Veckans topplista v 6 - Varmare breddgrader

Veckans topplista hos Johanna handlar denna gång om varmare breddgrader. Några av mina titlar tenderar att återkomma i olika sammanhang, men två av dem är i alla fall "nya" - i själva verket rätt gamla.

Läs gärna min vädjan längst ner. Det handlar inte om pengar och inte om mig själv.

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie är bara så fantastisk. Utspelar sig i Nigeria (mestadels i forna Biafra)

Färden genom mangroven. Den enda jag läst av Maryse Condé hitintills. Men fler ska det bli, hon är en av 3:orna i årets 3x3. Utspelar sig på Guadelope.

Stenblödning utspelar sig i Sahara. al-Koni är från Libyen.

Svarta tjurar. Evert Taube är en av mina största idoler. Min mellanson är döpt efter honom. Nej, inte Evert, men Fritjof. Jag träffade på den här boken när jag jobbade i hemtjänst som 18-åring då en av hjälptagarna ville att jag skulle läsa för henne, själv var hon nästintill blind. Jo, på den tiden fanns det tid både att läsa, sitta och prata och gå ut och gå med hjälptagarna. Dessutom lagade man mat. Jag blev helt fascinerad av boken och gick omedelbart och lånade den på biblan. Och nu har jag sedan länge ett eget ex, inköpt på antikvariat. Boken utspelar sig på Camargue.

Indianerna kallar det sött salt. Som jag älskade denna bok i min ungdom. Jag läste och drömde, läste och drömde. Den ingick i ett bokpaket från Bra Böcker. Jag samlade på lexikonet på den tiden. Boken utspelar sig visserligen inte bara på varmare breddgrader, lite från Greenwoods barndom i Norrland är med. Jag minns att jag blev helt till mig när jag insåg att det är Greenwood som Taube skriver om i Svarta tjurar, han nämner henne inte vid namn, jag kände igen det gemensamma i deras berättelser. Ett slags reseskildringar skulle man väl kunna kalla båda böckerna för. Och sött salt är förstås socker.


VÄDJAN
Någon av er kanske har läst mitt inlägg om att jag har skaffat mig en inmate pen pal via Write A Prisoner. Det är väldigt givande och fungerar jättebra. Min brevvän Joel berättar att han har en vän som är i stort behov av en brevvän. Fängelselivet i USA är väldigt tufft, inte alls som i Sverige, och straffen är extremt hårda jämfört med här. De flesta förlorar både vänner och familj när de fängslas och har stort behov av kontakt för att orka hålla modet uppe och för att få en glimt av världen utanför.

Jag vet bara att killen heter Robbie och det lilla som Joel skriver: He is 31 and has a checkered past, but is working hard to make a better future for himself. He does have a 13 y.o. daughter, and he has about 10 years left to do.

Ni är ju skrivande människor, är det inte någon som skulle ha lust att göra en medmänsklig insats och samtidigt vidga sina vyer, göra en spännande resa och få en trofast vän? Skriv i så fall en kommentar så skickar jag adressen.

TBR februari

Erindring om kærligheden var den enda bok i utmaningen Förkovran 2018 som jag inte fick läst. Jag gör ett nytt försök nu när månadens språk är danska.

För Tema Grekland har jag denna månad valt Dimitrios Iordanoglous Iliaden - en cover. 

Jag tänker också påbörja Iliaden, men det är definitivt inget jag tänker mig läsa ut under månaden. 

En av 3:orna i 3x3 är böcker av Maryse Condé. Jag hade faktiskt planerat in det innan hon fick det där alternativa Nobelpriset. Jag har tre böcker på vänt i bokhyllan, men jag har ännu inte valt vilken av dem jag ska börja med. 

Någon av böckerna i min hyllvärmarhög ska jag också läsa, men inte heller här har jag valt bok än.

Mer än fyra böcker - utöver det jag hinner med av Iliaden och några böcker ur Biblen (Tema Bibeln) - vågar jag inte hoppas på att hinna läsa. Och nu till ljudböckerna:

Hemingways Klockan klämtar för dig ska bli månadens klassiker i 6 klassiker på 6 månader, tänkte jag.

För Månadens språk, danska, har jag också hittat Ida Jessens En ny tid och Dr Bagges anagram. Det är böcker jag varit nyfiken på en tid, men jag visste faktiskt inte att hon är dansk. Jag trodde att hon var svensk. (Och här drabbas jag plötsligt av språkligt bryderi. Varför vill jag skriva är dansk, men i nästa mening var svensk? Förklara gärna!)

Andra delen i P A Fogelströms Barnserie, Krigens Barn, ska jag också lyssna på. Den ingår i utmaningen Förkovran.

