torsdag 13 december 2018

Hett i hyllan #5

Monika uppmanar oss att ta fram de gamla dammiga som stått i hyllan i evigheter för att de ska få lite ljus på nosen.


Reykjavik växer. Det som förut var ett sommarstugeområde utanför stan håller nu på att bli ett nytt villaområde. En dag leker en pojke i en grop där ett hus ska byggas, och hittar ett föremål som visar sig vara en bit av ett mänskligt revben. Kriminalpolis Erlendur Sveinsson (bekant från Glasbruket) får hand om utredningen, och börjar jobba utifrån antagandet att skelettet är ett halvsekel gammalt. Han kartlägger systematiskt vilka som bott i området, och får upp några olika spår. Bland annat visar det sig att det levt en man i området vars fästmö försvann spårlöst någon gång under kriget. 
Erlendurs utredning försvåras av att nästan alla som bott i området och kan ha några minnen av den aktuella tiden är döda. Fast en gammal man kan upplysa om att en äldre kvinna som alltid är klädd i grönt, brukar synas i området. Har kvinnan svaret på vem som ligger begravd på platsen? 

Inte lika dammig som de tidigare titlarna jag lagt upp i Hett i hyllan, men dryga tio år har den ju på nacken. Deckare är inte min grej, men när jag fick syn på denna, isländsk och allt, så föll jag till föga där jag stod i Pocketshop. Nu är han väl rätt stor, Indriðason, och typ alla har läst honom - utom jag då - men då hade jag aldrig ens hört talas om honom. Tja... och sedan har den blivit stående i hyllan.

Ytterligare en titel som jag tänkt mig i en hyllvärmarutmaning för nästa år. 

måndag 10 december 2018

Brott och straff


Jodå, med bilresa fram och tillbaka till Skåne blev det tid att lyssna på denna 30 timmar långa ljudbok. Den är mitt val av klassiker för december månad och därmed har jag klarat utmaningen 6 klassiker på 6 månader - del 2. Den är dessutom skriven på ryska som är månadens språk.

Den fattige studenten Rodion Raskolnikov får idén att ta sig ur sin och sin familjs förtvivlade situation genom att mörda en gammal, ohederlig och girig pantlånerska och lägga beslag på hennes gömda förmögenhet, så att han har råd att avsluta sina studier och kan vara till gagn för samhället. Han är påverkad av de rådande nihilistiska teorierna, där stora andar och starka karaktärer som han själv inte står under gängse lagar och moral, om de idealistiska målen främjas. Mordet förlöper dock inte helt enligt plan och hans uppfattning om sig själv som en nihilistisk övermänniska krackelerar tiden efter mordet. Trots kännedomen om mördaren, så är det lika spännande som i en kriminalroman att följa utredningen av mordet, och förhöret av Raskolnikov är som en psykologisk thriller med en lysande dialog mellan förhörsledaren och de misstänkta. Brott och straff är Dostojevskijs populäraste roman och den hör till världslitteraturens största verk. Det är den första av hans stora romaner, där han har lyckats fullt ut med att framställa karaktärer, som på ett trovärdigt sätt representerar olika ideologier.

Jag måste tillstå att jag tyckte att just dialogen mellan förhörsledaren och Raskolnikov var osedvanligt tradig, men i övrigt så... Och nog tycker jag att Dostojevskij verkar ha en imponerande kvinnosyn för sin tid. Emellanåt blir jag riktigt rörd. Som när Raskolnikov räddar en tonårig berusad flicka från att bli utnyttjad till exempel, hans syn på Dunja, som tvingas prostituera sig för att försörja familjen och hans upprördhet över systerns tilltänkta.

Jag tycker att det är väldigt givande att läsa klassiker, men jag har nästan alltid väldigt svårt att säga något vettigt om dem. Så även nu. Jag är glad att jag har läst den, kort och gott.


söndag 9 december 2018

En smakebit på søndag - vecka 49


Denna söndag utgår smakebiten åter från Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Även denna vecka har jag skrivit ner texten från en ljudbok, så med viss reservation för att allt blivit rätt.

