Tisdagstrion - Fåglar på omslaget

 

Tisdagstrion utgår från Robert på Mina skrivna ord. Veckans tema är: Fåglar på omslaget. Det ska ha varit Mårten gås som igår se. Ja, då må man väl ha med åtminstone en gås då.

Den här tyckte jag mycket om och jag tänkte att jag absolut måste läsa mer av honom. Sen glömde jag - till nu.

En främmande kvinna slår sig ner på en gammal bondgård i de avlägsna delarna av Wales, med en skock vita gäss som enda sällskap. Hon kallar sig Emelie, efter poeten Emily Dickinson som hon håller på att skriva en avhandling om. En dag knackar en ung man på dörren, han har skadat sig och behöver hjälp. Han får lov att stanna över natten men blir kvar längre än så. Emelie bär på en hemlighet och är förtegen om sitt förflutna. Hemma i Holland letar hennes make förtvivlat efter sin försvunna hustru.

Jag brukar bestämt hävda att jag inte klarar av feelgood. Det här är undantaget som bekräftar regeln. Jag har haft med den förr, men den förtjänar en repris (i synnerhet som jag nu valt bort de andra fågelböckerna jag brukar tjata om).

Det är november och snöstorm i Chicago när den medelålders Oswald Campbell får veta av sin läkare att han har högst några månader kvar att leva. Oswald är sjukpensionär, bor på ett ungkarlshotell och som enda anhörig finns exfrun. Läkaren föreslår att han ska söka sig till ett varmare klimat och sköta om sig. Av en tillfällighet får han telefonkontakt med en kvinna i den lilla sömniga staden Lost River i Alabama och hon ordnar inackordering åt honom hos en granne. Oswald tas till sin förvåning emot med stor entusiasm, inte minst av alla de änkor och ogifta damer som raskt börjar uppvakta honom. Visserligen är han inte den Romeo de sett fram emot, men de tar honom ändå under sina vingars skugga. Oswald börjar njuta av livet. När julen kommer inträffar något så häpnadsväckande att de som är med aldrig kommer att glömma det. Och i centrum finns en liten flicka och en röd fågel ...

Väldigt speciell, må jag säga, men jag gillade den nog rätt mycket. Tror tyvärr inte att den finns översatt. 

Tiny is pregnant. Her husband is delighted. 'It's not yours,' she tells him. 'This baby will be an owl-baby.' Tiny's always been an outsider, and she knows her child will be different.

When Chouette is born, Tiny's husband and family are devastated by her condition and strange appearance. Doctors tell them to expect the worst. Chouette won't learn to walk; she never speaks; she lashes out when frightened and causes chaos in public. Tiny's husband wants to make her better: 'Don't you want our daughter to have a normal life?' But Tiny thinks Chouette is perfect the way she is.

Helgfrågan - vecka 45

 

Denna vecka undrar Mia i sin bokhörna

Varför tror du läsningen bland äldre barn minskar?

Jag tror delvis att det beror på att de har vant sig vid färdiga bilder och stimulans av max antal sinnen samtidig; det ska låta och pingla och blinka och flimra. Det är som om hjärnan får en chock i stillheten och när man läser böcker måste man skapa sina egna bilder och egna sinnesbilder och det kräver träning, som man inte får nu när allt kommer färdiglagat. Det blir svårt att fokusera i stillheten och tråkigt att läsa böcker om man inte har förmågan att skapa. Jag minns att jag såg en jämförelse av teckningar, dels från barn som vuxit upp med tv (det var ett tag sedan), dels dem som inte gjort det och som inte var vana vid att serveras färdiga bilder. Skillnaden var enorm! Jag tror att det är en stor förlust för en människa att inte ha den förmågan. Jag minns att Lennart Levi sa på en föreläsning ungefär: Det är viktigt att kunna resa i fantasin. En dag kommer det att vara den enda resa vi kan göra. Det är lite samma sak. 

Jag tror också att det beror på att människor vant sig vid omedelbar behovstillfredsställelse. Folk kan inte vänta nu för tiden, det får inte vara några uppförsbackar, inga långkok, bara lättuggad färdigmat. Det ser man på akuten. Får man inte tid samma dag på vårdcentralen, så åker man till akuten för att få reda på vad det är för prick man har fått på magen. Ok, jag raljerar lite, men fan inte mycket. "Ja men jag var ju orolig". Ja, det är en del av livet att vara orolig ibland. Att läsa en bok ger sällan omedelbar behovstillfredsställelse, det är en viss - eller rent av ganska lång och knögglig - uppförsbacke innan man når fram. 

