måndag 31 december 2018

Månadens språk 2019


Klar!

Jag har deltagit i Månadens språk under året, en läsutmaning som utgått från Ugglan & Boken. Och även om jag inte lyckades fullt ut - det blev ingen bok ursprungligen skriven på italienska i juni och i augusti klantade jag till det och läste Vi, som ju inte alls var skriven på vietnamesiska utan franska - upplevde jag utmaningen som oerhört givande. Jag fick läst en massa hyllvärmare, en stor del av dem utrangerade biblioteksböcker som jag köpt eller kunnat plocka till mig gratis, och fann bland dem några riktiga pärlor.

Till min stora glädje kör Helena Månadens språk även i år och naturligtvis hänger jag på. Så här ser årets lista ut:

januari: nederländska
  Omvägen - Gerbrand Bakker
februari: danska
  En ny tid - Ida Jessen
  Tine - Herman Bang
  Höljd i svart kommer döden - Henning Hjuler
  Doktor Bagges anagram - Ida Jessen
  Celestine - Olga Ravn
  Hundhuvud - Morten Ramsland
mars: kinesiska
  Ett brokigt band om renens horn - Balajieyi
  Det röda fältet - Mo Yan
april: ungerska
  Resa i månljus - Antal Szerb
maj: indonesiska
  Människornas jordPramoedya Ananta Toer
juni: grekiska
  Medea - Euripides
  De sju mot Thebe - Aiskylos
  Antigone - Sofokles
  Elektra - Sofokles
  Orestes - Euripides
  Orestien (Agamemnon, Gravoffret, Eumeniderna) - Aiskylos
  Ifigenia i Aulis - Euripides
  Ifigenia i Taurien - Euripides
  Den fjättrade Prometheus - Aiskylos
  Oidipus i Kolonos - Sofokles
  Spela för mig Zorba - Nikos Kazantzakis
juli: kurdiska
  Jag kommer att döda någon - Firat Ceweri
augusti: finska
  Oneiron - Laura Lindstedt
  Kortvingar - Anja Snellman
  När duvorna försvann - Sofi Oksanen
september: hebreiska
  Judas - Amos Oz
oktober: tjeckiska
  Varats olidliga lätthet - Milan Kundera
november: koreanska
  Ta hand om min mor - Kyung-Sook Shin
december: isländska
  Skugga-Baldur - Sjón

Shit vad kul det ska bli! Häng på vettja!

torsdag 27 december 2018

Hett i hyllan #6


Jag bara gissar nu, skriver Monika, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?



Den här är nog från 90-talet någon gång. Ja ja, säg inget! Alltså, jag gillar ju Böll. Det är något med hans lite strama, torrt humoristiska, omständliga stil som jag gillar.

Baksidestext:
Den lågmälda intensiteten i denna äktenskapshistoria från det krigshärjade Köln, artisteriets skärvmosaik, skönjbar under drivor av grått ruindamm, pikarna mot det högvördiga katolska prästerskapet, hjärtklappningen, uppenbarelsehoppet vid mötet med en gräslig gipsängel - man må ha lov att kalla Böll en tysk Graham Greene. Ingen litteraturintresserad borde underlåta att skaffa sig Bölls bok och läsa den och förmå andra att läsa den.

Jag har tänkt att även denna ska ingå i en hyllvärmarutmaning 2019.

Boken är fotad i mitt knä och ja, precis så Gudrun Sjödén-grällt är jag klädd: rött, rosa och orange. Och så en knallrosa bok på det :)

Dora Bruder


En dag 1988 ser den franske författaren Patrick Modiano en notis i ett nummer av kvällstidningen France-Soir från 1941. En 15-årig flicka, Dora Bruder, anmäls saknad av sina föräldrar. Modiano kan inte släppa tanken på den judiska flickan och hennes föräldrar i det av tyskarna ockuperade Paris. Han ägnar de följande nio åren åt att försöka rekonstruera Dora Bruders liv, från försvinnandet den kalla decemberkvällen 1941 till transporten från lägret Drancy i Paris till Auschwitz i september 1942. Hans efterforskningar resulterar 1997 i Dora Bruder.

I min egen läsutmaning Förkovran ingår att läsa 3 Nobelpristagare, utöver senaste årets pristagare. Jag hade ursprungligen valt Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset, men eftersom jag ligger efter så med böcker som måste läsas, och som inte finns som ljudböcker, blev jag tvungen att byta ut den mot någon jag kunde lyssna på. Valet föll på denna. Nå väl, jag skrev redan från början att jag eventuellt skulle byta ut en del titlar, och några har jag också bytt, tre tror jag, så det känns inte särskilt fuskigt, möljligen lite synd, jag hade gärna läst Kristin Lavransdotter.

Det här är den första boken jag läser av Modiano och jag tyckte mycket om den.

onsdag 26 december 2018

Trollvinter


Jomen visst har jag fått mig årets dos av Trollvinter. Den här gången blev det som ljudbok med Mark Levengood. Jag brukar vanligen lyssna på Birgitta Ulfssons inläsning - om jag inte läser boken - men den fanns inte på Storytel. Den fanns faktiskt inläst av Tove Jansson själv också, men det är ju det där med författarinläsningar, som inte alltid är så hejans. Jag vågade faktiskt inte välja den.

Det är vinter i Mumindalen. Hela muminfamiljen har gått i ide för att sova tills våren kommer igen, precis som alla mumintroll har gjort i eviga tider. Men plötsligt händer något oväntat - Mumintrollet vaknar upp och kan inte somna om. 

