Hett i hyllan #58

 

Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som stått en halv evighet i bokhyllan, men som kanske borde plockas fram, dammas av och äntligen läsas.

Jag undrar om jag inte blev rekommenderad den här boken någon gång och sedan skaffade den vid någon bokrea. Ja, och där står den i hyllan och väntar. Den är rätt tjock, 600 sidor. Det är väl därför den står där oläst. Jag och tegelstenar, ni vet!

Ett par skor. En trälinjal. Ett par stålbågade glasögon. En silverbrosch.

Av en slump, eller egentligen genom en olycka, hamnar de alla hos den desillusionerade Hanna, som gömmer dem under soffan. Hon har nog med sitt meningslösa jobb på Arbetsförmedlingen, sin irriterande pojkvän och en mor som aldrig slutar påminna henne om hennes brister. Men föremålen försvinner inte, utan tränger tvärtom längre och längre in i hennes medvetande. Vad vill de?

År nittonhundrasex trampar folkskollärarinnan Signe ilsket genom Tierp. Ett brev från Stockholm har bekräftat det hon redan visste, att den moderna demokratitanken inte gäller alla. När en tysk automobil medförande den imponerande talarinnan Brita Löfstedt rullar in på torget, börjar Signes liv handla om mer än undervisning. Rösträttskampen kommer till Tierp och med den passionen. En komplicerad kärlekshistoria tar sin början.

Tillbaka till henne berättar den originella historien om Signe, Hanna och hundra år gamla ord. När historia skär genom nutid blir inget sig likt igen.

Tisdagstrion - Sápmi

 

För sista veckan utgår Tisdagstrion från Helena på Ugglan & Boken. Tack Helena för allt jobb du lagt ner för att ordna detta!

Veckans tema är Sápmi. 

De senaste åren är det ju flera samiska författare som nominerats till eller rent av vunnit Augustpriset och jag antar att vi får se en hel del av dem denna vecka. Deras böcker skildrar till stor del de oförrätter som begåtts, och begås, mot samerna. I e de renskötande samerna. Övriga hör man inte mycket om, och det är ju synd. 

För en smula variation så har jag valt tre böcker som (även) skildrar det mindre vackra inom Sápmi. Jag väljer i detta fall att klistra in 'baksidestexterna', trots att de är långa.

Jag har verkligen ingen som helst relation till Jon Henrik Fjällgren. Jag har ingen TV och har alltså inte sett honom varken i Talang, Let's Dance eller något annat. Jo, faktiskt någon gång i Melodifestivalen. Och jag lyssnar inte på hans musik. Så hur i hela friden kom jag på att jag skulle lyssna på den här? Jag undrar om det inte var så att jag ville pricka av någon punkt i Kaosutmaningen. Jag hade extremt låga förväntningar och blev rätt överraskad över hur mycket boken trots allt berörde mig. 

Kan man flytta en människas själ? En bok om den bortadopterade pojken som blev renskötare och folkkär artist.

Endast ett år gammal adopterades Jon Henrik Fjällgren från en bergsby i Colombia till en sameby i Sverige. Han rycktes upp från sitt liv i en ursprungsbefolkning för att planteras i en annan, och trots sin uppväxt i Sverige och sitt liv som renskötare på fjället, där han tillbringar en stor del av sin tid ensam med sina renar i den magiskt vackra naturen, är hans colombianska arv en viktig del i den han är.

Kärleken till musiken har alltid funnits där. Endast fjorton år gammal höll han sin första konsert i Funäsdalens kyrka, med kungen och drottningen närvarande. Jojken har varit hans sätt att sprida det samiska arvet vidare och en möjlighet att dela med sig av och sprida sin kärlek till den samiska musiken.

Tonerna har varit hans sätt att finna styrka, men trots hans begåvning och glädje i musiken har mobbning, missbruk och våld från tidig ålder varit ständigt närvarande skuggor i hans liv. Plågoandarna fick härja fritt och brutalt medan de vuxna såg mellan fingrarna och vare sig försvarade honom eller tog hans parti.

Vilsenheten, rotlösheten och sorgen över att inte känna att han hörde till drev honom in i en mycket mörk period där tanken på självmord inte var främmande. När hans vän dog väldigt tragiskt skrev Jon Henrik Daniels jojk , och efter det blev hans liv sig aldrig likt. Han vinner både Talang och Let's Dance, har medverkat i Melodifestivalen och Stjärnornas stjärna och har rest land och rike runt, uppburen och hyllad, med sin förtrollande musik. Men Jon Henriks nya liv i rampljuset är inte bara en dans på rosor. Psykisk ohälsa, näthat och trakasserier och fientlighet från hans sameby i Härjedalen kantar hans vardag. Att befria sig från gamla skuggor är inte lätt och grundfrågan består går det att flytta en människas själ från en bergstopp till en annan? Från en ursprungsbefolkning till en annan?

