Doktor Romand

Doktor Jean-Claude Romand var på åttiotalet en respekterad läkare, anställd som forskare vid WHO i Genève. Han bodde med hustru och två små barn i en välmående småstad innanför den franska gränsen. Han var en god familjefar, granne och vän. Ovanligt ödmjuk för att vara så framgångsrik: han ville sällan tala om sitt yrke och aldrig låta det inkräkta på privatlivet.
I hans liv likaväl som i andras fanns det förstås motgångar. Han körde i tentor när han studerade medicin. Senare föll hans svärfar i trappan och dog med sin svärson som enda vittne. Och så hade doktorn en älskarinna som gjorde slut, ett faktum som han anförtrodde åt sin bäste vän. Till sist fick han till råga på allt en lindrig form av cancer. Så långt såg allt ändå normalt ut för Jean-Claude Romand, en verklig person som ännu lever i Frankrike. Men vintern 1993 inträffade tragedin som gjorde honom känd över hela landet: hans hus brann ner, hans fru och hans barn omkom, hans själv räddades i sista stund. Under samma dygn sköts hans gamla föräldrar, bosatta i närheten, kallblodigt ner.

Det visade sig snart att gärningsmannen var doktor Romand själv. Att han inte bara hade anstiftat mordbranden, utan också dessförinnan skjutit såväl sina föräldrar som sin fru och sina barn. Att han med denna (förmenta?) självmordshandling hade velat ”skydda” dem, såsom han hävdade senare i rätten, från sanningen som höll på att uppdagas: sanningen att han under hela sitt vuxna liv totalt hade bedragit omgivningen. Han blev aldrig färdig läkare, han hade ingen anställning, han levde på pengar som han hade lurat till sig av svärfadern och av älskarinnan och ägnade dagarna åt att irra omkring och att visa sig i WHO:s reception.

Det här är ju så totalt sanslöst att man baxnar. Hur i herrans namn har karln klarat att komma undan med detta i 20 år utan att någon misstänkt något?

Det här är inte bara en bok om ett brott och om vad som fick Jean-Claude Romand att begå detta ohyggliga. Det handlar också om hur Romand förhåller sig till sina gärningar och hur författaren förhåller sig till Romand genom arbetets (med boken) gång. Och det är obehagligt, inte för att Romand skulle vara en så ondskefull människa, utan för... Ja, hur mycket ska jag skriva utan att spoila för den som tänker sig att läsa boken? Nej, det är inte frågan om något dramatiskt, tvärt om. Jag tänker bara att den som läser bör få utrymme för sina egna funderingar. Och även om det var fascinerande att läsa om brottet och dessa 20 år när ingen misstänkte något, så är det den här senare delen som bitit sig fast mest i mig.

Jean-Claude Romand släpptes ur fängelset i somras.

Veckans mening - vecka 42

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Varje lördag delar vi med oss en mening från veckans läsning, en mening som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp.

Alltså, jag gillar barn ur gullighetsmässig och estetisk synvinkel, men de är väldigt krävande och oresonabla varelser och luktar ofta konstigt.

Tisdagstrion - Bäst just nu

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken och denna vecka är temat alltså Bäst just nu.

Ja, då samlar jag väl ihop de tre bästa från den senaste en, en och en halva månaden:

Judas var mitt val av bok författad på hebreiska för Månadens språk i september.

Granitmannen lånade jag i augusti då Månadens språk var finska. Jag hann inte med den då, men läste den senare. Fantastiskt vackert språk. Uppenbarligen har jag glömt att skriva om den, inser jag nu.

Jag har visserligen bara hunnit läsa halva Dash och Lilys utmaningsbok, men jag kan redan nu säga att den platsar här. Otroligt charmig och smårolig.

En smakebit på søndag - Dash och Lilys utmaningsbok

Denna söndag utgår smakebiten från Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av vad du läser just nu. Inga spoilers!

Jag har alltid känt att tumvantar är några steg neråt på evolutionsstegen - varför, undrar jag, vill man förvandla sig till en mindre rörlig version av en hummer? Men mitt förakt för tumvantar nådde nya höjder när jag tittade på Macy's (Macy's:s?) julerbjudanden. Där fanns vantar formade som pepparkaksgubbar och vantar som var dekorerade med glitter. Ett par vantar föreställde en liftartumme, och målet för färden var uppenbarligen nordpolen. Rakt framför ögonen på mig tog en medelålders kvinna ett par från hyllan och lade dem i högen nhon hade samlat på sig i famnen.

"Är det möjligt?" hörde jag mig själv säga högt. 

"Ursäkta?" sa hon i irriterad ton. 