En av mina absoluta favoritböcker. Jag lyssnade på den veckan före jul, då jag höll på att slita ihjäl mig, kom hem mellan 21 och 22.30 på kvällarna och då skulle packa ur bilen, ta hand om djuren, tvätta, fixa inför julen och få i mig lite mat. Jag sov 3-4 timmar per natt, vilket sannerligen inte är tillräckligt för mig och dessutom var det fullt ös på jobbet, med kulmen på fredagen då vi hade en patient med fulminant delirium tremens på avdelningen och jag höll på att krångla ihjäl mig innan jag fick iväg hennom till IVA - bara för att ganska snabbt få reda på att hen skulle skickas tillbaka till oss på eftermiddagen/kvällen. Och hur kul är det att slänga över en patient som sannolikt skulle vakna och vara delirisk, eller åtminstone ordentligt abstinent, på sköterskor och undersköterskor som inte alls är vana att hantera sådant, på jourtid, när närmsta läkare är rätt långt bort. Inte alls, typ. Till slut ordnade det sig, och innan jag gick hem fick hen komma till psyk istället.

DÅ var det skönt att lyssna på Trollvinter med Mark, det kan jag lova. De ryska klassikerna övergavs för några dagar och ersattes med - förutom Trollvinter - deckare och annat mer lättlyssnat.

Ivan Iljitjs död


Faktiskt den första jag lyssnade på efter Brott och straff, men det har inte blivit av att posta något om den än. En ganska tragisk historia, framförallt när det gäller hans samspel med familj och vänner. Bah, jag måste bli bättre på att skriva om böckerna direkt, det är så svårt att komma på något vettigt att säga, så här i efterhand.

Ivan Iljitj har som medelålders, efter många års hårt arbete, uppnått en attraktiv tjänst som domare vid högsta domstolen. Men på toppen av sin karriär blir han som 45-åring sjuk, och efter en tid går det långsamt upp för honom att sjukdomen är dödlig. Vi möts av hans svängningar mellan hopp och rädsla för döden och hans känsla av orättvisa, att just han, i förhållandevis ung ålder, efter att ha levt ett ordnat liv, ska drabbas av sjukdom. Samtidigt skildras hans samspel med familj och vänner, som upplever umgänget med den sjuke som påfrestande, och de undviker helst att bli för involverade i hans lidande. När han konfronteras med döden erkänner han, under en existentiell kris, att han har förspillt sitt liv på en egoistisk maktlysten strävan efter tom status på bekostnad av nära relationer till andra. Det är en genomgripande historia om insikten av vår egen dödlighet, som varje människa någon gång i livet kommer att drabbas av.

Ytterligare en kort klassiker på månadens språk, ryska.


tisdag 25 december 2018

Gruppen


Denna bok ingår i utmaningen 3x3 2018 som en i en trio av böcker jag har lånat av min storläsande 93-åriga faster, böcker som hon rekommenderat. Hon läser en hel del på engelska, och alla tre är just på engelska. Nu har det ju gått särdeles trögt med just denna trio, trögt med att läsa på engelska. För att överhuvudtaget komma någonvart så tog jag mig friheten att konvertera den till ljudbok, på svenska. Jag lyssnade på den i slutet av november.

1963 ansågs den chockerande frispråkig och såldes i miljonupplagor. Idag räknas Mary McCarthys klassiker Gruppen, om åtta nyexaminerade studiekamrater som möter ett hårdare liv i 1930-talets New York, som en milstolpe i den moderna litteraturen. En skamlöst underhållande och bitsk kollektivroman om det moderna livets villkor, konstant relevant.

Eftersom jag inte hittar någon bra beskrivning av boken - ovanstående är lite skralt tycker jag - så följer här en på engelska.

Mary McCarthy's most celebrated novel follows the lives of eight Vassar graduates, known simply to their classmates as "the group." An eclectic mix of personalities and upbringings, they meet a week after graduation to watch Kay Strong get married. After the ceremony, the women begin their adult lives: traveling to Europe, tackling the worlds of nursing and publishing, and finding love and heartbreak in the streets of New York City. Through the years, some of the friends grow apart and some become entangled in each other's affairs, but all vow not to become like their mothers and fathers. It is only when one of them passes away that they all come back together again to mourn the loss of a friend, a confidante, and most importantly, a member of the group.

Riktigt bra! Den känns faktiskt bra mycket modernare än både det 30-tal, då den utspelar sig, och det 60-tal, då den utgavs (för övrigt mitt födelseår). Tack kära faster för tipset!

En ful historia


En ful historia (1862) är en satirisk fars där författaren ekiperar en gentleman från de högre klasserna med tidens fashionabla liberala idéer, idéer som dock inte sitter djupare än att det blir helt fel när han ska använda dem i det praktiska umgänget med de ofrälse. På väg hem efter en blöt kväll med ett par kollegor stöter Ivan Iljítsj Pralinskij på en av sina underordnade som just har gift sig och håller bröllopsfest. Ivan, som är lite rund under fötterna och ivrig att visa sin liberala välvilja mot sina lägre stående medborgare, beslutar att bjuda in sig själv till festen, där han till sitt senare bittra missnöje forsätter sitt intag av starkvaror. Hans alltmer desperata försök att vinna festdeltagarnas beundran misslyckas helt och Ivan framstår mot sin vilja som löjlig, pinsam och oförskämd.

Ja, herregud vilken pinsam, självgod typ han är Pralinskij! Skämskudde anbefalles. Inte alls dum, denna klassiska ryska kortroman (2 timmar, 28 minuter).

Ytterligare en bok på månadens språk, ryska.


6 klassiker på 6 månader - del 3

Klar

Klart jag hänger på när Vargnatt fortsätter sin klassikerutmaning. Del 1 och 2 klarade jag ju av utan problem - även om jag nu kom igång med del 2 lite sent och läste två av klassikerna en månad.