Även Flauberts Madame Bovary ingår i Förkovran.

Jodå, det gick väl hyfsat med TBR januari. Jag gick ju ut rätt försiktigt. Jag bytte, som jag antydde kunde bli fallet, The Wind in the Willows mot Greven av Monte Cristo som månadens klassiker i utmaningen 6 klassiker på 6 månader. Jag bytte också ut tegelstenen Den långa väntans skog på månadens språk nederländska mot Omvägen, en bok jag länge velat läsa. I övrigt hann jag med bra många fler böcker än jag vågade hoppas, elva stycken närmare bestämt.

Vera

Inledning: Det är Vanna som klär den unga bruden, snör hennes kropp hårt. Kanske är hon den enda som verkligen förstår vad det här äktenskapet egentligen handlar om och har på så vis ansvar för det som är på väg att ske. Hon har knappt fått en blund på hela natten, legat och vridit sig i jungfrukammaren, väntat på gryningen och allt som ska hända. Har inget annat val än att göra som hon blir tillsagd, men att delta är ändå att delta och hon gör det handgripligare än någon annan - som den som drar i trådarna, hårdare och hårdare tills bruden är så smal som det bara går. Och helst lite smalare. 

Jag läste den här boken i början av december. Då när jag egentligen skulle läsa klart Hundra år av ensamhet och sedan börja på Erindring om kærligheden, som jag aldrig hann klart. Jag var nere hos mamma i Skåne och vi gick in på en loppis. Och ut kom jag med en fullknökad kasse böcker. Eller om det var två. Jag satt vid köksbordet och bläddrade i de där nya böckerna, läste inledningen i en efter en, tills jag kom till den här. Av någon anledning kunde jag inte sluta. Det gick så lätt att läsa. På den tid jag läste en sida i Hundra år av ensamhet, läste jag fyra i denna.

Baksidestext: Under falskt namn kommer den unga Sandrine från krigets mörker till ett soldränkt försommarsverige. Året är 1945. Hennes enda bagage är ett barn hon tänkt göra sig av med, och en farlig hemlighet. Sju månader senare står hon brud på en ö längst ute i skärgården. Hos den kylslagna överklasfamiljen Ceder lär sig Sandrine förhålla sig till nya hemligheter, samtidigt som det förflutna hinner ikapp henne. Vem är hon? Vad hände under kriget? Så kommer dottern Vera och med henne börjar hemligheten sippra fram.

Vacker och väldigt svår att lägga ifrån sig. Och snyggt bokomslag.

Första Samuelsboken

Disclaimer: Jag är - tyvärr - inte troende. Jag läser Bibeln som vilken annan litterär text. Mina ord om det jag läser kan möjligen såra den som är troende. Det är inte min mening att uttrycka mig blasfemiskt, att göra någon ledsen, stött eller arg.

Jag valde Första Samuelsboken för att jag ville läsa om David och Goljat - som det visst ska stavas nu för tiden. Men pust vad rått och blodigt!

Så säger Herren Sebaot: Jag har inte glömt vad amalekiterna gjorde mot Israels folk, då de angrep dem på deras vandring från Egypten. Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor. 1 Sam 15

Eh... döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn... Men käre värld! Är det Gud eller Satan som talar?

I ett år och fyra månader stannade David i filisteernas land. Han och hans män drog ut på plundringståg mot geshureerna, girseerna och amalekiterna; det var dessa folk som bodde i området mellan Telam och Shur, ända bort mot Egypten. Under sina härjningar i landet lämnade David varken män eller kvinnor vid liv. 1 Sam 27

Plundringståg där han mördar folk?! Käre värld!

Så länge jag lever måste du vara barmhärtig mot mig, liksom Herren är barmhärtig, och efter min död får du aldrig upphöra att visa barmhärtighet mot min släkt. När Herren utplånar alla Davids fiender från jordens yta får Jonatans namn inte utplånas ur Davids släkt. 1 Sam 20.

Eh... liksom Herren är barmhärtig? Är det barmhärtigt att utplåna alla Davids fiender från jordens yta? Är det barmhärtigt att döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn?

Din horunge! Var det inte det jag visste, att du hänger ihop med den där Jishajs son och drar skam över både dig själv och din slinka till mor... 1 Sam 20.

Horunge? Slinka till mor?

Men mitt bland all denna ondska och övervåld så blev jag faktiskt lite fnissig:

Ni ser väl att karlen är galen. Varför har ni skickat på mig honom? Har jag så ont om dårar att ni måste ta hit den där för att plåga mig med sina galenskaper? En sådan får inte komma in i mitt hus. 1 Sam 21

Det är David som spelar galen och jag tyckte allt att det var lite skojsigt formulerat för att vara i den här typen av text.

