Medan giftet verkar

 

Första gången jag hörde talas om Bruno K Öijer var genom en god vän för pass tjugo, trettio år sedan. Han talade sig varm om Öijer och läste, per telefon, upp Skisser till ett av dödens tal för mig.

... spådd att

bli spådd, spådd syssla

med sånt som flimret av vita lakan

sträckta från pol till pol
...

Det är ungefär allt jag minns, spådd, spådd att bli spådd och så något om lakan och poler. Antagligen köpte jag boken i den vevan. Mitt ex är tryckt 1991. Och antagligen läste jag Skisser till ett av dödens tal och bläddrade lite förstrött i resten. Jag är säker på att jag aldrig läste hela diktsamlingen; i alla dessa år har den stått i hyllan och samlat damm. Icke desto mindre har de där få orden ändå etsat sig in i mig.

När jag några decennier senare sätter mig med den lilla tunna boken så räknar jag med att Öijer ska vara svår. Men vad fan, den lilla tunna diktsamlingen ska jag väl kunna ta mig igenom, nu när jag plötsligt fått sådan aptit på lyrik! (eller kanske tvingats till poesin på grund av omständigheter som gjort att jag inte kunnat läsa något som krävt min uppmärksamhet under mer än några få sidor; för att överhuvudtaget få läsa) 

Ja, kanske är han lite svår, Öijer. Ibland. Det händer att jag inte begriper ett skvatt (måste man det?) Men jag älskar honom: språket, rytmen, orden

jag ser ett högt träd

och männen som dödar det

jag ser dom flockas

runt den fällda stammen

och bryta sej in

bland grenarna och lövverket

innan skymningen ser jag

deras halvnakna upphetsade kroppar

gå omkring och sparka i

ett mjukt sus, i ett grönt stoft

av ovala kvinnoansikten

Jag läste Medan giftet verkar i början av maj - jag har ju hamnat efter så förskräckligt igen med mitt bokdokumenterande. Sedan dess har jag klickat fram hans Svart som silver från Bokbörsen. Vi får se när tiden är mogen att ta sig an den. Förhoppningsvis ska det inte dröja tre decennier.