Här är mina val (inklusive lååånga anekdoter, som man naturligtvis kan hoppa över):

The Wind in the Willows - Kenneth Grahame (Fast jag läste den, som vanlig bok, på svenska)

Ja, jag tänkte faktiskt lyssna på den på engelska. Jag har märkt att det är svårt att lyssna på engelska böcker i bilen, jag är mer känslig för alla bakgrundsljud och har ofta svårt att uppfatta vad de säger. Att börja med denna, nu i januari, då det är rätt mycket helgdagar, känns därför lämpligt.



I övrigt har jag inte bestämt någon ordning, jag tar böckerna som det faller sig.


Nils Holgerssons underbara resa - Selma Lagerlöf

Det är nästan så att det känns lite skämmigt att inte ha läst den här, i min ålder. Jag har en ganska fin utgåva från Bonniers, som har stått i hyllan i en halv evighet och jag hoppas att det ska funka att läsa den på vanligt vis, annars finns den också på Storytel. Jag hittar dock ingen bra bild på min utgåva, så det får bli den här välkända - men rätt trista.



Vredens druvor - John Steinbeck

Jag läste en gång en anekdot om hur fru Steinbeck var i Kina och lite nyfiken på huruvida hennes mans böcker fanns översatta till kinesiska tittade in i en bokhandel och frågade om de möjligen hade några böcker av John Steinbeck. Jahadå, svarade kvinnan i bokhandeln, vi har hans mest kända bok "De arga russinen". Jag vet inte om den är sann. Jag har den i denna utgåva, men den finns också på Storytel om det inte funkar att läsa.



Klockan klämtar för dig - Ernest Hemmingway (februari)

Jag har tilltalats av den här titeln sedan jag var helt ung, jag vet inte riktigt varför. Men jag var nog 40 i alla fall innan jag fattade var den kommer ifrån. Jag verkligen älskar Donnes dikt.

No man is an island,
Entire of itself.
Each is a piece of the continent,
A part of the main.
If a clod be washed away by the sea,
Europe is the less.
As well as if a promontory were.
As well as if a manor of thine own
Or of thine friend's were.
Each man's death diminishes me,
For I am involved in mankind.
Therefore, send not to know
For whom the bell tolls,
It tolls for thee.

Jag har nog bara läst ett par titlar av Hemmingway förut: Den gamle och havet och Och solen har sin gång. Den här har jag inte, så det blir Storytel, helt säkert, för denna. 


Svärdet i stenen - T H White

Den här har jag haft stående i bokhyllan i evigheter men först när jag läste H som i hök i början av året blev jag sugen på att läsa den. Finns inte på Storytel, så jag måste läsa den tjocka rackaren. Hoppas det funkar. Jag vet ju aldrig hur det ska gå med vanlig läsning för min del.



Greven av Monte Cristo - Alexandre Dumas d ä (januari)

Jag har läst De tre musketörerna men inte denna. Jag har den inte så det blir Storytel för denna också.

Medan jag läste så fort jag kom åt som barn och tonåring, så var min lillebror helt hopplös. Det gick inte bra för honom i skolan, trots att han varken var korkad, hade dyslexi eller något neuropsykiatriskt som satte käppar i hjulet för honom. Han var helt enkelt så pedantisk på den tiden, att han liksom aldrig kom någonvart och någon lärare som såg vad det var frågan om och stöttade och hjälpte honom framåt hade han aldrig. Han gick ut 9:an med 1:a i svenska, matte och engelska - huvudämnena. Det tog han förvisso igen från gymnasiet och framåt och nu för tiden tjänar han mer än vad jag gör som läkare. Men hur som helst... det här med att lillebror inte läste och var dålig i skolan var förstås ett problem och familjen misströstade. Det satt liksom i ryggmärgen, även på mig, att allt skulle göras för att stimulera bror att läsa.

En eftermiddag fick jag plötsligt en intensiv och okuvlig lust att läsa De tre musketörerna. Jag insåg att om jag skyndade mig upp till bussen - som inte gick alltför ofta där vi bodde - så skulle jag hinna till bibblan precis innan den stängde och låna boken. Och jag hann. Jag minns att jag ilade hem från busshållsplatsen och att jag kände mig fullkomligt euforisk (ja, faktiskt!) av tanken på att komma hem och slänga mig på sängen och läsa. Men medan jag ännu stod på hallmattan och inte hunnit få av mig ytterkläderna tittade bror ut ur sitt rum. Bror som inte läst en enda bok i hela sitt liv. Vad är det där för bok? frågade han. De tre musketörerna svarade jag och började klä av mig. Om jag får den nu så ska jag läsa den, sa lillebror. Ja, gissa vad den indoktrinerade storasystern gjorde!

Han läste faktiskt ut boken och fort gick det, trots den är rätt tjock för att vara förstabok. Jag minns att jag inte litade på honom och ställde en del väl maskerade kontrollfrågor, men han svarade på dem alla. Han var lite sådan, lillebror. Han kunde inte simma heller (i lågstadiet, förvisso). Han kunde med nöd och näppe hålla sig flytande. Och så plötsligt kom han hem en dag och hade simmat 500 meter. Jag kan känna igen det här draget hos Drakungen, min äldste, som inte sa flasklock när han var 2 år, men plötsligt hade ett välutvecklat språk, som inte gick förrän han var 17 månader, men var duktigast av alla på dagis på att gå i skogen, som knappt kunde läsa anständigt när han gick ut 3:an, men nu läser konstant och som låg långt under målen i engelska när han gick ut lågstadiet men nu har A.




Silverfisken och Hem


I en rea-trea nånstans i Sverige bor lillfia. När hon fyller år bjuds dagiskompisarna plus mammas och pappas polare, fast det är visst bara polarna som kommer. Med dunken framtrollad kan vad som helst hända. Fialiten får en kniv i present som hon gömmer under badkaret. Ibland tar hon fram den för att lätta på trycket. Och när dagisfröknarna ställer jobbiga frågor berättar hon ingenting. Inte heller när läkarna på sjukhuset eller Soc-tanterna frågar. Inte om pappa, inte om hans polare, ingenting om det som händer i rea-trean någonstans i en stad precis som alla andra i Sverige.   

