, bok om honom, You Can't Catch Death. Brautigan led av psykisk ohälsa och tog sitt liv 1984, 49 år gammal.
Hett i hyllan utgår från Bokföring enligt Monika. Om de där böckerna som har stått i hyllan i en halv evinnerlighet men som kanske förtjänar att plockas fram och dammas av.
”Mest iögonfallande i den lilla kyrkan är det meterhöga krucifixet över altaret. Korset är av ljusare träslag, kanske yellowwood, och på det hänger en törne-krönt Jesus, med kraftfullt negroida drag, grovt skuren i kolsvart ebenholts. Han är lite knubbigt buddhalik i kroppen, huvudet är oproportionerligt stort och ansiktsuttrycket tycktes mig vid första anblicken närmast chockerande. Jesus ler brett, rent av skrattar och visar stora vita tänder av elfenben.
– Jesus ser glad ut, sa jag med den nedtonade röst man av respekt för de troende använder i kyrkor. Inte för att det angår mig, men är det riktigt passande när han pinas så?
– Det är väl klart att han var glad, sa inkosi Thomas, hövdingen. Jesus var just i färd med att besegra synden och döden och ge oss evigt liv. Herregud! Han måste ha varit jublande glad.”
Det egenartade krucifixet är inte det enda som väcker författaren Jonathan Freuds nyfikenhet när han första gången besöker den lilla byn i Zululand, Sydafrika. Byns invånare är lutheraner, talar fortfarande några ord svenska och sjunger Bellman.
Spåren visar sig leda tillbaka till en svensk missionär i början av förra seklet. Hans namn var Hans Akselius och han hade kommit till byn förvisad från sin församling i Småland.
Jonathan Freud har skrivit en gripande och personlig skildring av ett fascinerande människoöde. Krucifixet i Monpondo är en roman med verklighetsbakgrund om kulturers möte och med ett budskap om ömsesidig respekt som ljuder in i våra dagar.
Ännu en bok som jag plockat åt mig på bibblan - antingen gratis eller så har jag betalat en femma för den. Ja, i själva verket har jag lyckats plocka på mig två. En skickades således ner till kära faster 90+ i Göteborg. Hon verkade rätt förtjust. Själv har jag alltså inte läst den, men jag tror att den kan vara riktigt bra.
Jag är lite sent ute med sammanfattningen, men det må så vara. Jag misstänker att jag är rätt ensam om att ha läst någon albansk bok. Det finns ju inte så mycket att välja på och Kadare faller kanske inte alla på läppen.
Jag har läst Kadares Den hårda vintern, som är en fristående fortsättning på Krönika i sten. Inlägg om boken kommer.
From Acorn to Weasel: a gorgeous, hand-illustrated, large-format spellbook celebrating the magic and wonder of the natural world
All over the country, there are words disappearing from children's lives. Words like Dandelion, Otter, Bramble, Acorn and Lark represent the natural world of childhood, a rich landscape of discovery and imagination that is fading from children's minds.
The Lost Words stands against the disappearance of wild childhood. It is a joyful celebration of the poetry of nature words and the living glory of our distinctive, British countryside. With acrostic spell-poems by peerless wordsmith Robert Macfarlane and hand-painted illustrations by Jackie Morris, this enchanting book captures the irreplaceable magic of language and nature for all ages.
En bok med underfundiga rim och fantastiska bilder. Ja, vad händer när vi förlorar orden för naturen vi har omkring oss? Kommer vi fortfarande att se den?
Det har kommit en uppföljare, The Lost Spells, och boken finns nu översatt till svenska.
Somlata är ung när hon gifter in sig i en fin bengalisk familj. Hela släkten Mitra bor tillsammans i ett stort vackert hus, och för att upprätthålla den lyxiga standarden säljer de av sitt guld och sina ägodelar en efter en.
När den bitska matriarken Pishima plötsligt dör är Somlata den som hittar henne. På något märkligt vis verkar den döda tala till henne och berätta i förtroende var hennes smyckeskrin finns gömt. Hon kräver också att Somlata ska gömma guldet för resten av släkten. Och trots att Pishima är död är det som om hon ändå fortsätter styra släkten från andra sidan. Hemligheter kommer upp till ytan, festmåltider blir på oväntade sätt förstörda, inget går familjens väg. Och när de nästan har blivit utblottade är det upp till Somlata att lösa allt.
