Osebol

Osebol är en by vid Klarälven i norra Värmland. Sedan mitten på förra seklet har många flyttat härifrån, i takt med att skogsbruket har automatiserats och Sveriges befolkning alltmer koncentreras till storstäderna.

Affären har lagt ner, slalombacken är igenväxt och bron över älven har stängts för trafik. Samtidigt pågår livet. Här bor både sådana som ärvt gårdarna i generationer och sådana som flyttat hit från när och fjärran. Människor åldras och barn växer upp.

Osebol är en intervjubok av journalisten Marit Kapla som är uppvuxen i Osebol. Hon har intervjuat så gott som alla av de cirka 40 vuxna invånare mellan 18 och 92 år som bor i byn nu. Deras livsberättelser ger en mångfasetterad bild av livet i en värmländsk by, förr, nu och med tankar om framtiden. Människors sorg, glädje, oro och humor färgar en detaljerad, personlig och levande gestaltning av svensk – och global – nutidshistoria.

En avfolkningsbygd i Värmland. Inte Norrland, men norröver - i ett Sverige där mitten ligger i Mälardalen - och tassemarker. Och så stjärnhimmel på omslaget. Det lockar naturligtvis mig.

Och jag tycker om det. Att lyssna på människorna. De där människorna som befolkar Karin Brunk Holmqvists romaner, ja kanske inte de riktiga originalen, men de runt omkring. Fast på riktigt. Jag har ju faktiskt valt till yrke att lyssna på människor. Vad de säger och vad de inte säger. Och jag skulle väl inte valt det om jag inte just tyckte om att lyssna på människor.

Jag inser att jag gillar intervjuböcker. Egentligen är jag osäker på om jag läst några andra än den här och Aleksijevitj - hon är fantastisk! - och alla (fyra, får man kalla det alla?) först i år. En fin genre. Jag vill läsa fler. Vad finns det för intervjuböcker egentligen?

Tisdagstrion - Sol, vind och vatten

Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna vecka är temat alltså Sol, vind och vatten.

Ja, där sket det sig med min ambition att välja annat än de vanliga klassikerna, det jag haft med i tidigare listor och det som förekommer frekvent i andra bloggar; alltså sådant som typ alla redan känner till. Jag kan inte ens komma på några lämpliga böcker jag har läst -  ja, En halv gul sol förstås, men den kommer ni andra ha med så :) - utan det här är sådant som jag har planerat att jag ska läsa. Sol, vind och vatten låter mycket feelgood, men det läser ju inte jag, så jag har valt att tolka orden vart för sig.

SOL

Flyga drake var ju helt fantastisk och jag har länge tänkt att jag vill läsa (lyssna på) denna. Jag har till och med börjat på den några gånger, men kommit av mig. Jag känner mig rätt säker på att jag kommer att gilla den, så jag förstår inte riktigt varför. (Avd förekommer flitigt i andra bloggar)

En gripande berättelse om en oförsonlig tid, en osannolik vänskap och en kärlek större än livet självt. Ödet, krig och förlust för Mariam och Laila samman, två generationers kvinnor med olika syn på kärlek och familj. Bortgifta med samma man. Och medan de uthärdar det ständigt upptrappade våldet omkring dem, i hemmet såväl som på Kabuls gator, kommer de allt närmare varandra. De blir som systrar, som mamma och dotter för varandra, och deras starka vänskap kommer till sist att förändra inte bara deras liv, utan även den kommande generationens liv.

VIND

Jag har inte läst Faulkner men länge tänkt att jag skulle vilja. Det här är väl en av hans mest kända romaner. Om en sydstatsfamilj i sönderfall, fyra delar där tre söner och den svarta hushållerskan ger varsin bild av vad som händer.Jag tror att det är en bok som kräver en hel del av sin läsare, men som kommer att vara värd besväret, lite som Moby Dick - notera att jag inte valde den under "vatten" och att jag inte valde Borta med vinden här under "vind". Lite disciplin är det allt på tant. (Avd klassiker)

VATTEN

Murdochs Havet, havet finns ofta med på listor över litteratur man "bör" läsa och jag har länge varit nyfiken på den. Jag hittade ingen vettig bild på ett svenskt omslag, så det fick bli ett engelskt. (Avd varit med på tidigare listor)

Den 60-årige Charles Arrowby är trött på sitt glättiga liv som teaterregissör i London. Han beslutar sig för att lämna storstaden, inte minst för att komma ifrån de kvinnor som omger honom. Han söker sig till ro, renhet och enkelhet i ett ensligt beläget hus vid havet. Men snart börjar konstiga saker hända.

Rapsbaggarna

Bröderna Henning och Albert lever ett stilla liv utanför Onslunda på Österlen. Vardagen består av cykelturer till handelsboden och på avstånd håller de ett öga på sitt gamla föräldrahem. Men förändringar stundar. Barndomshemmet blir behandlingshem för missbrukande kvinnor och rykten går om märkliga rundlar i rapsåkern bakom brödernas uthus. Ett litet missförstånd i TV-kameran och Hennings och Alberts lugna liv är ett minne blott. I Rapsbaggarna visar Karin Brunk Holmqvist återigen prov på sin sällsamma förmåga att med fantasi och mycket humor skildra människor när stad möter landsbygd och gammalt möter nytt. I Rapsbaggarna är hon i högform: sprudlande, träffsäker och som alltid med en öm glimt i ögat.