Silverfisken är en lyrisk monolog om att överleva i en miljö, det egna hemmet, där det som borde vara ens trygghet är ens värsta fiende. Med ett halsbrytande och lika delar rått som komiskt språk fångar Rapp Johansson det lilla barnets skakande upplevelser av en obegriplig och vidrig värld.

Sofia Rapp Johansson utsattes för mycket svåra övergrepp från att hon var helt liten, först i hemmet, sedan i samtliga fosterhem hon placerades i. Som jag tidigare skrivit så är hennes historia mer än en normalfuntad människa klarar av att ta in. Men jag tvingade mig. Jag kände att jag måste tvinga mig, att det är det minsta jag kan göra; att lyssna, att orka se.

Jag har haft förmånen att höra sjukhusprästen Lasse Larsmark, Jönköping, föreläsa vid två tillfällen, då jag gått kurser i gerontologi respektive vård av sköra äldre. Han pratade om att möta människor i sorg, dels människor som själva är döende, eller i alla fall fått sin tid utmätt, dels anhöriga till obotligt sjuka, döende eller avlidna. Det var han som gav mig citatet från Jobs bok.

Hör åtminstone på mina ord. Låt det vara den tröst ni ger mig. (Job 22:2)

Jag har hört dina ord Sofia Rapp Johansson.



Hur är det att vara barn i Sverige idag? Hur är det att vara barn idag och behöva hjälp utifrån för att hemförhållandena är dåliga? I media uppmärksammas de fall när larmet kommer för sent, som den flicka i Blekinge som avled i hemmet, trots att både grannar och polisen hade larmat om missförhållanden. Hur fungerar det egentligen när svenska kommuner placerar barn i familjehem eller på hvb-hem, vilka kriterier går de efter? Sofia Rapp Johansson har i tre skönlitterära böcker skildrat sitt liv. Ett liv där hon från sju års ålder har stått i ständig kontakt med sociala myndigheter. Efter att regeringen tillsatt Vanvårds- och Upprättelseutredningarna för att granska den svenska sociala vården av barn beslutades det om att vanvårdade skulle kunna ansöka om ersättning från staten för sin vanvård. En kritiserad gräns sattes dock: vanvården måste ha skett före år 1980 för att ersättning ska kunna utbetalas. Sofia Rapp Johansson är född 1980 och hennes fall har därmed inte kunnat omfattas av Vanvårdsutredningen. Genom att skildra Sofia Rapp Johanssons kamp med att få upprättelse och den sociala vård av barn som finns idag, fångar Tinni Ernsjöö Rappe en del av den svenska välfärden få orkar bry sig om. En del av Sverige där de som far illa är barn, utan möjlighet att påverka.

Jag har tidigare citerat ur Hem och berättat om Sofia Rapp Johansson i En smakebit på søndag.


När jag googlade efter en bild på Lasse Larsmark så hamnade jag på en sida om Svenska kyrkans arbete mot sexuella övergrepp. Där står Larsmark som kontaktperson. Det kändes fint att se honom där och lite som att det var meningen att jag skulle skriva om honom i detta sammanhang.


söndag 23 december 2018

Fruktans hus


Maja och Mikael tänker köpa ett hus vid sjön Mjörn utanför Göteborg. De förra ägarna till det gamla huset blev brutalt mördade och polisen lyckades aldrig lösa fallet. Huset har nu stått tomt i två år. Därför är priset lågt och Maja och Mikael bestämmer sig för att slå till. Första natten upptäcker Mikael att en tonårsflicka gömmer sig på vinden. Hon flyr och hittas kort därefter mördad. Den unga tjejen har rymt från ett HVB-hem i närheten där hon behandlats för sitt drogmissbruk. Ytterligare en flicka från hemmet omkommer och en annan försvinner spårlöst. Fatima Wallinder, utredare vid Göteborgspolisen, tar sig an fallet och hittar en låda med potensmedel i husets källare. Spåren leder till illegal läkemedelsförsäljning som drivs av en svensk man i Marbella. Vem är han? Finns det ett samband mellan dubbelmordet och tjejerna på HVB-hemmet? Och vad är det för hemligt ordenssällskap en av de intagna pratar om? 

När jag hade ett utdrag ur Hem i En smakebit på søndag - v 48, så fick jag en kommentar från Åsa, som tipsade om den här boken. Och nu har jag lyssnat på den. Jag som inte läser deckare, ha ha! Nu är jag visst i gasen ordentligt. Jag kände inte alls till författaren tidigare - inte så underligt kanske, när jag nu inte läser deckare, men en del deckarförfattare går ju liksom inte att undgå. Lite kul var det ju att den utspelar sig i de trakter där jag har mitt själsliga hem, där jag borde bo. Min barndoms somrar tillbringade jag i Floda och om midsomrarna dansade vi på Nääs. Behövde man åka in till stan var det Alingsås som gällde - inte Göteborg faktiskt. Det här var ju långt före pendeltågens tid, då Floda ännu var lååångt ute på landet. Nå väl...

Riktigt bra! Jag läser gärna mer av Mats Ahlstedt, vars texter genomsyras av ett starkt samhällspatos där han tydligt tar parti för utsatta kvinnor. Apselut något för mig :)  Tack Åsa för tipset!

Maigrets jul


Redan vid frukosten på juldagens morgon får Maigret besök av två grannkvinnor från huset mittemot, som ber om hans hjälp. Den enas brorsdotter Colette har på julnatten fått besök av en jultomte som gett henne en dyrbar docka samtidigt som han lossar på några stavar i parketten, och sedan försvinner. Det blir som att lägga ett riktigt julpyssel för Maigret, när han börjar forska i familjens förflutna, som är minst sagt egendomligt.