Första delen i Lars Petterssons Kautokeino-serie. Jag gillar Pettersson. (Förresten borde jag lista honom på Kaosutmaningens punkt 15). Han ger kängor åt alla håll, norska staten, svenska staten, Sápmi, storsamhället. Pettersson har inget samiskt påbrå själv, vad jag vet, men bor halva året i Kautokeino. (Är frun hans same tro?). Han känns så objektiv, som om han satt ovanför, tittade ner på en spelplan och inte tog någons parti, bara pekade ut det som är åt helvete.

Bilen kränger på den isiga vägen och träffar renen med våldsam kraft. Anna Magnusson stannar, drar på sig yllemössan och hämtar kniven från bagageluckan. Det är mer än 30 grader kallt och klockan är halv två en februarinatt någonstans mellan Luleå och Pajala.

Anna är uppvuxen i Stockholm och har aldrig funderat över sitt ursprung. Hennes samiska mamma berättade aldrig varför hon valde att flytta ifrån den avlägsna fjällbyn uppe i Nordnorge och lämna sin plats i den familjebaserade rendriften. 

Nu är Anna, som arbetar som biträdande åklagare, på väg upp till Kautokeino efter flera års frånvaro. Hennes mormor har ringt och bett henne komma och rentvå kusinen Nils Mattis, som är anklagad för våldtäkt. Hon är desperat, familjen kan inte klara sig utan Nils Mattis arbetsinsats på fjället.

Men när Anna läser polisutredningen blir hon betänksam. Hur ska hon ställa sig i konflikterna? Hon har svårt att avläsa den främmande omgivningen. Vem ligger bakom de dödsfall som inträffar medan hon är där och vilka är det som vill röja henne själv ur vägen?

Kautokeino, en blodig kniv är en spännande thriller om motsättningarna mellan tradition och modernitet och om moral i ett minoritetssamhälle. Vilka rättsbegrepp ska råda på Finnmarksvidda med omnejd?

Den här är riktigt mörk och obehaglig och jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Jag ser att den har fått väldigt spridda omdömen på Goodreads. Jag tror faktiskt att jag läste denna innan jag läste Petterssons. Antar att det var så jag hittade honom, att jag googlade på Kautokeino. Jag har ju en faiblesse för det som utspelar sig norröver, som bekant. 

Vaka över dem som sover är en hisnande roman inifrån ett samiskt samhälle. Om skuld, skam och övergrepp som går i arv.

För den som anländer söderifrån kommer Kautokeino som en överraskning. I romanen är det den unge konstnären Amund Andersen som kommer körande. Medan han arbetar med huvudverket till sin första stora separatutställning börjar samhällets mörka och obehagliga förflutna komma ikapp. Men där skymtar också en annan historia – den om familjens uppbrott från ett traditionellt samisk liv till följd av majoritetssamhällets förnorskningspolitik.

Handlingen utgår från en verklig händelse år 2006 då 18 vuxna män i Kautokeino åtalades för övergrepp mot åtta minderåriga flickor. Det uppmärksammades stort i media, inte minst då övergreppen pågått en längre tid och dessutom varit kända bland en del av ortsborna.

Författaren skriver sig fram med våld och kyla genom ett glasklart mörker. Med syfte att bränna broar och blottlägga maktstrukturer med konsten som förevändning och mål, sträcker sig boken långt utöver det provinsiella. Romanen är kort, men uppdraget komplext. Den lämnar ingen oberörd.

Nästa vecka tar Robert över Tisdagstrion. Tack för det!

Veckans mening - vecka 38

 

Veckans mening brukar utgå från Robert på Mina skrivna ord. Jag har inte varit med på väldigt länge, men just den här veckan, när jag faktiskt varit med på alla de utmaningar jag egentligen vill delta i och har skramlat fram en mening, så hittar jag ingen hos Robert. Jag hoppas att allt är väl och att det bara är en lapsus. Klimakteriehäxan har i alla fall en mening, så jag lägger ut min jag med.

En mening från veckans läsning (i mitt fall lyssnande) som fått mig att stanna upp:

Jag hade gått i skolan nästan hela tiden och kunde stava och läsa och skriva lite och jag kunde multiplikationstabellen upp till sex gånger sju är 35, och jag tror inte att jag kan komma längre i matematiken även om jag levde i evighet. 