Jo, nog är de charmiga alltid, gampöjkan Henning och Albert. Fast det heter nog inte gampöjkan på Österlen. Jag har tidigare läst Potensgivarna av Brunk Holmqvist och den var ju väldigt söt, så det var väl därför jag köpte på mig den här en gång i tiden. Den har stått rätt länge i hyllan och jag valde ut den som månadens Hyllvärmare.

Trevligt, trivsamt, lättsamt och rart utan att bli så där sliskigt. Kanske för att det inte är någon kärlekshistoria. Jag klarar inte av kärlekshistorier. Det kryper i hela kroppen på mig. Det här är nog det närmaste feelgood jag klarar av att läsa. Kan faktiskt tänka mig att köpa upp mig på några till Brunk Holmqvist att ta till när jag behöver något riktigt lättsmält.

En smakebit på søndag - Historien om två städer

Idag utgår smakebiten från Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers. Länkar till fler smakebitar finns i Maris blogg.

Just nu har jag hamnat i den där situationen, då jag har ett flertal böcker jag är sugen på att läsa, men inte riktigt lyckas bestämma mig och komma in i någon av dem. När jag skrev Helgfrågan i torsdags kväll trodde jag att jag skulle börja med Thoreaus Walden eller Moa Martinsons Kyrkbröllop, men det slutade efter mycket velande med Ringells God morgon. Och nu är jag i samma sits igen. Jag satt åter med Walden och Kyrkbröllop och velade och valde slutligen... Dickens. Något 20-tal sidor in i boken tänkte jag Nej men jag vill ju faktiskt läsa Walden. Walden kommer att vara min bok. Boken. Och så bytte jag. Låg och läste en stund innan jag somnade igår kväll. Och nu... borta! Boken är borta. Jag har letat överallt, under kuddarna, under madrassen, på golvet, under kommoden... Walden Är Borta. Jag misstänker att det är gårdstomten uppe i buan, han som snor mina snusdosor, som slunkit med hem och är den skyldige ;) Ibland tror jag att det inte är meningen att jag ska läsa Walden. Jag vet inte hur många gånger jag har börjat med den vid det här laget.

Jo, så nu har jag tagit upp Historien om två städer igen. Och Dickens går ju inte av för hackor, visst är det så. Men nog är det lite kymigt det där med Walden.

Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss och intet låg framför oss. Vi var alla på väg direkt till himlen - eller till det motsatta stället. Kort sagt, tidsperioden liknade så mycket nutiden, att några av de mest högröstade av dess beundrare hävdade, att den var enastående i världshistorien.

På Englands tron satt en kung med ett kraftigt käkparti och en drottning med ett fult ansikte. På Frankrikes tron satt en kung med ett kraftigt käkparti och en drottning med ett vackert ansikte. I båda länderna var det klart som dagen för de höga herrar, vilka rådde över brödfödan, att allt var bra som det var.

Det var i det Herrens år 1775.


Så lyder inledningen till Historien om två städer. Jag tycker att den är magnifik.

Mor gifter sig

Mor gifter sig och Mia kan inte alls förstå vad det ska vara bra för. Styvfadern tillhör kategorin vuxna som inte tror att en sjuårs barnunge begriper mer än en tremånaders gris. Varför kvinnorna vill ha en vacker karl som tar dem om livet och gör dem med barn är ett av tillvarons mysterier, som inte ens Mias klara förståndsgåvor rår på. I hennes värld står modern och hennes slit för brödfödan i centrum. Högsta lyckan är ett hem med blåelseblommor på en kritad spismur. Men varje gång de vuxna träter och slåss betyder det nya och smärtsamma uppbrott för Mia.

Mor gifter sig är första delen av en trilogi om proletärflickan Mia och hennes öden i sekelskiftets klassamhälle. Den skrevs som motvikt till de "pojkbiografier", som 1930-talet var så rikt på, och är dessutom unik i svensk litteratur genom sin dynamiska mor-dotterskildring.

Otroligt bra och väldigt lättläst och lättillgänglig. Språket är så realistiskt och rättframt. Jag inbillar mig att det måste varit ganska unikt på sin tid. Miljöerna med fattigdom, slit och barn och kvinnor (framförallt) som far illa känner man väl igen från annan samtida arbetarlitteratur. Det är viktigt att veta vad vi kommer ifrån, att minnas dem som gick före och gav oss det vi har idag. Viktigt att inte ta det för givet, som något slags inneboende, medfödd, okränkbar rättighet som tillkommer oss och bara just oss. Så förfärligt längesedan var det trots allt inte och inget säger att vi inte kan hamna där igen, i fattigdom och misär.

Bara att ta itu med nästa del, Kyrkbröllop, som jag verkligen ser fram emot.

Mitt ex är dock inte alls så här stiligt. Jag har en gammal inbunden bok utan skyddsomslag, blå. Och följande delar är gamla pocketutgåvor, sannerligen inte särskilt stiliga de heller. Men det är ju insidan som räknas, hö hö.

Boken ingår i min utmaning Förkovran.

Desirada

Nej, omslaget på mitt ex är inte lika fint som det jag lade upp i En smakebit... för någon vecka sedan, men det gör ju inte boken sämre.