Mitt livs första Maigret! Nej, någon särdeles julkänsla var det ju inte i denna heller. Och varken mord eller blod bjöd den på. Jag gillade den men jag har svårt att sätta fingret på vad det var jag tyckte om. Jag får nog ta och lyssna på några fler Maigret, tror jag, så får vi se om jag blir klar över vad det var som tilltalade mig. Jag känner mig nämligen tämligen säker på att det är något som är typiskt för Maigretböckerna, inte bara just denna titel.

Och bokomslaget! Är det inte underbart retro?!

Poirots jul


Att den gamle mannen hade så mycket blod i sig! Den åldrade miljonären Simeon Lee har tre vuxna söner. Alla lika försummade som fyllda av hat mot varandra och sin far. Väl medveten om detta finner Simeon en sadistisk tillfredsställelse i att samla den dysfunktionella familjen för att fira jul tillsammans. Fast i sin rullstol ägnar han högtiden åt att utdela trakasserier och det råder ingen brist på konflikter i familjen. Men när Simeon hittas ihjälslagen går ändå ingenting ihop. Från sitt stilla julfirande kallas Hercule Poirot till familjen Lees gods. Allt efter som han lägger ihop bitarna i mysteriet nystas fler mörka hemligheter upp än vad familjen skulle önska. Poirots jul utkom år 1938 och mottogs med mycket fina recensioner. I Sverige har boken oförtjänt hamnat i skymundan trots att den anses vara en av Agatha Christies främsta romaner.

En av Agatha Christies främsta romaner - nähä tack! Det håller jag verkligen inte med om. Det är nog den mest mediokra jag läst. I den mån jag nu kan påstå att jag minns de ganska många jag läste för 30 år sedan. Enda julkopplingen i boken är att datumen över jul nämns, i övrigt nada. Och vem som var mördaren stod ju klart ganska omgående. Mina förväntningar infriades inte, varken när det gällde julkänsla eller deckeri.

Silvervägen


Sedan tre år tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans sjuttonåriga dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.Till den lilla orten Glimmersträsk anländer Meja och hennes mamma. Meja är lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann. Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner blir deras liv för evigt sammantvinnade.Silvervägen är en stämningsfull och berörande psykologisk spänningsroman. Med den lilla orten som fond, där alla känner alla, utvecklar sig ett drama om att aldrig ge upp, om att orka vara stark när det är som mörkast. Omslagsformgivare: Miroslav Sokcic.

Mitt motstånd till nutida deckare till trots; hur skulle jag kunna stå emot årets bästa svenska kriminalroman 2018? Och 'psykologisk spänningsroman' lät inte som något späckat med utstuderad tortyr och dödsångest. Det var den inte heller. Jag gillade faktiskt den här. Riktigt bra och säkert värd sitt omdöme - även om jag nu inte har så mycket att jämföra med :) Och så är det ju något med Norrland som drar, jag vet inte riktigt vad.

tisdag 18 december 2018

Stål


De bästa vännerna Anna och Francesca växer upp i ett nedslitet bostadskomplex i den toskanska kuststaden Piombino. I horisonten skymtar Elba, men på Via Stalingrado är det kring stålverket livet rör sig. Flickorna är tretton år, på väg att ta steget in i vuxenvärlden och är heta föremål för männens och pojkarnas blickar. De är prinsessor i ett fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett liv tillsammans långt borta från föräldrarna och stålverket. Anna har stora planer för sitt liv, hon ska läsa vidare och bli domare eller politiker. Francesca drömmer om att bli 'velina', att jobba på tv eller bli modell.

Jag minns att jag hörde en grupp människor tala om den i radio när den nyligen kommit ut, de var över sig av förtjusning och jag tänkte att, ja men den ska jag läsa! Det tog sina modiga år. Under tiden har Ferrante liksom tagit över arenan. För det finns likheter, först och främst, naturligtvis, vänskapen mellan två flickor på gränsen mellan barn och vuxen. Min fantastiska väninna - den enda del jag läst i serien - utspelar sig under 50-talet, Stål precis vid milennieskiftet. Trots att 40 år skiljer förefaller det inte ha hänt särskilt mycket socialt och jämställdhetsmässigt. Samma ärkepatriarkaliska struktur råder i båda böckerna. Samma arbetarfamiljer i slitna arbetarkvarter. Hur ser det ut i Italien egentligen, börjar jag undra. Inte minst när jag blir kräkfärdig av att läsa om gubbar sitter och trånar efter 13-åriga flickor. Herregud, vad fan är det för fel på män, liksom? Är svenska män likadana, fast jag inte märker av det?

Det är en jäkligt bra bok. Helt klart. Och kritikerna jublar. Eller jublade, ska jag kanske säga. Det var ju ett tag sedan de tyckte till.


Jag lyckades aldrig läsa någon bok på månadens språk för juni, italienska, men trots att jag därmed sumpat utmaningen, så ville jag ändå läsa en italiensk under året, och det blev denna. Jag läste den i november. (Ja ja, alltid efter!)

måndag 17 december 2018

Vita nätter


Berättelsen utspelar sig under fyra nätter i Sankt Petersburg, som med sitt nordliga läge karakteriseras av sina ljusa sommarnätter, de vita nätterna i juni och juli när ljuset aldrig försvinner. Under dessa nätter stryker berättelsens huvudperson omkring på stadens gator. Han har varken vänner eller familj och hans enda kontakt med omvärlden är att betrakta livet som utspelar sig runt omkring honom under hans ensamma promenader. Istället för att leva livet betraktar han det och drömmer sig bort från verkligheten genom att göra sig föreställningar om andra människors öden och drömmar. Men en natt möter denna drömmare plötsligt sina drömmars flicka i det verkliga livet och får på så sätt möjlighet att bryta sin isolerade drömtillvaro.