Och... varför nöjer sig inte en alkoholist med lättöl? Böcker ger helt enkelt inte samma dopaminkick som att scrolla på telefonen. 

(Jag tror också att vi far illa genom att inte längre använda våra händer i skapande, vi varken syr, stickar, virkar, väver, stoppar, spinner, lagar, snickrar, täljer, karvar, svarvar, målar, formar... i någon högre utsträckning. Men det har kanske inte så mycket med läsning att göra - utom möjligen det där med att låta saker och ting få ta sin tid)

Stackars barn som missar dessa, bland annat:

 

Veckans kulturfråga - vecka 45

 

Denna vecka undrar Linda vad för kultur som format vår bild av USA

Vilka kulturella verk representerar USA för dig?

Ja, det är väl inte direkt kultur som format min bild av USA - har de någon? - och jag kan inte riktigt komma på vad för kulturella verk som skulle representera USA i mina ögon. De här kanske:

Den har några år på nacken så det var ett tag sedan jag läste den.

Barskrapad in på bara skinnet! Den verkligheten mötte den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich när hon i Jack Londons och Günther Wallraffs efterföljd gav sig ut för att beskriva tillvaron för dem längst ner på samhällsstegen i världens rikaste land - USA. Hon tog jobb som vård- och barbiträde, städerska och affärsbiträde i Minnesota, Maine och Florida. Hon försökte alltid få det bäst betalda arbetet och letade alltid efter den billigaste bostaden på varje plats. Hon begrep inte hur hennes arbetskamrater överlevde på sin knappa lön själv klarade hon det inte. Hur kan en sådan fattigdom och sådana arbetsvillkor existera sida vid sida med den mest otroliga lyx i det som brukar kallas världens största demokrati?

För Ehrenreich är det inte bara möjligt, det är de fattiga, underbetalda, hunsade och kuvade som är förutsättningen för rikedomen. Det är resultatet av marknadskrafternas fria spel den enes död är den andres bröd.

Väldigt bra! Kortlistades för Bookerpriset 2022.

An uncanny literary thriller addressing the painful legacy of lynching in the US, by the author of Telephone Percival Everett's The Trees is a page-turner that opens with a series of brutal murders in the rural town of Money, Mississippi. When a pair of detectives from the Mississippi Bureau of Investigation arrive, they meet expected resistance from the local sheriff, his deputy, the coroner, and a string of racist White townsfolk. The murders present a puzzle, for at each crime scene there is a second dead body: that of a man who resembles Emmett Till. The detectives suspect that these are killings of retribution, but soon discover that eerily similar murders are taking place all over the country. Something truly strange is afoot. As the bodies pile up, the MBI detectives seek answers from a local root doctor who has been documenting every lynching in the country for years, uncovering a history that refuses to be buried. In this bold, provocative book, Everett takes direct aim at racism and police violence, and does so in a fast-paced style that ensures the reader can't look away. The Trees is an enormously powerful novel of lasting importance from an author with his finger on America's pulse.

Jag gillade inte ens The Mars Room, men den säger väl en del om USA, tycker jag. Landet med flest fångar i världen, både i absoluta tal och i förhållande till befolkningsstorleken. Och en hel industri runt omkring som gräver guld och lobbar hårt för att det ska fortsätta vara som det är. 

The Mars Room är namnet på strippklubben där Romy arbetade för att försörja sig, och där mannen hon dödat gjorde henne till sin. Nu avtjänar hon dubbla livstidsstraff på en högsäkerhetsanstalt. Det är en hård, sjuk och skitig tillvaro men ännu hårdare är att hon inte får träffa sin son, som hon förlorat vårdnaden om för att ha försökt skydda. 

Sorry, men jag har inga höga tankar om USA. Det är så pinsamt att man behöver skämskudde bara man tänker på det. Jag har absolut ingen längtan efter att åka dit. Vet inte ens om jag skulle våga åka till ett så ociviliserat land. 