Jag håller på och läser om (lyssnar) på Tom Sawyers äventyr och Huckleberry Finn, inför att jag ska läsa Bookernominerade James av Percival Everett. Den berättar historien ur slaven Jims synvinkel och jag har hört att den vinner på att man har originalet i någorlunda färskt åminne.

Helgfrågan - vecka 38

Mias helgfråga lyder: 

Hur många böcker läser du i genomsnitt per månad?

För närvarande läser jag inga böcker, typ, men jag lyssnar på ungefär tio böcker i månaden, i snitt. 

Det är förfärligt sorgligt att jag inte förmår l ä s a, för det jag allra, allra helst vill läsa/lyssna på/tillgodogöra mig finns inte inläst som ljudbok. Jag är ju svag för lite smalare saker, i synnerhet världslitteratur. Hyllorna är knökfulla av böcker som jag längtar mig fördärvad efter att få ta mig an. Men det är som det är och var sak har sin tid. Jag hoppas att läsandets tid kommer snart. 

Hett i hyllan #57

Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som stått en evighet i bokhyllan, men som kanske förtjänar att plockas fram, dammas av och äntligen läsas. 

Senast jag var med i Hett i hyllan var i december 2022. Jag kände mig riktigt sorgsen när jag letade fram datumet (för att få nummer på inlägget) eftersom jag faktiskt vill vara med. Jag har bara inte fått till det med utmaningar och bloggande - för att inte tala om hur illa det är med l ä s a n d e t. Hur som helst, här är min hyllvärmare.

Det är inte lätt att heta Ruby Lennox. Mamma Bunty drömmer om filmhjältar och låter sig uppvaktas av grannen med en plasttulpan.

Pappa George smiter från papegojan och kattungarna i familjens djuraffär för att övertyga en yppig blondin om att han är fri och ledig. 

Systern Gillian blir en ängel - om de nu tar emot sådana som hon i himlen - och hemlighetsfulla Patricia rymmer sin kos. 

Ruby iakttar sin omgivning med klara ögon. Hon längtar bort, precis som andra färgstarka medlemmar i släkten. Som spröda vackra mormorsmor Alice som rymde med sin kringresande fotograf, som mormor Nell, som mamma Bunty. Ruby vill också något annat och bättre.

Jag vet inte riktigt var den här kommer ifrån. Kan jag ha plockat på mig den på någon rea? Ska vara Atkinsons genombrott. Någon som läst den?

Veckans kulturfråga - v 38

 

Denna vecka undrar Linda, som förutom svensklärare är lärare i historia (vilket jag missat), om historia i böcker, både skön- och facklitteratur:

Vilka historiska epoker och händelser läser du gärna om?

När det gäller facklitteratur så gäller: ju längre bak i tiden, desto bättre. Fram till medeltiden, ungefär, är det kul. Bortsett från en enda lektion, i 7:an, som handlade om människans tidigaste historia och som var ofantligt spännande, så minns jag bara att det var ett evigt tjatande om industriella revolutionen, första världskriget och andra världskriget. Varenda jävla läsår! Det var så mördande tråkigt att jag hade kunnat dö av leda. Och trots detta tjatande - eller på grund av - så kan jag inte ett smack om dessa eror. Jag har inga minnen av något som helst jag lärt mig om historia i skolan. Det jag kan har jag nog lärt mig genom att läsa själv. Förresten, jag minns en lektion i gymnasiet också, då en vikarie berättade om Marie Antoinette och Axel von Fersen. Han nämndes inte i historie(skol)böckerna på den tiden. Sedan dess har jag varit kär i von Fersen. Jag har förstås läst Herman Lindqvists bok om honom och tittat på hans rustning på Livrustkammaren. 

 

När det gäller skönlitteratur så är det väl lite tvärt om. Det blir mest 18- och 1900-tal, och lite 1700-. Jag har tyckt otroligt mycket om Fogelströms Stad- och Barn-serier, Mobergs Utvandrarserie och mycket annat av 'arbetarförfattarna'. 

 

Jag har också tyckt mycket om Kähkönens Kuopio-serie liksom en hel del annat finskt som utspelar sig under 1900-talet. Pramoedya Ananta Toers Burukvartett som skildrar Indonesien tycker jag också mycket om. 

 

Undantaget är Wolf Hall-serien, engelskt 1500-tal och - när jag tänker efter - Fridegårds Trägudars land, vikingatid. Rid i natt är ju heller inte så dum, 1600-tal. 

 

Och så allt det som var nutid när det skrevs, men för oss är historia. Och och och...