Kanske är det denna, av de korta ryska klassikerna jag nu plöjer mig igenom, som jag hittills tyckt minst om. För all del, den är rätt söt och ganska rörande, men kärlekshistorier är inte riktigt min grej. Det blir lite tramsigt med sådan här smäktande 1800-talstillbedjan. 

Ännu en titel i månadens språk.


söndag 16 december 2018

En smakebit på søndag - Pentimento


Denna vecka utgår smakebiten åter från Astrid Terese på bloggen Betraktninger. Där kan du hitta fler smakbitar.

Old paint on canvas, as it ages, sometimes become transparent. When that happens it is possible, in some paintings, to see the original lines: a tree will show through a woman's dress, a child makes way for a dog, a large boat is no longer on an open sea. That is called pentimento, because the painter "repented", changed his mind. Perhaps it would be as well to say that the old conception, replaced by a later choice, is a way of seeing and then seeing again.
That is all I mean about the people in this book. The paint has aged now and I wanted to see what was there for me once, what is there for me now.

Det här är förordet till Pentimento av Lillian Hellman, en bok som min 93-åriga storläsande faster rekommenderat och lånat mig och som ingår i utmaningen 3x3 2018. Det har inte gått så hejans bra med just den 3:an. Dels har jag haft begränsat med tid att läsa - desto bättre att lyssna - dels har det av någon anledning tagit väldigt emot att läsa på engelska. Årets sista dagar sitter jag här med två olästa av de tre - den lästa konverterade jag, i ärlighetens namn, till ljudbok på svenska - men jäklar anamma, jag ska ro i land med detta, det ska jag!




Den blida


Den korta romanen återger en förtvivlad mans monolog natten efter sin unga frus självmord, där tragedin långsamt spelas upp genom hans osammanhängande tal vid hennes bår. Berättaren är en avskedad officer, som nu arbetar som pantlånare. Han känner sig ouppskattad av omgivningen och gifter sig med en ung, fattig, men stolt kvinna och försöker genom sin dominans i förhållandet att uppnå erkännande och kärlek. Hans stränga krav får dock motsatt effekt.

Tja, jag begriper ju inte riktigt hur någon någonsin skulle kunna tro att ett nedlåtande, kontrollerande och dominant beteende skulle kunna leda till något positivt, men nå ja. Karlar verkar ju, jorden runt, ha lite underliga idéer om sin vikt i förhållande till motsatta könet, och ju blåstare de är desto mer övertygade om sin egen överlägsenhet verkar de vara. Blä, jag börjar bli riktigt hatisk mot manssläket, absolut inte på individnivå, men som grupp. Me too, Horace Engdahl och den slusken Arnault, Simon Häggströms böcker och Instagramkonto, program på P1 om prostitution och legala bordeller, Sofia Rapp Johanssons livsöde, Madsen, Talitas, Stina Wollters och notondietanymores Instagramkonton etc etc gör att jag börjar undra om män - bortsett från någon promille, globalt sett - är normalt funtade, om de ens är av samma art som kvinnor. Men så har de ju en halv kromosom mindre än vi. Det måste vara en karl som har döpt det till y-kromosom. I själva verket är det en halv x-kromosom; i e en halv kromosom; x:a mig hit och x:a mig dit, det är en kromosom. Punkt. Det är väl kanske där det sitter. (Ja ja, ta det här med en nypa salt; det var inte något vetenskapligt underbyggt anförande, bara en överväldigande frustration som kom till uttryck).

"… en av de finaste och renaste verken, som Dostojevskij någonsin har skrivit… Den blida är också det verk, där Dostojevskij porträtterat sin 'underjordiska' karaktärstyp som bäst. Ingen annanstans presenteras han så till fullo som en känslig och lidande människa, vars inhumanitet härstammar från en önskan efter kärlek, som har fördärvats och förvanskats genom egoism och fåfänga." – Joseph Frank, Dostoevsky

Ja, eller hur!? Stackars, stackars mannen som har drivit sin underåriga hustru in i döden och nu är LESSEN, gudbevars, för att hon inte tyckte om honom och för att han nu är ensam.

"Aldrig tidigare har en diktare skildrat en despotisk karaktärs obegränsade herravälde över en svag, men samtidigt stolt människa så intensivt. Hon dör för att han dödar hennes kärlek, och när kärleken äntligen träder fram i honom är det för sent… en av de mest gripande historierna om mänsklig förtvivlan, som någonsin har skrivits." – Geir Kjetsaa, Fjodor Dostojevskij, ett diktarliv

Gripande, jo pyttsan! Är det något som är gripande så är det kvinnans öde, inte att slusken till karl är LESSEN nu när han har hävt ihjäl henne (nå ja, indirekt i alla fall). Och naturligtvis är det män som tycker att det är så så synd om denne stackars LESSNE man. Jag kräks!

Dostojevskijs bok har jag inget emot. Han försvarar inte den LESSNE, bara skildrar honom. Och jag gillar Dostojevskij och upplever, som jag tidigare sagt, att han hade en förhållandevis schysst kvinnosyn, i synnerhet för sin tid.

Ytterligare en bok på månadens språk, ryska.


lördag 15 december 2018

Herre och dräng


Om en godsägare och hans kusk. Trots kuskens varningar ger de sig ut på en ödesdiger färd, på oländiga vägar i rykande snöstorm, för att ordna upp affärer som godsägaren inte tycker kan vänta.