Marie-Noëlle har aldrig vetat vem som är hennes far. Hennes mor Reynalda var bara fjorton år när Marie-Noëlle föddes och kort därefter överlämnas hon i den barnlösa Ranélises vård när Reynalda reser till Paris för att söka lyckan. Strax efter sin tioårsdag får Marie-Noëlle brev från sin mor som vill att de ska återförenas i Frankrike. Nu tvingas hon lämna tryggheten på Guadeloupe och resa ut i det okända. I Paris grå förorter väntar ingen öppen famn; Reynalda är känslokall och avvisande.

När Marie-Noëlle är sexton år diagnostiseras hon med tuberkulos och skickas på sanatorium i Nice. Kvällen innan hennes avresa avslöjar Reynalda att hon hela sitt liv har plågats av en fruktansvärd hemlighet som hör samman med Marie-Noëlles okände far, vars identitet hon vägrar att avslöja.

När Marie-Noëlle många år senare nås av beskedet att Ranélise har gått bort, bestämmer hon sig för att resa tillbaka till Guadeloupe och söka sanningen.

Desirada är en berättelse som sträcker sig över tre generationer och tre kontinenter. Det är en familjesaga om förlorad kärlek, om mörka hemligheter och gäckande sanningar.

Maryse Condé tilldelades Nya Akademins alternativa Nobelpris 2018, en reaktion mot att inget litteraturpris delades ut på grund av turbulensen i Svenska Akademien. Jag kan inte låta bli att fundera över vad som händer om Svenska Akademien hade för avsikt att ge henne priset. Allt tyder väl på att de hade pristagare på gång egentligen, och i år ska det bli två. Inte bra, tycker jag. En av pristagarna kommer ofelbart att hamna i skymundan och det tycker jag är synd. Hur som helst...

En jättebra bok som jag verkligen rekommenderar, liksom den jag tidigare läst av Condé, Färden genom mangroven. Dags att ta itu med nästa Condé-titel, för nog är det Nobelprisklass alltid.

Boken ingår i utmaningen 3x3. 

Helgfrågan vecka 29

Åter dags för helgfråga, sommaredition, i Mias bokhörna.

Vad läser du nu?
Jag har precis avslutat Rapsbaggarna av Karin Brunk Holmqvist (månadens hyllvärmare) och inte riktigt bestämt mig för vad jag ska fortsätta med. Det blir antingen Kyrkbröllop eller Walden - trooor jag :)

Jag lyssnar på The Bear and the Nightingale, har precis börjat på den efter att ha lyssnat klart på Torgny Lindgrens Berättelserna.

Bonusfråga: Vad hittar ni på, semester eller ej?
Jag är uppe i buan, i min lilla fäbodstuga. Jag läser, går i skogen, gosar med katten, snackar med hönsen och klappar korna när jag kommer åt. Jag har haft sjukt ont i höger axel efter slåttern i lördags, trots att jag tyckte att jag var duktig på att byta sida med räfsan och trots att jag petat i mig Naproxen och Alvedon i parti och minut, men nu verkar det värsta ha givit med sig.

Kossor på ingång

Hett i hyllan #13

Torsdag och dags för Hett i hyllan som utgår från Monika. Om de där böckerna som stått en halv evighet i hyllan och samlat damm, men som förtjänar att plockas fram i ljuset.

Detta är den sanna historien om den sjutton år gamla fröken Idilia Dubb från Edinburgh. När hon 1851 var på resa med sin familj i det tyska Rhenlandet försvann hon plötsligt under mystiska omständigheter. Det stod att läsa i den tidens tidningar om de fruktlösa försöken att finna några spår efter henne. Tio år senare hittades kvarlevorna av Idilia Dubb i en tornruin. Vid hennes sida hittaes också hennes dagbok och ett fantastiskt, romantiskt äventyr uppdagades...

Genevieve Hill, Idilia Dubbs väninna, tog hand om dagboken, redigerade den och försökte få den förlagd då, på 1860-talet. Hon lyckades dock inte med detta, varefter dagboken och fröken Idilias öde föll i glömska. För några år sedan återfanns den, väl bevarad hos en stiftelse i Edinburgh.

Det här med sanningshalten är uppenbarligen omdiskuterat, men nog låter den spännande alltid - även om jag nu inte brukar lockas av det som beskrivs som romantiskt.

Mitt ex är tryckt 2004, så någonstans däromkring får jag anta att den inhandlades. Inte en av de dammigaste i min hylla, således.

Någon som läst den?

Jag kommer att döda någon

Jag inser att jag missat att skriva om denna, som var den första bok jag läste i juli. Boken är skriven av den kurdiske författaren Firat Ceweri och jag fann den på bokrean. Jag tänkte att den skulle passa bra att läsa denna månad, då Månadens språk är just kurdiska.

Temos vilsna kringirrande med en kniv i fickan blir en sorts helvetesvandring genom en anrik kurdisk storstad.
Romanen består av två delar, där Temo och författaren för ordet i var sin del. Men den mystiska och vackra Diana, en tidigare kurdisk aktivist tvingad till prostitution, hittar vägen till bådas hjärtan. Hon är romanens drivkraft i detta originella triangeldrama och författaren får hennes öde att representera hela den uråldriga konflikt som nu skakar om stora delar av världen. Konflikten mellan tradition och modernitet, mellan folk och stat, mellan patriarkatets privilegier och kvinnans rättigheter, mellan blodsband och personlig frihet.