Nej Första Samuelsboken var då sannerligen ingen njutning att läsa. Själva scenen där David och Goljat möter varandra är snabbt avklarad och sedan bara våld, våld, våld. Dessutom är texten lite osammanhängande med konstiga upprepningar. Jag antar att det är för att den är sammanfogad från flera källor. Det är väl för övrigt stora delar av Bibeln, men här märks det verkligen.

Doré

Jobs bok

Disclaimer: Jag är - tyvärr - inte troende. Jag läser Bibeln som vilken annan litterär text. Mina ord om det jag läser kan möjligen såra den som är troende. Det är inte min mening att uttrycka mig blasfemiskt, att göra någon ledsen, stött eller arg.

Jag har sett Jobs bok medtagen i listor över världens bästa böcker. Det har väl fått mig att tänka att jag faktiskt borde ta och läsa den - ja bortsett från att jag nog tyckt att jag kan läsa hela Bibeln, och nu bestämt mig för att jag ska (möjligen bortsett från de delar där de rabblar släktskap). När Lasse Larsmark sedan gav mig ett av mina absoluta favoritcitat: Hör åtminstone på mina ord. Låt det vara den tröst ni ger mig. (nå ja, en modernisering av 1917 års Bibeltext; den i Bibel 2000 är inte lika snygg, tycker jag), så kom Jobs bok att bli den Bibeltext jag ville börja med.

Jobs bok är, i sina poetiska delar, otroligt vacker. Och jag, som arbetat inom vården större delen av mitt liv, har insett precis hur sant det där citatet ovan är. Den tröst en människa i svår nöd behöver mest är vanligen att någon lyssnar. Att någon orkar lyssna. Inga kloka ord, inga tröstande ord, inga peppande ord. Inga ord alls. Bara lyssna.

Vad är en människa
att du gör så stor sak av henne
och bryr dig så mycket om henne,
granskar henne varje morgon,
prövar henne var dag och stund.
När skall du vända blicken från mig,
låta mig vara medan jag hämtar andan?
Om jag har syndat, vad gör det dig,
du människornas bevakare?
Varför gör du mig till mål för dina angrepp,
tröttar ut dig med att slå mig?
Varför förlåter du inte min synd,
utplånar min skuld?
Snart vilar jag ändå i mullen,
söker du mig är jag borta.

Sedan kan man ju fundera över hur Gud tänker när han, i sitt tjäbbel med Anklagaren (Satan), låter Job drabbas av dessa oerhörda olyckor, Job som Gud själv håller för den mest rättrådiga, oförvitliga och gudfruktiga människan på jorden. Och det är ju inte bara Job som drabbas i detta. Hans tio barn dör och även hans hustru förlorar ju sina barn. Och hur går det för hans tjänare och arbetare, som han var så snäll emot, och hur går det för alla de fattiga och utsatta han hjälpte, när han nu förlorat allt han ägde? Jag kan inte låta bli att tänka på filmen Ombytta roller, där de äldre herrarna slår vad om 1 dollar (eller vad det var) i sitt dumma experiment och utan att blinka förstör Dan Aykroyds - eller snarare hans rollfigur Louis Winthorpe III:s - liv.

Job av Leon Bonnat, 1880

Kärlekens Antarktis

Inledning: Skapelese. Vi var alltså i skogen. Det var någon sorts skyming, men ingen sol. Ett brunaktigt regnljus som sjönk över landskapet. Om jag hade kunnat ringa efter någon? Nej, det hade jag inte, för även om det hade funnits någon att ringa till så hade tiden runnit ut. Nu var det bara det sjunkande undervattensljuset och de stora träden och jätteregndropparna som föll från grenarna som tårar från groteskt stora varelser. Och det var bara vi, han och jag, och känslan av att vara ensamma kvar i världen var så stark att ingen verklighet hade kunnat ändra den. 

Jag antar att jag redan hade noterat kopplingen mellan styckmordet på Catrine da Costa och Kärlekens Antarktis när jag började lyssna. Även om jag nu minns händelsen mycket väl och skulle kunnat plocka fram bilden på da Costa ur minnet när som helst, även om jag läst Hanna Olssons bok om fallet, så är jag inte säker på att jag skulle göra kopplingen själv. Eller så skulle jag det. För att styckmordet på da Costa på något vis är Styckmordet. Och det är bilden av da Costa jag ser framför mig hela tiden då jag lyssnar på boken, även om Stridsberg i slutet skriver att Romanens eventuella likheter med verkligheten har inte att göra med någonting annat än den realitet av våld ur vilken den är sprungen.