Änkan som vägrade dö är en underhållande berättelse om tre generationer kvinnor i familjen Mitra, ett smyckeskrin och en släkt på ruinens brant.
Det här var en riktigt charmig liten bok med inslag av magisk realism, vilket jag ju gillar. Mukhopadhyay kommer från Bangladesh och därmed kunde jag pricka av det landet i Jorden runt på 100 böcker. Kul att Piratförlaget har givit ut denna bok.
En skiss från 1844 William Turners ansikte är brunt av väder han har sitt staffli längst ute bland bränningarna. Vi följer den silvergröna kabeln ner i djupen. Han vadar ut i det långgrunda dödsriket. Ett tåg rullar in. Kom närmare. Regn, regn färdas över oss.
Jag har läst Tranströmers Sorgegondolen. Det besvärliga är att jag faktiskt inte vet vad jag ska säga om den. Jag tror att jag får ta och läsa om den. Boken belönades med Augustpriset 1996 - ja förutom att han är Nobelpristagare då.
Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna vecka är temat Djur & natur.
Jag läser förvisso en hel del om djur och natur och mycket av det jag läst har jag tyckt väldigt mycket om. Men det är kanske åt det smalare hållet - om än populärvetenskapligt - och det mesta är på engelska så jag tänker att det kanske inte lockar så många. I stället väljer jag här tre mer lättillgängliga titlar.
Lättillgänglig och lika spännande som en thriller. Tänk att det faktiskt finns självlysande svampar!
En barnboksklassiker. Den enda bok jag vet där en spindel beskrivs som något annat än ett obehagligt kryp eller ett ont monster. Här är det Charlotte som är hjälten och med sin klokhet, sina kunskaper och sin skicklighet tröstar och hjälper den lilla grisen Wilbur. Charmigt, spännande och sorgligt om vartannat.
Ärkeamatören Paulsen - författare till yrket - bestämmer sig för att delta i världens hårdaste slädhundslopp, The Iditarod. Det är charmigt, roligt och spännande med en god portion självironi och mycket djur och natur.
Ja, det gick ju åt pipsvängen med läsningen i februari också. Eller så beror det på hur man väljer att betrakta det hela. Jag hade ju rätt mycket kvar på Wolf Hall från januari. Den hårda vintern, som ligger på dryga sexhundra sidor den med, är jag inte riktigt klar med. Obehaget om kvällarna fick jag i alla fall läst. 1000 sidor på en månad kanske inte är så dåligt ändå. Det finns ju de som inte läser en enda.
Böcker
Den här har stått i hyllan ett tag och sägs vara riktigt bra. Jag ska nu äntligen ta tag i den då månadens språk är finska.
e-böcker
Jag har fortfarande inte läst varken Hamnet eller Kirke, men nu djeflar... Jag vill verkligen läsa de här böckerna.
Om jag till äventyrs skulle hinna med någon mer bok så blir det del 2 i Sirpa Kähkönens Kuopioserie, Järnnätter.
Ljudböcker
Jag skrev ju att jag skulle lyssna på De sju systrarna om jag hann. Nu blev det så att jag lyssnade på den innan jag satte igång med Renegater. Jag tänkte att det aldrig kommer att blir gjort annars. Behöver jag säga att det var en ren lisa att lämna systrarna och börja lyssna på Östergren? Jag har nära 26 timmar kvar på Renegater, så jag räknar inte med att hinna så jättemånga ljudböcker heller den här månaden.
För Naturlig läsning tänker jag lyssna på The Easternmost House.
För Månadens språk tänkte jag även lyssna på Sofi Oksanens Baby Jane...
och Mikko Porvalis En blå död.
Maresi - Krönikor från Röda klostret är fösta delen i en serie om tre. Den är skriven för ungdomar och har givits ut i 17 länder. Turtschaninoff är finsk men skriver på svenska, därmed passar den inte in i Månadens språk. Däremot belönades den med Finlandia Junior-priset 2014, så den passar i Prisat.
Lite taskig spridning här, ser jag nu. Bara Finland och anglosaxiskt för hela slanten. Nå väl, det får bli lite mer världslitteratur framöver.