När jag tänker efter så är jag ju föga road av samtidsskildringar, i synnerhet inte svenska - ja det ska vara deckare då - och verkligen inte kärleks-/relationsromaner. Så, antagligen skulle jag kunna gräva fram hur mycket som helst och jag kommer säkert tänka Ja men den ja! när jag läser era inlägg.

Tisdagstrion - Min, mitt eller mina i titeln

 

Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken. Veckans tema är Min, mitt eller mina i titeln.

Mina drömmars stad

Åh, vad jag tyckte om Stadserien när jag läste den! Barnserien också, för den delen. Men Sommaren med Monika har jag faktiskt inte läst. Det borde jag kanske göra. Jag tycker om bilden på omslaget också. Jag kan liksom höra ljudet av skridskoskär och får lust att åka - något jag inte gjort sedan jag gick i gymnasiet, tror jag. 

Brev från min kvarn

Daudets kända novellsamling. Jag minns faktiskt bara en om en åsna och ett kyrktorn som var helt underbar och väldigt dråplig. Så pass att jag faktiskt införskaffade ett ex, likadant som det ovan, för att kunna läsa om den - vilket jag naturligtvis inte har gjort.

Mitt liv som härskare

När Duanbai fjorton år gammal bestiger tronen minns han sin galne tjänares profetia: Olyckan ska drabba kungariket Xie. Barnsligt grym och oförmögen att regera får han snart se sin förgyllda värld läggas i aska. Tillsammans med den trofaste eunucken Svala tvingas han möta världen som vanlig man och blir så småningom ledare för Lindansarkungens resande cirkussällskap.

Tisdagstrion - Kropp & själ

 

Det är över ett år sedan jag var med nu, trots att ambitionen alltid varit att delta. Ibland vill livet annorlunda och det är ju bara att åka med, liksom. 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken och veckans tema är alltså Kropp & själ (i handling, titel eller på omslag).

Elsie Johanssons Sin ensamma kropp tyckte jag mycket om. Hur kan man inte tycka om Elsie, liksom?

Marie-Louise Parre, eller Maliss som hon vanligen kallas, är änka efter en framgångsrik företagare och mycket välbeställd. Hon har nått en ålder där de flesta förväntas slå sig till ro men Maliss vill inte hålla till godo med den vegetativa tillvaro som pensionär som omgivningen kanske förväntar sig av henne. Tvärtom är hon nyförälskad och ser framtiden an med stor tillförsikt. All form av 'tanteri' är henne främmande. Men i sin bakgrund har hon en hemlighet som hon dolt väl för omgivningen. Hon har hållit en hård fasad utåt som gjort henne till en ensam människa. Bakom skalet finns en kvinna som desperat törstar efter värme och närhet. Nu är tiden inne att avbörda sig det som varit och göra sig fri från skuldkänslor och det förflutnas spöken. Sin ensamma kropp är en stark och övertygande roman om en kvinna som sent i livet upptäcker att det går att börja om.

Själarnas ö verkar vara väldigt omtyckt och den har funnits på min läslista länge; jag har till och med ett loppis-ex i hyllan.

År 1891 dränker Kristina Andersson sina två sovande barn. Sedan ror hon hem. Straffet blir att tillbringa större delen av sitt återstående liv på mentalsjukhuset på Själö i det yttersta finska havsbandet. Fyrtio år senare är den femtonåriga Ellinor indragen i en vansinneskarusell som övergått i kidnappning och flykt undan rättvisan. När hon fångats in placeras hon på Själö, där tiden tycks ha stått stilla. Sjuksystern Sigrid blir länken mellan den åldrande Kristina och den unga Elli, det gamla och det nya - samtidigt som krigets orosmoln svävar över Europa.

En av mina absoluta favoritböcker. Frankenstein i Bagdad handlar i allra högsta grad om en kropp - med begränsad mängd själ, kan man kanske säga. 

Irak, 2005.

Skrothandlaren Hadi har sytt ihop ett lik av lösa kroppsdelar han samlat ihop längs de krigshärjade gatorna i det ockuperade Bagdad. Hans plan är att unna dessa oidentifierade människor en begravning de annars inte skulle få.

Men en dag försvinner liket, och en våg av kusliga mord börjar sprida sig över staden. Människor berättar om ett fruktansvärt monster som tar över gatorna om natten. Det verkar vara ute efter hämnd.

TBR september

 

Jag kommer att vara ledig i två veckor nu i september, enkom för att komma ikapp i trädgården. Det har jag försökt med i några år nu utan att lyckas. Det handlar inte längre om att rensa rabatter, nu är det fråga om att gräva om allt, och eventuellt hitta någon tynande perenn att ta till vara bland allt ogräset. Och så måste jag klippa granhäcken, beskära träden, plantera några nya och flytta fram bärbuskarna i ljuset, och och och...