En mörk bok som jag gillade mycket. Jag är så himla glad för utmaningen Månadens språk. Den har fått mig att hitta en massa bra böcker som jag sannolikt aldrig annars hittat - och om jag hittat dem, förmodligen inte läst. Läsning ska definitivt vara lust, men jag upplever att jag vinner så mycket på att inte alltid bara ta den titel jag för närvarande känner mig mest sugen på, utan att ha lite press på mig i form av utmaningar som får mig att ta mig an det som inte är "lättast och närmast" utan får mig att anstränga mig en smula, gå utanför ramarna och vidga mina vyer.

Tisdagstrion - Boktips från hängmattan

Tisdag och dags för trio som utgår från Ugglan & Boken. Denna vecka är temat Boktips från hängmattan. Och hur ska jag välja att tolka det mån tro? Lättsamt och ljust åt feelgoodhållet? Nja, jag läser ju inte feelgood. Något mustigt och dråpligt? Smaskiga deckare? Nja, det läser jag ju sällan det heller. Kanske de där böckerna man äntligen har tid och ork att ta sig an, de som kräver lite mer, tegelstenarna? Ett svindlande äventyr?

Hur som helst försöker jag även denna vecka undvika det som jag listat förut, mina eviga klassiker och de böcker som det skrivs mycket om på bokbloggarna omkring allaredan. Så här får det bli:

Mustigt, dråpligt, charmigt

Trist omslag, ingenting som skulle få mig att plocka upp boken, det är då klart. Jag fann den när jag letade på Storytel efter böcker författade på danska till Månadens språk. Och vilken överraskning! Den var riktigt bra.

Hundhuvud är historien om hur Asger, romanens berättare, återvänder till Danmark efter flera års vistelse i Amsterdam, för att ta avsked av sin döende farmor. Hon är den enda som kan lära honom alla släktens historier från Danmark och hennes hemstad Bergen i Norge, och kanske också ge honom några ledtrådar om den skatt som farfadern Askild gömde någon gång under kriget men som aldrig återfanns.
Likt en sentida Blecktrumman eller Juloratoriet eller Hundra år av ensamhet är Hundhuvud en berättelse som vindlar sig fram genom släkt och geografi på jakt efter familjens kollektiva minnen, stora och små, sorgliga och dråpliga.
Hundhuvud tar sin början i trettiotalet, där vi i släktens ena gren finner den färgstarke men inte helt sympatiske farfadern Askild (framstående smugglare och målare) och på den andra en änglalik mormoder på motorcykel. Via Askilds äldste son Niels med de stora öronen som tillbringar större delen av sin barndom i ett skåp under diskhon når vi fram till våra dagar och romanens nu. Där förbereder sig berättaren Asger inte bara inför sin farmors död utan också för att konfrontera sina egna skräckminnen från barndomen som tagit formen av ett stort, farligt hundhuvud.

Låt er inte avskräckas av omslaget, den ÄR bra!

Svindlande äventyr

Möjligen har jag haft med Den mörka materian förr, men det må så vara. Philip Pullman är bara så jäkla bra. Följande delar heter Den skarpa eggen respektive Bärnstenskikaren. Pullman har även påbörjat en serie som utspelar sig före denna. Endast en del har ännu utkommit La Belle Sauvage (Lyras färd). Andra delen beräknas komma ut i oktober. Jag håller på att längta ihjäl mig. Fantasy får man kanske kalla det, men helt sin egen och man behöver knappast vara fantasyfantast för att den ska tilltala. Vill man lyssna så är den ypperligt inläst av Lena Nyman.

Allting börjar när Lyras farbror, Lord Asriel, återvänder till England med berättelser om en plats nära Nordpolen där man genom norrskenets skimmer kan ana en annan värld. Inte långt därefter försvinner Lyras vän Roger under mystiska omständigheter. Snart blir Lyra indragen i ett farligt äventyr med underliga vetenskapsmän, häxor och pansarbjörnar som drabbar samman i polarmörkret. Men framför allt finns här Alethiometern, guldkompassen, en magisk sanningsmaskin som ger stor makt till den som kan använda den rätt.

Kanske inte låter så upphetsande, men det är det, sanna mina ord. Missa den inte!

Deckare fast på riktigt

Simon Häggström är polis och verksam i Prostitutionsgruppen samt NOA. Han beskriver en verklighet som få av oss vet något om men som vi alla bör känna till. Borde vara obligatorisk litteratur i högstadiet/gymnasiet, i synnerhet för killarna. Spännande som en deckare men alldeles sann och helt fruktansvärd. Läs den! 

Kriminalinspektör Simon Häggström är chef för prostitutionsgruppen: en enhet inom Stockholmspolisen. I sin vardag möter han alla de som samhället inte vill se: de prostituerade som gör sitt bästa för att sköta sina affärer utom synhåll och torskarna som till varje pris vill undvika upptäckt och straff. Trots att Sverige ligger relativt långt fram i bekämpningen av prostitution lever verksamheten och frodas. Skuggans lag är den sanna berättelsen om de människor som Simon och hans kollegor möter varje dag: de unga tjejerna som inte förstår vad de ger sig in på, de utländska kvinnorna som arbetar sju stycken samtidigt i en tvårummare på Södermalm, Lovisa som föddes in i heroinmissbruk och prostitution, och naturligtvis männen som köper kvinnorna. Boken ger en bild av verkligheten som den aldrig tidigare beskrivits, och inkluderar ett chockerande fotomaterial ur författarens eget arkiv.

Jag lyssnade på den. Bra inläst av Niklas Engdahl.