"Även bortsett från alla synpunkter på estetik och ändamålsenlighet", svarade jag, "är de där vantarna inte vidare logiska. Varför skulle man vilja lifta till nordpolen? Är inte hela poängen med julen att det ingår hemleverans? Om man tar sig dit upp kommer man inte att hitta något mer än en skock utarbetade, sura tomtenissar. Givetvis under förutsättning att man tror på myten om att det finns en verkstad där uppe, när vi alla vet att det inte ens finns någon påle på nordpolen, och om den globala uppvärmningen fortsätter kommer det inte att finnas någon is heller".

"Varför drar du inte bara åt helvete?" svarade kvinnan. Så tog hon sina vantar och försvann därifrån.

Otroligt charmig bok om två något udda existenser! Jag var inte medveten om att den skulle utspela sig under julen. Kanske hade jag sparat den till december om jag vetat. Inte för att det stör mig att läsa om julen nu, men för att det är så extra mysigt att läsa om julen i juletid.

Tack Vargnatt för tips om denna!

Narnia

Jag visste att jag inte läst hela serien, men nog trodde jag att det var några stycken i alla fall. När jag nu har lyssnat igenom alla sju delarna, Min morbror trollkarlen, Häxan och lejonet, Caspian, prins av Narnia, Kung Caspian och skeppet Gryningen, Silvertronen och Den sista striden inser jag att det bara är Häxan och lejonet jag läst förut. För länge sedan, men ändock som vuxen. Jag hade säkert uppskattat den som barn. Och för all del, det gjorde jag väl nu också. Häxan och lejonet är helt klart bäst av de sju böckerna och det är väl också den som brukar förekomma på bäst-listorna.

Klassisk kamp mellan gott och ont med tydlig koppling till kristendomen. C S Lewis var varmt troende kristen - efter att i sin ungdom varit ateist - och var förutom litteraturprofessor och författare även teolog. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. Och lilla Lucy är den tillitsfulla, som vågar tro det hon ser och inte, som sina äldre syskon, låter sitt medvetande grumlas av intellektet. Som det lilla barn hon är känner hon tillit utan att fundera närmare över saken och hon har således lättast att ta emot Aslans och komma in i hans rike. Jag läste någonstans att man, för att kunna tro, måste kunna koppla bort sitt intellekt. Kanske därför jag har sådana problem med det. Och så lite Nangijala där på slutet. Eller snarare tvärt om, lite Narnia i Nangijala.

Nog är hon tjusig Tilda Swinton som The White Witch! 

Jag såg Shadowlands - filmen om C S Lewis och amerikanskan Joy Davidman Gresham, som han gifte sig med på gamla dagar - för en herrans massa år sedan och minns att jag bölade så det stod härliga till. Tänka sig att jag såg en kärleksfilm! Och bölade av den till på köpet.

Veckans mening - vecka 41

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Bjud oss på en mening från senaste veckans läsning, en mening som fått dig att stanna till.

Om bara någon hade upplyst mig om att det är annat än smaken som är vitsen med en tunga hade jag inte stått där och sugit på stackars Tanners tunga, som om den varit en gammal isglass som förlorat smaken.

Nej, det blev inte Jamaica Kincaid som fick priset, även om många trodde det.

Babylon Berlin

Kokain, illegala nattklubbar, politiska gatustrider... Berlin 1929 är en stad i rus. Den unge kommissarien Gereon Rath har nyligen degraderats till sedlighetssnut, men när en vanställd kropp bärgas ur Landwehrkanalen blandar han sig oombedd i mordkommissionens utredningar och hamnar mitt i ett dödligt skuggspel med okända aktörer.

Den här kunde jag inte stå emot. Jag är generellt förtjust i Tyskland och det kändes väldigt lockande med en tysk deckare, i synnerhet som den utspelar sig i 20-talets Berlin. Och så omslaget! Sedermera blev jag också varse att det gjorts en hyllad tv-serie efter boken.

Men nja, jag vet inte... Jag lyckades inte få den där känslan varken av 20-tal eller ett Berlin i rus. Möjligen för att jag har dålig förmåga att själv frammana bilder. Jag kan tänka mig att tv-serien är ljuvlig på den punkten. Storyn är det för all del inget fel på, verkligen inte, det är hur spännande och våldsamt (utan några excesser i tortyr och lidande) som helst. Men när jag läser deckare så är det företrädesvis för att jag vill åt det där andra, miljön, personerna... men vill ha det i deckarformat eftersom spänningen och det faktum att man måste få veta 'hur det går' gör det lättare att hålla sig fokuserad. Det blir lättläst (-lyssnat), ungefär som med feelgood. Och inte kan jag påstå att jag gillar huvudpersonen Gereon Rath heller. En rätt osympatisk typ. Men jag skulle ändå gärna vilja se åtminstone ett avsnitt av tv-serien. Den verkar finnas på SvT Play.