Jag hoppas att jag ska ha såpass mycket ro i mitt snurrande huvud att det fungerar att lyssna på böcker medan jag går här och donar. Av erfarenhet vet jag att det är bäst med böcker på svenska när jag jobbar, det blir svårt att hålla fokus annars. Men en och annan på engelska hoppas jag kunna klämma in.

Hunt For the Shadow Wolf fanns med i augustis TBR. Jag har börjat lyssna på den vid två tillfällen. Den är inläst på skotska, vilket innebär att jag dels måste höra bra (inte sitta i bilen), dels måste kunna fokusera (inte jobba i trädgården, laga mat eller annat) ordentligt. Den är inte så lång, så jag hoppas att jag ska kunna lyssna på den på kvällarna, efter trädgårdsjobbet, samtidigt som jag stickar något okomplicerat. 

Bränt barn fanns också med. Svensk klassiker för Förkovran. 

Också med i augusti. Ny serie jag tänkte ge mig på nu när jag lyssnat klart på Elvira Birgitta Holms Vargserie.

Och den fjärde svenska jag inte hann med i augusti.

En deckare kan väl passa bra, tänker jag. Lätt att hålla fokus. Andra delen i första Shetlandskvartetten.

Jag tyckte mycket om Björnkvinnan och sedan jag lyssnade på den tänkt att jag vill läsa mer av Ramqvist.

Augustnominerad. Jag har länge tänkt läsa Jägerfeld. Den bör vara rätt lättlyssnad.

Augustnominerad och har funnits på läslistan länge. 27 timmar ligger den på. Jag brukar ha lättare att fokusera på facklitteratur, så det ska nog funka när jag går här och gräver.

Om jag mot förmodan lyckas l ä s a något, så tänker jag att det får bli dessa:

Katherine Paterson tilldelades ALMA-priset 2006. För Prisat.

Denna vann International Prize for Arabic Fiction 2019. För Prisat.

Marilynne Robinson är med i min Boktolva - som jag ligger gruvligt efter med.

Någon eller några noveller för Novellresan ska jag också läsa. Denna månad går färden till Barndomslandet. Jag behöver nog lite tips av Helena för detta, men i skrivande stund har hon inte publicerat ännu.

Bokslut augusti

 

Ja, den här bilden kan väl få illustrera den lästorka som har rått under augusti. Jag har inte orkat lyssna på bok på väg till jobbet och jag har bara somnat när jag har försökt läsa i min fåtölj eller i sängen. De få dagar jag har jobbat i trädgården har jag liksom inte kommit mig för att lyssna. 

Av de planerade ljudböckerna har jag bara lyssnat på fem, varav två väldigt korta.

 

 

Örnflöjten 2 är sista delen i Vargserien. Rätt trevlig faktiskt.

Ut ur Kalahari är tredje och sista delen i Kalaharisviten. Jag tänkte att den skulle passa för Naturlig läsning, men den var rätt annorlunda mot de andra två. Intressant, men ämnet tilltalade mig mindre än de första två. De var inriktade mot arkeologi-historia-naturhistoria, denna mot samhällskunskap-ekonomi-politik. 

Den dagen den sorgen lyssnade jag på för Prisat. Den fick Sveriges radios romanpris 2022. Nja, inte för mig. Dessutom har karln ett röstläge där jag knappt hör alls. Tant börjar visst bli lomhörd.

Yani nominerades till Augustpriset, Barn- & ungdomsklassen, 2022. Helt ok. Nyttigt för tant att lära sig hur man använder ortenslang :) Yani jag har lärt mig att yani inte är ett namn, som jag trodde när jag började lyssna. Och det där blev säkert helt fel, ha ha, men jag försökte i alla fall.

A Passage to India blev månadens klassiker för Förkovran. Bra, men tyvärr hade jag svårt att fokusera.

Jag har också läst en Augustnominerad barnbok och två bilderböcker, en Augustnominerad och en av en ALMA-pristagare.

 

Ulf Stark och Linda Bondestam nominerades till Augutspriset 2016.

Christine Nöstlinger fick ALMA-priset 2003.

Bilderböckerna tyckte jag om, men Jagger Jagger var jag inte helt förtjust i.

Slutligen läste jag en novell för Novellresan. Månadens resa gick till 1800-talets London och det känns lite synd att det inte blev mer läst på temat.

Lost in a London Fog av Louisa May Alcott, från boken nedan.

Jag hoppas på betydligt bättre läsflyt i september.