Simon Häggström på Insta. Alltid, alltid på de svagas, de marginaliserades sida. 

Talita - hjälper kvinnor ur prostitution, pornografi och människohandel för sexuella ändamål. Samarbetar med Prostitutionsgruppen. Stöd dem gärna, det gör jag. 

Testamente

Är man ansvarig för sin familjs synder? Kan man egentligen göra något för att förändra historien? Kan man kanske skriva om den? Det är frågor Nina Wähä ställer i sin roman Testamente. I Testamente möter vi Annie, som när hon blir gravid motvilligt åker hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt eget språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje. Ingen blir särskilt glad över att se henne. Det här är nämligen en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över dem. Två föräldrar och tolv barn, fjorton beroende på hur man räknar, som aldrig kommit överens. Testamente är en familjeroman som inte liknar något annat.

Jag tyckte att Testamente var helt fantastisk - ända till ett par timmar från slutet (17:36 lång) då det började skava lite. Själva testamentet, eller snarare brevet, kändes inte alls trovärdigt. En sådan man skulle aldrig skriva något sådant. Och en del "deckarinslag" kändes inte heller bra. Men sedan rätade den upp sig på slutet igen. I stort sett en jättebra bok med fantastiska personskildringar. Väldigt bra flyt och svår att lägga ifrån sig.

En smakebit på søndag

Idag utgår smakebiten från Astrid Terese på bloggen Betraktninger. Dela med dig en snutt av vad du läser just nu, inga spoilers.

Ibland känner jag för att bomba skiten. Utplåna hela avdelningen. Eller säga upp mig och bara springa åt något håll tills det blir lättare att andas. Till någon av polerna, där luften är klarare än bäckvatten och iskristallerna har förvandlat världen till en gnistrande vidd som man bara kan kisa mot för att inte svimma av all skönhet. Där polarisen ligger kilometerdjup och snön knarrar som en vindsdörr när man går på den. Klumpig som en björnunge. Och i vattnet, som är alldeles rent och mörkt och främmande, kan vad som helst finnas. Och man kan stå där vid kanten och luta sig över och ana. Att där nere är valarna änglar och de simmar förbi fönster efter fönster i evighet. Genom valv efter valv.

Jag gillade det där med valarna. Får mig att tänka på knölvalar med sina stora "vingar". De heter ju så, Megaptera, stora vingar. Knölvalen är min favoritval, vilken är din?

Ett barn av alla folk

I maj, när månadens språk var indonesiska, läste jag Människornas jord av Pramoedya Ananta Toer och den gav mersmak, en fantastisk bok tyckte jag. Det här är andra delen i vad som brukar kallas Burukvartetten. Kvartetten framfördes ursprungligen muntligt för medfångarna på fängelseön Buru, där Toer satt som politisk fånge 1965-1979.

Minke kommer från en förnäm javanesisk släkt och rör sig hemtamt bland de holländska kolonisatörerna. Han drömmer om att bli författare eller journalist. För att kunna lära sig att tala till bönderna på böndernas språk ger han sig ut på landsbygden. Det leder till ett häftigt uppvaknande när han ser hur bönderna hotas, misshandlas och plundras av de holländska sockerbolagen. Han tvingas inse att han måste ta ställning mot de europeiska kolonialherrarna för sitt eget folk och för andra förtryckta nationer i Sydostasien. Han måste bli ett barn av alla folk.

Nå, det här låter kanske inte så upphetsande, kolonialism och frihetskamp, men jag lovar, den här serien är (hittills) helt underbar.

Eftersom jag aldrig skrev om Människornas jord när jag läste den, så lägger jag in den med "baksidestext" här:

Indonesien 1898. Minke kommer från en förnäm javanesisk släkt och rör sig hemtamt bland de holländska kolonisatörerna. Han är intelligent och ambitiös, behärskar deras språk och är skolad i deras tankesätt. Men i det koloniala samhället nekas han samma rättigheter som de vita, gång på gång konfronteras han med dess ramar och begränsningar.

När han blir förälskad i Annelies, dotter till en holländsk affärsman och hans javanesiska konkubin, blir det början till ett uppvaknande. Tack vare Annelies och hennes familj förmår Minke bejaka sin indonesiska identitet och sitt eget folks traditioner, all dess skönhet och möjligheter men också dess grymhet och vrede.

Goodreads - när man sätter för låga mål

Tja, det var visst lite lågt satt mål för jag är redan klar. Jag läste 102 böcker förra året, nästan två per vecka, och vågade inte hoppas på att det skulle funka lika bra i år. Jag har ju haft perioder senaste åren när jag inte ens läst en bok i månaden och man vet liksom aldrig vart livet för en. Så jag satsade på en och en halv bok per vecka. Egentligen har jag faktiskt läst 79, men jag hittade inte Ovidius Metamorfoser och orkade inte lägga in den själv.

Nå väl, mitt nya mål får väl bli att läsa lika många böcker som förra året då. Eller kanske rent av 104, så att jag kommer upp i två per vecka. Vi får väl se var jag landar.

Rövarna i Skuleskogen

Jag stack emellan med denna i juni, medan jag höll på att läsa Spela för mig Zorba, för att det kändes så passande att läsa den uppe i buan. En hyllvärmare definitivt, den har stått i hyllan i en 30 år eller nått. Varför har jag inte läst den förr? Säkert för att jag tyckt att den har varit för tjock. Jag är ju särdeles förtjust i kortromaner, och det har alltid funnits något tunnare, minst lika lockande att välja istället. På gamla dagar har jag dock bättrat mig och ger mig på en och annan tegelsten.