Tisdagstrion - Krig

 

Tisdagstrion utgår från Robert på Mina skrivna ord. Denna veckan är temat Krig

För min del får det bli tre återberättelser av trojanska kriget - samtidigt som jag ska erkänna att jag inte läst Iliaden. Inte Odysséen heller för den delen. Jag vill ju så gärna, men det är det där med tid och att kunna l ä s a. Jag tror inte att den/de gör sig som ljudbok. Som bekant är jag svag för det grekiska. 

Finns numera översatt som Sången om Akilles. Så bra! Jag tyckte mycket om hennes Kirke också.

A Thousand Ships verkar fortfarande inte finnas översatt. Konstigt! Jag har även läst hennes Stone Blind (om Medusa, jäkligt bra!), Divine Might och The Children of Jocasta (Oidipusdramat, bra!)

Den här finns i alla fall översatt som Flickornas tystnad. Tydligen finns det ytterligare två delar, vilket jag inte visste förrän jag nu googlade. The Women of Troy och The Voyage Home. De verkar däremot inte vara översatta än. 

TBR november

 

Nej, det gick lika pruttdåligt med läsandet som tidigare månader. Det tänker uppenbarligen inte ge med sig. Jag l ä s t e inte en enda bok. Normalt lyssnar jag åtminstone på tio ljudböcker på en månad, denna var det sju. Bedrövligt! Men med tanke på att fem av de sju böckerna lyssnades på de sista tredjedelen av månaden, så kanske det ändå är på rätt väg. Vågar man säga det högt? 

Det finns flera förklaringar till att det har gått dåligt med läsningen. Dels har jag kortare resväg till och från jobbet nu mera. Det gör dels - naturligtvis - att det blir mindre tid för att lyssna, men också mindre tid att komma in i något ordentligt. Och på läslistan har det varit mycket böcker på engelska och mycket böcker som kräver fokus, t ex Possession, som jag tycker är bra och jag verkligen vill lyssna på, men som jag aldrig riktigt hinner komma in i ordentlig, så jag tappar bort mig bland människor och parallella tidsskildringar. Jag har också tagit på mig för mycket jobb. Det är lite svårt att balansera. En lucka i tidboken betyder inte alltid att jag har ledig tid som kan fyllas - de ringer från boendena och hemsjukvården och det kommer tusen frågor via interna meddelanden, yngre kolleger behöver handledning och äldre behöver rådfråga - och jag behöver rådfråga dem. Och så skramlar det in provsvar och röntgensvar som jag måste agera på. 

Men nu har jag börjat lämna mer tid i tidboken åt allt som "inte syns", bilen har fått på vinterdäck och är besiktigad i sista sekunden och nästa helg räknar jag med att få in det sista ute i trädgården och iväg typ fyra lass till återvinningsstationen och då är det bara 'inne' jag behöver bekymra mig över. Då kanske jag faktiskt kan sätta mig ner i lugn och ro i bland, utan att vara sönderstressad. Hurra!

Bel Canto var med redan förra månaden. Nu, som först, håller jag på med den. Har vunnit Women's Prize for Fiction.

Var också med i oktobers TBR, men hanns inte med. Långlistad för Bookerpriset, men gick inte vidare. 

Samma som ovan.

Possession är nog med för tredje gången nu. Den är lång som sjutton och jag har lyssnat på knappt hälften, men känner att jag behöver börja om från början. Jag behöver lång sammanhängande tid när jag lyssnar på den, det funkar inte med 20 minuter här och en halvtimma där. I helgen, när jag jobbar i kapp i trädgården inför vintern, så hoppas jag att det ska funka.

Augustnominerad 2019 och jag försöker ju klämma Augustominerade.

Nästa del om Lord Peter Wimsey.

Och så no 4 i Shetlandsserien. Jag behöver sannerligen varva med lite lättsmält. 

Jag lyssnade på den här - fast på engelska - för något år sedan och blev helt fascinerad. Jag är mäkta förtjust i bläckfiskar. Nu finns den på svenska också och jag är sugen på att lyssna en gång till. 

Jag har varit sugen på att testa Mattias Lönnebo ett tag. Den ser kul ut. 

Lite japanskt kan behövas, tycker jag. Den har funnits på läslistan i evigheter. 

Hade jag varit mitt vanliga jag så hade jag lugnt kunnat lista två till, men det vågar jag inte nu. Jag är redan rädd att jag tagit mig vatten över huvudet. Håll tummarna för mig!