När Sjuchov pustat ut såg han sig omkring. Månen grinade purpurröd. Den hade redan klättrat upp på himlen. Den var en smula i nedan. Igår vid den här tiden, stod den betydligt högre. Glad över att allting gått så smärtfritt knuffade Sjuchov kommendörkaptenen i sidan och utbrast: 
Jo, kommendörkaptenen, vart tar gamle månen vägen sedan, vad säger eran vetenskap om det? 
Vart? Vilken okunnighet! Den syns inte helt enkelt. 
Sjuchov skakade på huvudet och skrattade. Hur vet du att den finns om den inte syns? 
Herregud, tror du att det är en ny måne varje månad? sa kommendörkaptenen häpet. 
Vad är det för konstigt med det? Det föds ju nya människor varenda dag, varför skulle det inte kunna födas en ny måne var fjärde vecka. 
Tvi! spottade kommendörkaptenen. Jag har aldrig i mitt liv stött på en matros som var så dum. Vart skulle den ta vägen? 
Ja, det är ju det jag undrar, vart tar den vägen? sa Sjuchov och blottade tänderna. Nå, vart? Sjuchov suckade och sa en smula läspande. Hemma hos oss brukar folk säga, Gud smular sönder den gamla månen till stjärnor. 
Vilka vildar, skrattade kommendörkaptenen. Jag har aldrig hört på maken. Du tror väl inte på Gud, Sjuchov? 
Hurså? Kom och säg att du inte tror när åskan går! 
Och varför gör Gud på det viset då? 
Gör vad då? 
Smular sönder månen till stjärnor, varför? 
Det är väl enkelt, sa Sjuchov och ryckte på axlarna. Stjärnorna faller ju ibland och måste fyllas på. 

Utdraget kommer från En dag i Ivan Denisovitjs liv av Nobelpristagaren Alexandr Solzjenitsyn. Den handlar, precis som titeln säger, om en enda dag i Ivans - även kallad Sjuchov - liv som politisk fånge i ett straffläger i Sibirien. Ivan, soldat i Röda Armén, har varit "dum nog" att erkänna att han tagits till fånga av tyskar och suttit fängslad några dagar innan han lyckats fly, och därmed har han klassats som spion och dömts till 8 års straffarbete. Boken - en långnovell eller kortroman - är delvis självbiografisk, då Solzjenitsyn själv suttit 8 år i arbetsläger. Enligt uppgift dömdes han dock för att i ett brev uttryckt sig nedsättande om Stalin. Utdraget är inte särskilt typiskt för boken, men jag tyckte att det var lite kul. Det är rörande hur människor ständigt söker finna en förklaring på företeelser i livet. Jag ser det inte minst hos mina patienter som kan leverera de mest fantasifulla hypoteser om hur kroppen fungerar och vad som orsakat deras sjukdom. Sjuchov skojar dock bara när han tjafsar med kommendörkaptenen.

Ännu en påminnelse om hur otroligt tacksamma vi ska vara övar att leva i en demokrati, och att demokrati inte är något vi kan ta förgivet. Den går faktiskt att rösta bort. 20% av svenska folket är uppenbarligen villig att göra det.

Det var då förskräckligt vilka mörka böcker jag har med varenda vecka! Jag börjar känna mig som en riktig dysterkvist :)


lördag 8 december 2018

Oppermanns


Som vanligt ligger jag ordentligt efter när det gäller att dokumentera böckerna jag läst. Oppermanns har jag redan skrivit lite om, i samband med att jag valde ett utdrag till En smakebit på søndag. Boken gavs ut 1933, och skildrar tiden vid nazisternas maktövertagande, alltså före första världskriget och det fasansfulla som skedde då.