Han heter Skord och han kommer från skogen. Är han en människa? Knappast. En del använder ett annat ord, ett som han inte tycker om.
Han vandrar långt under sin levnad och ser andra länder och folk. Men han kommer alltid tillbaka till skogen under Skuleberget. Långa tider hör han till rövarbandet. Han lever fort och ibland ont och han råkar mycket illa ut. Stegar brakar, åskan slår ner, hus brinner upp. Skord blir hängd upp och ner i ena foten.
Själv säger han att det finns två slags äventyr i världen. Han påstår sig föredra den andra och mer tankeväckande sorten, den som försiggår i andens och tankens världar.
Han påstår också att han har gjort guld. Och till Xenia, den bortförda och bittert främmande, säger han: - Jag vill hellre dö än skiljas från dig. Då har han fått en själ.
Finns det själar?
Ja. Själar är som malar i kärret om sommarnatten. Hittar de en kropp att bo i så lyser de upp den inifrån som palten i en hornlykta.
Skords själ hittar honom till slut. Då har han levt i femhundra år - bland människor.

Jag har nog bara läst en titel av Kerstin Ekman förut, Urminnes tecken. Även den handlar om skrymt och skrott, fast i än högre grad än denna. Och jag gillar det. Jag gillar det där inslaget av skrymt och övernaturligt, av magisk realism. Jag måste läsa mer av Ekman - även om nu inte allt innehåller övernaturliga väsen.

Helgfrågan vecka 28

Dags för helgfråga i bokhörnan hos Mia.

Vad läser du nu?

Lyssnar på:

Inte världens mest upphetsande bokomslag de här två, nej.

Bonusfråga: Vad hittar ni på, semester eller ej?

Just nu håller jag på och röjer i trädgården. Den är så misskött, jag har inte riktigt orkat nu när jag är sjukskriven för utmattning. Jag drar hallon, nässlor, tistlar och kvickrot så det står härliga till, går med trimmern och försöker gräva upp grönsakslandet som är helt igenvuxet. Och så har jag stopp i avloppet så jag har ringt efter spolbilen. Egentligen hade jag tänkt mig upp till buan som ikväll, när hönsen somnat så att jag kan fånga in dem, men det får bli imorgon istället. I helgen är det slåtter och sedan fäbodgudstjänst där uppe och det vill jag ju vara med på.



Det är Martin som går och drar stängselstolpar. Han har gjort en ny hage till hästarna i år, jag antar att det är vad han skulle ha dem till. En särdeles fin man med en dialekt som heter duga. En gång när vi gick och pratade hade jag äldste sonen med mig. När vi sedan skiljts åt sa sonen: Vad var det för språk, var det norska? 

Jag älskar Brittas ros som ses vid 2.41. Den är helt fantastisk.

Hett i hyllan #12

Torsdag och dags för Hett i hyllan som utgår från Monika. Om de där böckerna som stått i hyllan och samlat damm i en halv evighet, men som förtjänar att komma fram i ljuset.

Den här lät som något för mig, tyckte jag uppenbarligen för en sju år sedan. Jo, det gör det väl kanske fortfarande. Rätt fint omslag också. I ärlighetens namn gissade jag att den stått där över tio, men den är tryckt 2012, så den kan ju inte vara äldre än så.

Cirkusen anländer utan förvarning. Den föregås inte av några reklamutrop, inga flygblad på lyktstolpar och anslagstavlor. Plöts ligt är den bara där, på en plats där den inte fanns i går. Cirkusen öppnar vid mörkrets inbrott och stänger i gryningen. 

Välkommen till Le Cirque des Rêves en cirkus olik alla andra. Inne i de svart- och vitrandiga tälten, i en färglös värld som hör nattens mörkaste timmar till, döljer sig helt unika upplevelser och fantastiska fenomen. 

Men bakom rökridåerna och speglarna pågår en tävling - en kraftmätning mellan två unga magiker, Celia och Marco, som sedan barndomen tränats i att använda sina illusionskrafter för att överträffa varandra. 

Någon som har läst den?


Nu, marsch pannkaka ut i trädgården och fortsätta röja!

The Seven Husbands of Evelyn Hugo

En bok jag läste (lyssnade på) i juni, efter att ha sett den på många bokbloggar och blivit nyfiken. Jag hade inte läst "baksidestexten" och blev faktiskt lite förvånad över innehållet. Gud vet vad jag hade väntat mig liksom. I början tyckte jag hela tiden att det var konstigt att en man skrivit boken, bara för att upptäcka, när jag tillslut blev så "störd" av detta faktum att jag googlade, att författaren är kvinna. Jag trodde att Taylor var ett mansnamn.

Aging and reclusive Hollywood movie icon Evelyn Hugo is finally ready to tell the truth about her glamorous and scandalous life. But when she chooses unknown magazine reporter Monique Grant for the job, no one is more astounded than Monique herself. Why her? Why now?

Monique is not exactly on top of the world. Her husband has left her, and her professional life is going nowhere. Regardless of why Evelyn has selected her to write her biography, Monique is determined to use this opportunity to jumpstart her career.