Ja, nog är det lätt att se att det är här Sorokin hämtat inspiraiton till sin fantastiska roman Snöstormen, även om han gjort något mycket eget av ramberättelsen, som också slutar helt annorlunda. Finns där förresten inte drag av Bulgakovs En ung läkares anteckningar också? 

Det här är en av de klassiska ryska långnoveller/kortromaner jag hittills lyssnat på nu i december, då månadens språk är ryska, som jag tyckt bäst om. 

Ljudboken såg ut som ovan, men omslaget nedan är ju bra mycket snyggare och speglar också bokens innehåll - till skillnad från det övre.



fredag 14 december 2018

En dag i Ivan Denisovitjs liv


När Solzjenitsyns första och självbiografiska långnovell En dag i Ivan Denisovitjs liv publicerades i Sovjetunionen 1962 var den sprängstoff. Först nu avslöjades Stalins terror mot det ryska folket. Boken utspelar sig i ett sovjetiskt arbetsläger under 1950-talet . Under en dag från morgon till kväll får man följa Ivan Denisovitj, oftare kallad Sjuchov.
En dag i Ivan Denisovitjs liv är och förblir en milstolpe inom den ryska litteraturen.

Boken, utgåvan nedanför, stod i bokhyllan under hela min uppväxt. Jag vet inte varför jag aldrig gav mig på att läsa den. Den är ju tunn och jag brukar ha en tendens att rycka åt mig tunna böcker. Fast långnovell vet jag inte. 198 sidor är väl inte en långnovell. Möjligen en kortroman, men snarare en kort roman (ett exempel som belyser vikten av att inte särskriva, ha ha!)

Allt är så grått, så hopplöst. Och så infernaliskt kallt. Och mitt i detta lyckas Sjuchov ändå finna sig till rätta, uppleva något slags mening med sitt liv och en förnöjsamhet i tillvaron. Förunderligt hur anpassningsbara vi människor ändå är!

Boken är i högsta grad en påminnelse om hur tacksamma vi ska vara över att leva i en demokrati. Det är inte alla förunnat och det är många, många före oss som har kämpat, slitit och dött för att vi skulle nå hit. Det vore ett hån mot dem alla att inte värna det de givit oss. Och ett hån mot våra barn och kommande generationer. En diktatur är en diktatur är en diktatur. Det spelar ingen roll om den har nationalsocialistiska, kommunistiska, militära, religiösa eller högerextrema förtecken.  

Jag skrev även lite om boken då jag hade ett utdrag med i En smakebit på søndag, vecka 49


Ryska är månadens språk i december och således kan jag notera ytterligare en titel i listan.


Gnöööl!


Storytel ligger nere sedan igår kväll och jag är alldeles bragd ur fattningen. Det känns som ett tomt hål inne i mig och jag förvånas och förundras över att jag reagerar så häftigt. Stup i kvarten måste jag in och kolla. Har det hänt något? Är det igång igen? Hade jag varit på jobbet så hade jag väl inte märkt av det så mycket, bara på resan till och från, men nu är jag hemma och VABar med liten febrig Nasse. Jag hoppas verkligen att de får igång det snart, för jag kommer att behöva ägna hela helgen till att städa, tvätta, fixa utomhus och ordna för julen och då bara måste jag ha något att lyssna på. Den förbaskade Elib, som biblioteken här använder sig av, fungerar inte alls för mig. Jag hittar inte ens appen på Google Play längre så att jag kan avinstallera skiten. Nå ja, är Storytel inte igång till i morgon bitti, så blir det Nextory. Gah!

torsdag 13 december 2018

Hett i hyllan #5

Monika uppmanar oss att ta fram de gamla dammiga som stått i hyllan i evigheter för att de ska få lite ljus på nosen.


Reykjavik växer. Det som förut var ett sommarstugeområde utanför stan håller nu på att bli ett nytt villaområde. En dag leker en pojke i en grop där ett hus ska byggas, och hittar ett föremål som visar sig vara en bit av ett mänskligt revben. Kriminalpolis Erlendur Sveinsson (bekant från Glasbruket) får hand om utredningen, och börjar jobba utifrån antagandet att skelettet är ett halvsekel gammalt. Han kartlägger systematiskt vilka som bott i området, och får upp några olika spår. Bland annat visar det sig att det levt en man i området vars fästmö försvann spårlöst någon gång under kriget. 
Erlendurs utredning försvåras av att nästan alla som bott i området och kan ha några minnen av den aktuella tiden är döda. Fast en gammal man kan upplysa om att en äldre kvinna som alltid är klädd i grönt, brukar synas i området. Har kvinnan svaret på vem som ligger begravd på platsen? 

Inte lika dammig som de tidigare titlarna jag lagt upp i Hett i hyllan, men dryga tio år har den ju på nacken. Deckare är inte min grej, men när jag fick syn på denna, isländsk och allt, så föll jag till föga där jag stod i Pocketshop. Nu är han väl rätt stor, Indriðason, och typ alla har läst honom - utom jag då - men då hade jag aldrig ens hört talas om honom. Tja... och sedan har den blivit stående i hyllan.

Ytterligare en titel som jag tänkt mig i en hyllvärmarutmaning för nästa år. 

måndag 10 december 2018

Brott och straff


Jodå, med bilresa fram och tillbaka till Skåne blev det tid att lyssna på denna 30 timmar långa ljudbok. Den är mitt val av klassiker för december månad och därmed har jag klarat utmaningen 6 klassiker på 6 månader - del 2. Den är dessutom skriven på ryska som är månadens språk.

