En smakebit på søndag - Tropiska fiskar

Idag utgår smakebiten från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

En kolossal oval spegel hängde mellan två kolonner stående av chokladbruna byråer. Spegeln kunde vridas kring sin mittaxel och var fäst vid byråerna, och jag var alltid noga med att inte röra vid den, inte lämna spår. Jag drog fram en stol och klättrade upp. Det pirrigaste ögonblicket var precis innan jag öppnat den översta byrålådan. Å, tänk om där inte fanns något glitter i röran med regnbågens alla färger, släta som strandens stenar eller grova som sand, i alla tänkbara former? Men gång efter gång låg de där och det var alltid lika spännande - bekräftelsen på att skönhet var magiskt verklig. När jag långsamt drog ut lådan exploderade färgerna som fotoblixtar.
Där låg högar i guldgult och grönt och liknade en egendomlig asiatisk eller arabisk rätt. Smyckena förde mig till ett ställe som var bättre än himlen. De var regnbågssnäckor som sköljts upp på en fantasistrand.

Månadens språk är "östafrikanska". Doreen Baingana kommer från Uganda och boken är ursprungligen skriven på engelska.

En smakebit på søndag - Våldets vändkrets

Denna vecka utgår smakebiten från Astrid Terese på Betraktninger - tanker om bøker. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

När jag inte arbetar tycker jag om att betrakta natten från vår balkong. Den är blå på sina ställen, svart på andra. Stjärnorna är hopade i hundratal på himlen. Jag tycker om att höra flyghundarnas vingslag. På havsplatån rör sig gula prickar likt eldflugor. Det är ljusen från fiskebåtarna som åker ut med en oljelampa upphängd i masten för att locka till sig fiskar. 
Jag känner ett sådant begär efter den här trakten, ett begär efter att ta allt, välja allt, havsklunk efter havsklunk, himmelstugga efter himmelstugga.

Citatet är väl inte direkt representativt för den här boken - så långt jag hunnit - som är våldsam, skitig och tragisk, men jag tyckte att det var fint.

Våldets vändkrets läser jag för Månadens språk som denna vecka är "östafrikanska". Eftersom de flesta afrikanska författare, vars verk når oss, skriver på respektive forna kolonialspråk, är det svårt att få med afrikansk litteratur i Månadens språk om man bara utgår från språket; därför har jag gjort en abrovink och i vissa fall valt geografiskt område i stället för språk. Så alltså denna månad.

Natacha Appanah kommer ifrån Mauritius och skriver på franska.

Veckans mening - vecka 6

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord: Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Och jag hänger på...

När jag betraktar havsbotten ser jag män och kvinnor simma med dugonger och kvastfeningar, jag ser drömmar fasthakade i algerna och spädbarn som sover nere i jättemusslorna. 

Månadens språk är "östafrikanska". Eftersom de flesta afrikanska författare, vars verk når oss, skriver på det forna kolonialspråket, "diskvalificeras" afrikansk litteratur i princip helt och hållet från utmaningen. Därför valde jag att i vissa fall inte ha ett månadens språk utan ett område. Natacha Appanah kommer från Mauritius och boken är ursprungligen skriven på franska. 

Min vän Charlotte

Wilbur trivs bra i grisstian under lagården, där han bor tillsammans med fåren och gässen. Men så en dag får han veta att bonden tänker slakta honom och Wilbur vet inte vad han ska ta sig till. Då kommer en ny vän till undsättning.

Min vän Charlotte är en av tidernas mest sålda barnböcker och har tryckts i över 45 miljoner exemplar.

Charlotte's Web heter boken i original och det tycker jag egentligen är ett bättre namn, för då framgår det att Charlotte är en spindel. När läste du senast en bok där en spindel var hjälte? För det mesta skildras spindlar endera som äckliga kryp eller som förvuxna monster i skräckfilmer, men i den här boken får spindeln rätt och slätt vara en spindel, ett fascinerande djur, varken äcklig eller förgulligad. E B White beskriver henne så himla fint.

Boken gavs ut 1952 och första svenska utgåvan kom 1953, den hette då Min vän Charlotta. Den kom som tecknad film 1973 och fick då heta Fantastiska Wilbur, och det fick nyutgåvan av boken också heta. Åh, vad jag älskade den där filmen som barn! Och som ung vuxen också, för den delen. 2003 kom spelfilmen Min vän Charlotte ut och så heter även nyutgåvan av boken.

Originalutgåvan

Trots att jag älskade filmen så, så har jag inte läst boken förrän nu. Jag läste den högt för min lilla Nasse. Vi är båda väldigt förtjusta i både grisar och spindlar, så det var ett bra val för oss. Jenny Bergströms bilder är dessutom väldigt fina.