Baksidestext: "Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.”
En kort stund har hon funnits i världen, med dess begär, längtan och fruktan. Tills någon valde att släcka hennes liv och sprida hennes kroppsdelar i landskapet. Men barnen finns, som en gång var hennes, Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan. Och föräldrarna Raksha och Ivan fortsätter att finnas, irrande genom Stockholm och den dödas förlorade värld. Och dödsögonblicket finns, det tar aldrig någonsin slut. 

Undergången är aldrig vackrare än hos Sara Stridsberg skriver Annina Rabe i Expressen. Jo, hon skriver vackert, Stridsberg. Även i Beckomberga - ode till min familj, som är det enda jag läst av henne tidigare, är språket så där vackert, och nog känner jag igen det nu, i Kärlekens Antarktis.

Sara Stridsberg ger röst åt skändad narkoman står det bland recensionerna. Och ... när Sara Stridsberg i sin nya roman låter en styckmördad prostituerad missbrukare få ordet.

Jo, det är väl fint. Men vilka ord lägger hon i munnen på henne? I boken står ungefär så här: Skulle jag ha följt med honom om jag vetat? Kanske. Men varför skulle denna kvinna vilja eller ens acceptera att bli mördad och styckad? Finns det någon enda människa i världen, ens den som verkligen önskar döden, som vill bli mördad och styckad? Är det här jag börjar värja mig, efter att tidigare gungat med i det suggestiva, i språkets skönhet? Är det här jag börjar känna avsmak över den romantiserade bilden av hur det är att leva som narkoman och prostituerad - som jag förvisso inte vet ett dyft om, men som knappast kan vara något fluffigt och mjukt, som boken ger mig ett intryck av.

Äh, jag vet inte! Jag känner mig oerhört kluven till den här boken.

Det här var årets allra första bok. Och nu är jag ikapp med böckerna jag läst i år - tjihooo. Bara de oomskrivna från december kvar :(

Kupé nr 6

Inledning: Moskva kröp ihop i den kyliga och torra marskvällen för att skydda sig mot den röda, sjunkande solens beröring. Flickan steg på tåget i den sista sovvagnen längst bak, hon letade rätt på sin kupé, kupé nummer sex, och andades djupt. Det fanns fyra kojplatser, de övre var lyfta mot väggen, mellan sängarna fanns ett litet bord, på bordet en vit duk och en blomvas av plast, i den en rosa pappersnejlika blekt av tiden, vid sängarnas huvudända en hylla som var fullastad med stora, slarvigt snörda knyten.

Jag såg någon liten del av ett program med bland annat Rosa Liksom, undrade vem hon var, undrade över namnet, fick klart för mig att hon var författare, en författare jag aldrig hört talas om, men inte mer. Så träffade jag på denna titel när jag gick igenom listorna på nominerade till Nordiska rådets litteraturpris i samband med att jag skulle välja böcker till Förkovran och tänkte: den vill jag läsa! Och så råkade jag springa på den på biblioteket, det var ju tur. 

Baksidestext: En ung finsk student tar Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator för att studera grottmålningar. Hon delar motvilligt kupé med en vodkapimplande man på väg till ett bygge. I en trång kupé möter öst väst och under den långa resan berättar den råbarkade reskamraten ett antal lika fruktansvärda som fascinerande historier om sitt hårda liv och om det land han trots allt älskar - Sovjet.

en kompakt, poetisk och mångbottnad historia står det vidare på baksidan, och poetisk var ordet. Genom det grå, torftiga, sammanfallande Sovjetiska landskapet slingrar sig Liksoms vackra poetiska språk och en vänskap växer fram mellan flickan och busen - som kanske inte är så busig trots allt. Åtminstone är det ju så att inget i världen är antingen svart eller vitt.

Jag tyckte mycket om den här boken. Och det är ju något med Ryssland som griper mig - även om det nu är Sovjet i den här boken. Till och med En dag i Ivan Denisovitjs liv väckte det där i mig. Trots det grå, det isande kalla, det förfallna, fula... Jag begriper inte vad det är, sannerligen begriper jag det inte alls.

Insidestext: En kylig nordost bar på balalajkans syrliga toner. På rälsen vilade utmattade och tysta lokomotiv. Den mjölkvita himlen, som hastigt ramlade ner, började slänga en kylig snömodd över marken som piskats av den vintriga vinden, hela rymden var fylld av en nedslående tristess.

Rosa Liksom är en pseudonym för Anni Ylävaara. För denna roman mottog hon 2011 Finlandiapriset.

Översättningen är gjord av Janina Orlov (som för övrigt var gift med Ulf Stark)

Detta var årets första lästa bok, för min del, och den ingår i utmaningen Förkovran.

Rosa Liksom