Summoned to Evelyn's luxurious apartment, Monique listens in fascination as the actress tells her story. From making her way to Los Angeles in the 1950s to her decision to leave show business in the '80s, and, of course, the seven husbands along the way, Evelyn unspools a tale of ruthless ambition, unexpected friendship, and a great forbidden love. Monique begins to feel a very real connection to the legendary star, but as Evelyn's story near its conclusion, it becomes clear that her life intersects with Monique's own in tragic and irreversible ways.

Jo då, den var väl bra. Lite oväntat innehåll, bortsett från att jag inte alls hade koll på handlingen innan jag började lyssna - på ett positivt sätt - och man är ju hela tiden nyfiken på varför Evelyn Hugo har valt just Monique som biografiförfattare. Men det är något med de flesta amerikanska bestsellers - något jag inte kan sätta fingret på - som jag har svårt för. Något slags "smetighet", som jag också upplever i feelgood. Men jag vet inte om det där smetiga verkligen existerar, eller om det är något som skapas av fördomar på grund av allmän antipati mot USA och irritation över den anglosaxiska dominansen på bokmarknaden. Ni vet hur det blir när man gör amerikanska versioner av populära filmer, den skillnaden som blir resultatet - och som jag tycker är oerhört störande - den tycker jag mig finna i många moderna amerikanska bestsellers.

Hur som helst, strunt i mig, den var bra, läs den ni som inte gjort det.

Pachinko

Jag insåg plötsligt att jag har en del lästa böcker som jag ännu inte skrivit om, bland annat Pachinko. Kanske har jag glömt den eftersom "alla andra" har skrivit om den redan :)

Jag lyssnade på boken på engelska via Storytel och då såg omslaget ut så här. Den svenska utgåvan är mer pastellig.

I en liten fiskeby i Yeongdo, Korea föds 1911 Sunja, den efterlängtade dottern till fattiga men stolta föräldrar. Men när Sunja blir gravid med en gift yakuza hotar hela familjens tillvaro att falla samman. När Isak, en kristen tuberkulosdrabbad präst, ber om Sunjas hand uppenbarar sig en lösning ett nytt liv i Japan som hans hustru. I ett främmande land där hon inte känner någon och inte pratar språket måste hon finna styrkan att skapa sig ett nytt hem, och göra de uppoffringar som krävs för att överleva. 

Med breda penseldrag målar Min Jin Lee en myllrande fresk över exiltillvarons smärtpunkter sedda genom en familj som sveps med i efterverkningarna av historiens skoningslösa vingslag. 

Pachinko är en episk berättelse om familj, identitet, kärlek, död och överlevnad som spänner över fyra generationer och flera årtionden.

Det är en riktigt bra bok, precis som "ni alla" har sagt och jag är väldigt glad över att ha läst den.

Jag antar att de flesta med mig inte har (hade) en aning om vad pachinko är och inte antyder omslaget något om det heller. Det är alltså ett spel, i stil med flipper, uppenbarligen mycket populärt i Japan. Flera av familjemedlemmarna i boken har sin utkomst från pachinkohallar - de enda som lyckas tjäna några pengar att tala om, som illa sedda koreanska invandrare, utestängda från de flesta vanliga jobb.

Så här ser en pachinkohall ut. Jag undrar hur boken hade sålt med ett sådant omslag - som egentligen säger mer om innehållet än de östasiatiska "broderierna". Har du inte läst Pachinko än och känner dig lite tveksam till spelhallsgrejen, så låt dig inte avskräckas. För stämningen i boken har trots allt mer av asiatiskt blomsterbroderi än spelhall över sig. Det är en fantastiskt bra bok.

Tisdagstrion - Blommigt

Med tanke på hur omåttligt förtjust jag är i blommor och växter och hur mina ögon osvikligt dras till sådana bokomslag, så är det underligt att jag haft svårt att komma på böcker på dagens tema. Kanske för att många av böckerna med blommiga omslag är inom genrerna feelgood och chick lit, och jag är inte någon feelgood-chick lit-typ. Dessutom ville jag även denna vecka "förnya" mig en smula, och inte bara köra mina eviga klassiker och det som man ser på var och annan bokblogg, även om det nu är väldigt bra böcker.

Ok, då kör vi på med vita blommor:

Amerikanskt är ju inte vad jag vanligen läser och inte heller deckare och det var också väldigt länge sedan jag läste den här, men jag minns den som oerhört spännande. Det är något väldigt lockande det där med "sjunkna" städer :) 

Till en gudsförgäten by vid en idyllisk sjö uppe i Georgias bergstrakter kommer journalisten John Howell för att i lugn och ro skriva en bok. Och knappt har han hunnit installera sig stugan han hyrt, förrän han får höra byns märkliga historia.

De första invånarna var en irländska invandrare. Här levde de länge ett strävsamt men stillsamt liv, isolerade från omvärlden. Katastrofen för många kom när ett företag började köpa upp mark i dalen. Bolaget hade för avsikt att bygga ett kraftverk och göra dalgången till en vattenreservoar. Flera gårdar skulle följaktligen hamna under vatten.

En av familjerna vägrade emellertid envist att sälja sin mark, men när vattnet nådde upp till gården gav sig familjen plötsligt av. Ingen i trakten har hört av någon i familjen sedan dess, och många undrar fortfarande vad som egentligen hände. Vart tog de vägen? Ligger de kanske kvar under sjön?