Den judiska familjen Oppermann har levt i Berlin i fem generationer. Deras framgångsrika möbelföretag, Oppermans möbler, grundades en gång i tiden av Immanuel Oppermann, känd för att ge god kvalitet till rimliga priser. Nu består familjen av syskonen Gustav, Martin, Edgar och Klara. Gustav är författare och skriver för tillfället på en biografi över den tyske dramatikern och filosofen Gotthold Lessing. Martin är en framgångsrik affärsman och chef över familjeföretaget. Edgar är läkare och har nyligen uppfunnit en revolutionerande operationsmetod som är på väg att göra honom världskänd. Den enda systern, Klara, är gift med en polsk/amerikansk affärsman vars internationella affärer är av stor betydelse för landet. Men i Tyskland i början av 1930-talet blir brunskjortorna och hakkorsflaggorna en allt vanligare syn, och snart måste medlemmarna i familjen Opperman konfronteras med svek, förräderi och en annalkande tragedi. 

En mycket bra bok som i dessa dagar tyvärr är i allra högsta grad aktuell. Jag rekommenderar den verkligen.

Röster om boken:
"Oppermanns gavs ut av Nilsson förlag redan tidigt förra året och boken har nyligen kommit i pocketformat. Mottagandet av boken har varit genomgående varmt och dess aktualitet har unisont understrukits. Den från München bördige Lion Feuchtwangers bok om familjen Oppermann skrevs 1933 och översattes samma år till svenska. Att den nu ges ut i ny skrud är tacknämligt Lion Feuchtwanger var klarseende och det gör boken fascinerande. Den ger en nykter bild av situationen och vad utvecklingen i förlängningen skulle leda till."
dagensbok.se

En påminnelse om att världen tidigt visste en del om vad som försiggick i Tyskland. Men inte ville veta Lärdomen i Oppermanns är att allt på ett ögonblick kan bli mycket värre. Den civiliserade normaliteten är ett tunt skal som lätt krackelerar och faller sönder , med Per Svenssons ord. Men också att det inte bara är svårt i stunden att uppfatta vad som sker och från det dra slutsatser om vad som väntar. 
Heidi Avellan, Sydsvenskan

"Oppermanns är berättelsen om en välbärgad judisk familj, den utspelas från nyår 1933 fram till sommaren samma år [ ] Att romanen är skriven utan facit, snarare som en klarsynt betraktelse av sin egen samtid, gör att den är lika läsvärd och spännande i alla tider. Vissa delar i den är onekligen även en berättelse om vår egen samtid den ger betydligt skarpare varningstecken än de stridsskrifter som sprids i dag."
Hallandsposten 

"Detta är inget mindre än en roman för vår tid."
Kaj Schueler, SvD

"Språk, stil och begrepp ger nycklar till förståelsen av hur nazismen kunde växa fram nu och då ... Oppermanns egen stil är mycket ledig och modern, närmast tv-serielik i sin kollektiva berättelse med den judiska släkten Oppermann i centrum och denna nyutgåva känns allt annat än förlegad." 
Maria Edström, Expressen 

"Alla Feuchtwangers böcker är alltjämt läsvärda, och Oppermanns är hans viktigaste bok." 
Stefan Jonsson, DN

"'En roman som talar rakt in i vår tid, en aktuell skildring av hur lögner och hat kan förvrida ett samhälle på bara några månader." 
Sydsvenskan

"Inget enskilt verk har på ett mer övertygande och insiktsfullt sätt beskrivit den obevekliga upplösningen av tysk humanism." 
New York Times 

"Oppermanns är en varningsklocka som ringer mycket starkt i det läge som Sverige just nu befinner sig i. Romanen känns skrämmande modern och aktuell." 
Tidningen Kulturen

"En rapport direkt från det tyska 30-talet. Någonting jag verkligen rekommenderar som sommarläsning!" 
Gunnar Bolin, Kulturnytt

Recension i Svd


fredag 7 december 2018

Helgfrågan - vecka 49


Helgfrågan som, även den, utgår från Mias bokhylla lyder denna vecka:

Vad önskar du dig i jul?
Tja, jag får ju inga julklappar, så jag vet inte direkt om jag önskar mig något. Och gör jag det så är det väl framför allt ickemateriella ting: En regering oberoende av SD. Tid - jag önskar mig verkligen mer tid - tid och ork. Mindre strul i mitt vardagsliv, med bilarna till exempel (numera, efter krocken, bilen), katter som pinkar överallt (i sängar, fåtöljer, tvättkorg, väskor...) och styrelsen i byns vägförening som driver mig till vanvett med sina dumheter. Och ska jag nu försöka prestera några materiella ting så önskar jag mig:

Ett riktigt fint mah jong-spel. Men vem skulle jag spela med? Sedan jag flyttade till Dalarna för elva år sedan har jag inga vänner.