Det är en fantastisk bok, vacker och sorglig. Den finns faktiskt med på BBCs boklista. Missa den inte!

Jag ska erkänna att jag blev mäkta förvånad när jag googlade efter en bild på E B White och insåg att det var en man. Jag har hela tiden trott att det var en kvinna.

Här kan man titta på den tecknade filmen. Råttan Tempelton är helt obetalbar :)

Onåd

En vit medelålders universitetslärare i Kapstaden, David Lurie, har en affär med en av sina kvinnliga studenter. När deras förhållande avslöjas ställs David inför skolledningens krav: han skall inte bara erkänna utan även visa sin djupa ånger offentligt. Men det vägrar han gå med på. "Mitt försvar bygger på begärets rättigheter" hävdar han. Han väljer själv att sluta och upptäcker snart att vänskapskretsen vänder sig bort från honom.

David drar sig undan till dottern Lucys lantgård. Han hjälper henne med grönsaksodling och med hennes hundpensionat. Han arbetar även på ett djursjukhus i närheten. Sakta börjar David komma till rätta med livet.

Men i området som nästan helt befolkas av svarta håller maktbalansen på att skifta. En dag dyker plötsligt tre svarta män upp på gården och Lucy blir brutalt våldtagen. Davids "civiliserade" värld vänds upp och ner och han blir rasande när Lucy vägrar att polisanmäla våldtäkten. Hon envisas med att bo kvar på gården, i vanära, i onåd.

Onåd är en omskakande roman om det nya Sydafrika, ett samhälle där inget är svart eller vitt, där både svarta och vita beter sig illa. Det börjar som en banal historia, men snart upptäcker man att det finns ett märkligt sug i berättelsen. Man läser i ett andetag och med en fascination som bara de allra bästa författarna kan ge oss. 

Jag har inte läst Coetzee förut - när jag tänker efter har jag nog inte läst någon skildring från Sydafrika överhuvudtaget. Jo förresten, van Niekerks Memorandum, men den skildrar inte samhället, inte på samma sätt som den här. Jag kan tycka att jag borde ha lite bättre koll på Sydafrika, jag har ju ändå hört och läst en del, ändå var det rätt chockartat att läsa boken. Ett väldigt, väldigt annorlunda samhälle än det vi lever i. 

Och David Lurie, som sannerligen inte är världens mest sympatiska person, i synnerhet i början framstår han mest som ett riktigt gubbslem, men ju längre in i boken jag kommer desto mer kan jag känna med honom och på sätt och vis beundra honom - trots allt. För naturligtvis är det så; ingen är bara ond, ingen bara god. 

Jag håller med, det finns "ett märkligt sug" i berättelsen.

Den här boken läste jag för Förkovran, under tidigare Nobelpristagare.

Your Guide to Forest Bathing

Simply being present in the natural world - with all our senses fully alive - can have a remarkably healing effect. It can also awaken in us our latent but profound connection with all living things. This is "forest bathing," a practice inspired by the Japanese tradition of shinrin-yoku. It is a gentle, meditative approach to being with nature and an antidote to our nature-starved lives that can heal our relationship with the more-than-human world.

Alltså, jag tycker att det här med shinrin-yoku och grön rehabilitering är jätteintressant - jag vet ju hur bra jag själv mår när jag travar runt i skog och mark eller går och påtar i trädgården - men den här var verkligen inte bra. Jag hade förväntat mig något med mer historia och forskning, något mer seriöst. Det här kändes mer som författarens privata hopkok av diverse "mindfulness-metoder" och new age.

Considering what you have received, what can you give back to the dirt?

Ja men snälla! Vad är det för trams? Och så uppläst på släpig, smetig amerikanska. Hu!

I've got a jar of di-irt! I've got a jar of di-irt!

Jag läste boken för utmaningen Naturlig läsning. Bortkastad tid! Men shinrin-yoku vill jag läsa om, om jag hittar något vettigt.

Klätterbaronen

Italo Calvinos älskade roman "Klätterbaronen" är berättelsen om en ung italiensk adelsman som i revolt mot sin far beslutar sig för att leva resten av sitt liv i träden. På en klar prosa och med en hisnande upp­fnningsrikedom skildrar Calvino klätterbaronens äventyrliga liv på den italienska landsbygden.

Ja, det här var då en riktig skröna, finurlig och ganska dråplig. Den ligger på dryga 300 sidor, men jag tror att den hade vunnit på att kortas ner en smula; ibland blev det en smula tradigt - eller om det var jag som inte var riktigt upplagd. Men totalt sett lite av en upplevelse att läsa. Jag hade med en mening ur boken i Veckans mening, som rätt fint fångar tonen i boken. Ganska speciell, ja!

Det här var första boken för Månadens språk, som i januari var italienska.