De gåtfulla händelserna kring sjöns tillblivelse och de egenartade irlandsättlingarna fascinerar John Howell, och hans instinktiva nyfikenhet blir inte mindre när han på ett oförklarligt sätt får kontakt med en av de försvunna familjemedlemmarna.

Samma författare har skrivit Delano, Georgia, USA (Chiefs i original) som fick Edgarpriset för bästa debut en gång i tiden, även den minns jag som väldigt bra. En miniserie gjordes av den som i Sverige kom som film. Minns den också som väldigt bra. 

Jag har ju en förkärlek för böcker som utspelar sig i miljöer som är helt främmande för mig, här Karibien.

Vem är Mala Ramchandin och vad är orsaken till hennes galenskap? När den fågellika, stumma gamla kvinnan, fastbunden på en bår, anländer till vårdhemmet tas hon om hand av den manliga sköterskan Tyler. Hon är misstänkt för mord, men har aldrig ställts inför rätta. I småstaden Paradise på den karibiska ön är hon fruktad. Genom Tylers ömsinta vård blir hon så småningom lugnare och börjar tala. 

Jodå, det är små edelweiss där även om de inte är så tydliga. Och plötsligt, när jag tittar på bilden, så tycker jag att man kan tolka den som... eh. Nja, kanske bara jag som har konstig fantasi eller är yrkesskadad och ser anatomi där det ingen ska vara.

Sorokins Snöstormen är nog en av de häftigaste böcker jag läst (nåja, lyssnat på) och länge har jag velat läsa mer av honom, men har naturligtvis inte kommit till skott. Den här har jag alltså ännu oläst, men jag ser väldeliga fram emot att ta itu med den. 

Vladimir Sorokins nya roman utspelas i ett framtida Europa. Ryssland, Tyskland och andra nationer har sönder­fallit i en mängd småstater, alla med sin egen ideologi och politik. På många håll innehåller framtiden dessutom inslag ur det förflutna. Tellurien är en hisnande läsupplevelse - satirisk, skrämmande, tänkvärd och fullpepprad med författarens särskilda humor. 

Hedersomnämnande till detta omslag som är så oändligt vackert med sin stiliserade brännässla. Eller brännlessna, som Nasse sa när hon var liten (mindre). Hon tyckte nog att det passade med 'lessna', för nog blir man lite lessen när man bränner sig.

Måndag - här och nu

Idag ska barnen tillbaka till Lasse-pappan och jag springer som en yr höna och tvättar, städar, klipper hår, målar små naglar, serverar mellis, städar, röjer, pratar i telefon, fixar telefonrecept, bokar vandrarhem, småpular i trädgården - allt huller om buller och på en gång. Typiskt mig. 

Medan jag fejar lyssnar jag på Nina Wähäs Testamente, jag har kommit ungefär halvvägs och den är fantastiskt bra. 

Och dessemellan tvingar jag mig att ta en liten paus och läser ur Maryse Condés Desirada. Bra även den. I ärlighetens namn är mitt ex inte så fint som det jag lade upp igår som smakebit, utan ser ut så här.

Ikväll kommer jag att somna ovaggad.

En smakebit på søndag - Desirada

Idag utgår smakebiten från Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av vad du läser just nu, inga spoilers. Här hittar du fler smakbitar.

Man visste att hon fått sin stora gåva av sin mor och mormor som före henne hade talat med osynliga och såg lika tydligt på natten som på dagen. Dessa båda kvinnor hade utövat sina talanger i Vieux-Habitants på Guadeloupe, på den plats där madame Esmondas var född. Om man frågade henne varför hon hade lämnat Guadeloupe under BUMIDOM:s goda år svarade hon med ett litet leende:
- Blodet kunde inte längre hålla sig stilla i kroppen.

Jodå, nu har jag äntligen kommit igång och läsa Desirada, som är en av tre titlar av Maryse Condé som jag valt för utmaningen 3x3.

Helgfrågan vecka 27

Har ni gjort en sommarläslista eller tar ni bara en bok som ni känner för?
Nja, ingen lista för hela sommaren, men jag brukar göra en TBR eller något slags ambitionslista för varje månad. Det är väldigt olika hur mycket jag följer listan. Ibland läser jag alla böckerna och bara dem. Andra månader blir få lästa och jag plockar istället böcker jag får syn på och blir sugen på.

Vad brukar du fastna för om du inte läser?
Sanningen är väl den att jag har en tendens att fastna vad jag än gör. Tänker jag att jag ska gå ut i trädgården och jobba en timma, så slutar det med att jag går in klockan elva på kvällen, helt utmattad - om jag inte måste in och laga mat till barnen. Tänker jag att jag ska plantera om fem krukväxter, så slutar det med att jag står nersölad i jord, vatten och kladd klockan elva och undrar hur i herrans namn jag ska orka röja undan efter mig innan jag störtar i säng. Samma visa om jag börjar googla efter intressanta böcker, eller spela Candy Crush. Halv två på natten, när jag sagt till mig själv att jag måste sluta och gå och lägga mig ungefär sjutton gånger, släntrar jag motvilligt upp till sängen och svär över mig själv för att jag nu "förstört" nästa dag genom att komma så sent i säng. Ack ja, sicken hopplös tant!

I förrgår åkte jag med barnen till Östra Silvbergs gruva som är så enastående vacker med sitt turkos vatten att jag vill dela en bild därifrån. Ligger en bit från Säter om någon har vägarna förbi mellersta Dalarna.