Gosiga mjukisbyxor i plysch från Gudrun Sjödén. Jag sliter alltid av mig jeans och eventuell BH det första jag gör när jag kommer hem och sätter på mig myskläder. Mina befintliga, lite tjockare, mjukisbyxor har sannerligen sett sina bästa dagar och jag skulle behöva några nya. Helst skulle jag vilja ha dem i alla tre färgerna (blått, svart och aubergine) men jag ser att de svarta är slut i min storlek.


Och ska vi upp i lite dyrare grejer så skulle jag vilja ha Jensens klocka Vivianna, skapad av Vivianna Torun Bülow-Hübe. Jag har funderat på om jag ska ge mig själv en sådan i present när jag blir färdig specialist och kommer upp i överläkarlön - efter 13 års rent omänskligt slit som snudd på tagit kål på mig. För att inte tala om hur det gått ut över mina stackars barn. Det har inte varit värt slitet, omansäjer, även om det är rätt ok nu, när jag nästan är färdig. Tro mig, ingenting i världen skulle kunna få mig att göra om det. 



Bonusfråga: Är det något speciellt godis du måste göra eller köpa till jul?
Jag brukar alltid vilja ha en eller ett par askar med praliner. Det behöver inte vara mer avancerat än en Aladdinask. Ofta, förresten, när jag försöker köpa något lite dyrare och tjusigare, så är pralinerna ändå inte godare.

Jag tycker också mycket om hemgjorda marsipanbröd fulla med hackade nötter och torkade bär/frukt som man lagt att dra ett dygn i cognac, rom eller något annat gott och som man sedan doppar i choklad och pryder med lite fint strössel eller annat. Fast jag orkar nog inte göra några i år.

torsdag 6 december 2018

Hett i hyllan #4


Monikas uppmaning till oss att plocka fram de där halvt bortglömda böckerna som stått i hyllan i evinnerliga tider men som borde få komma fram i ljuset.

Denna vecka väljer jag denna, som till skillnad från de jag tidigare lagt upp inte har något datum antecknad på insidan av pärmen. Jag skulle tippa att den stått där sedan någon gång på 80-talet, möjligen i början på 90-talet.


Kyra Kyralina ska vara första delen i en självbiografisk svit om fyra böcker. Den gavs ut 1924.

Panait Istrati (1884-1935) var son till en rumänsk bondkvinna och en grekisk smugglare. Som tolvåring kastades han ensam ut i världen och så började en lång tids vagabonderande å Balkanhalvön och i olika Medelhavsländer. 1921 gjorde han ett försök att beröva sig liven men räddades av den franske författaren Romain Rolland, som upptäckte hans författarbegåvning. Istrati började skriva på en fantastisk, självlärd franska och hans böcker vann snart en stor läsekrets. 

Jag tror att den kan vara riktigt bra. Ska bli spännande att läsa den. Det är ytterligare en bok som jag har tänkt ska ingå i en hyllvärmarutmaning 2019.

Månadens bästa bok - november


Mias bokhörna arrangerar Månadens bästa bok. Jag har läst flera böcker som kvalar in som bästa bok för november och efter moget övervägande så blir det denna som avgår med segern.


Fantastisk bok och jag tyckte mycket om att höra Anyuru läsa den. Jag har skrivit om den här.


Hett i hyllan #5

Monika uppmanar oss att ta fram de gamla dammiga som stått i hyllan i evigheter för att de ska få lite ljus på nosen. Reykjavik växe...