Den fattige studenten Rodion Raskolnikov får idén att ta sig ur sin och sin familjs förtvivlade situation genom att mörda en gammal, ohederlig och girig pantlånerska och lägga beslag på hennes gömda förmögenhet, så att han har råd att avsluta sina studier och kan vara till gagn för samhället. Han är påverkad av de rådande nihilistiska teorierna, där stora andar och starka karaktärer som han själv inte står under gängse lagar och moral, om de idealistiska målen främjas. Mordet förlöper dock inte helt enligt plan och hans uppfattning om sig själv som en nihilistisk övermänniska krackelerar tiden efter mordet. Trots kännedomen om mördaren, så är det lika spännande som i en kriminalroman att följa utredningen av mordet, och förhöret av Raskolnikov är som en psykologisk thriller med en lysande dialog mellan förhörsledaren och de misstänkta. Brott och straff är Dostojevskijs populäraste roman och den hör till världslitteraturens största verk. Det är den första av hans stora romaner, där han har lyckats fullt ut med att framställa karaktärer, som på ett trovärdigt sätt representerar olika ideologier.

Jag måste tillstå att jag tyckte att just dialogen mellan förhörsledaren och Raskolnikov var osedvanligt tradig, men i övrigt så... Och nog tycker jag att Dostojevskij verkar ha en imponerande kvinnosyn för sin tid. Emellanåt blir jag riktigt rörd. Som när Raskolnikov räddar en tonårig berusad flicka från att bli utnyttjad till exempel, hans syn på Dunja, som tvingas prostituera sig för att försörja familjen och hans upprördhet över systerns tilltänkta.

Jag tycker att det är väldigt givande att läsa klassiker, men jag har nästan alltid svårt att säga något vettigt om dem. Så även nu. Jag är glad att jag har läst den, kort och gott.


söndag 9 december 2018

En smakebit på søndag - vecka 49


Denna söndag utgår smakebiten åter från Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Även denna vecka har jag skrivit ner texten från en ljudbok, så med viss reservation för att allt blivit rätt.

När Sjuchov pustat ut såg han sig omkring. Månen grinade purpurröd. Den hade redan klättrat upp på himlen. Den var en smula i nedan. Igår vid den här tiden, stod den betydligt högre. Glad över att allting gått så smärtfritt knuffade Sjuchov kommendörkaptenen i sidan och utbrast: 
Jo, kommendörkaptenen, vart tar gamle månen vägen sedan, vad säger eran vetenskap om det? 
Vart? Vilken okunnighet! Den syns inte helt enkelt. 
Sjuchov skakade på huvudet och skrattade. Hur vet du att den finns om den inte syns? 
Herregud, tror du att det är en ny måne varje månad? sa kommendörkaptenen häpet. 
Vad är det för konstigt med det? Det föds ju nya människor varenda dag, varför skulle det inte kunna födas en ny måne var fjärde vecka. 
Tvi! spottade kommendörkaptenen. Jag har aldrig i mitt liv stött på en matros som var så dum. Vart skulle den ta vägen? 
Ja, det är ju det jag undrar, vart tar den vägen? sa Sjuchov och blottade tänderna. Nå, vart? Sjuchov suckade och sa en smula läspande. Hemma hos oss brukar folk säga, Gud smular sönder den gamla månen till stjärnor. 
Vilka vildar, skrattade kommendörkaptenen. Jag har aldrig hört på maken. Du tror väl inte på Gud, Sjuchov? 
Hurså? Kom och säg att du inte tror när åskan går! 
Och varför gör Gud på det viset då? 
Gör vad då? 
Smular sönder månen till stjärnor, varför? 
Det är väl enkelt, sa Sjuchov och ryckte på axlarna. Stjärnorna faller ju ibland och måste fyllas på. 

Utdraget kommer från En dag i Ivan Denisovitjs liv av Nobelpristagaren Alexandr Solzjenitsyn. Den handlar, precis som titeln säger, om en enda dag i Ivans - även kallad Sjuchov - liv som politisk fånge i ett straffläger i Sibirien. Ivan, soldat i Röda Armén, har varit "dum nog" att erkänna att han tagits till fånga av tyskar och suttit fängslad några dagar innan han lyckats fly, och därmed har han klassats som spion och dömts till 8 års straffarbete. Boken - en långnovell eller kortroman - är delvis självbiografisk, då Solzjenitsyn själv suttit 8 år i arbetsläger. Enligt uppgift dömdes han dock för att i ett brev uttryckt sig nedsättande om Stalin. Utdraget är inte särskilt typiskt för boken, men jag tyckte att det var lite kul. Det är rörande hur människor ständigt söker finna en förklaring på företeelser i livet. Jag ser det inte minst hos mina patienter som kan leverera de mest fantasifulla hypoteser om hur kroppen fungerar och vad som orsakat deras sjukdom. Sjuchov skojar dock bara när han tjafsar med kommendörkaptenen.

Ännu en påminnelse om hur otroligt tacksamma vi ska vara övar att leva i en demokrati, och att demokrati inte är något vi kan ta förgivet. Den går faktiskt att rösta bort. 20% av svenska folket är uppenbarligen villig att göra det.

Det var då förskräckligt vilka mörka böcker jag har med varenda vecka! Jag börjar känna mig som en riktig dysterkvist :)


lördag 8 december 2018

Oppermanns


Som vanligt ligger jag ordentligt efter när det gäller att dokumentera böckerna jag läst. Oppermanns har jag redan skrivit lite om, i samband med att jag valde ett utdrag till En smakebit på søndag. Boken gavs ut 1933, och skildrar tiden vid nazisternas maktövertagande, alltså före första världskriget och det fasansfulla som skedde då.

Den judiska familjen Oppermann har levt i Berlin i fem generationer. Deras framgångsrika möbelföretag, Oppermans möbler, grundades en gång i tiden av Immanuel Oppermann, känd för att ge god kvalitet till rimliga priser. Nu består familjen av syskonen Gustav, Martin, Edgar och Klara. Gustav är författare och skriver för tillfället på en biografi över den tyske dramatikern och filosofen Gotthold Lessing. Martin är en framgångsrik affärsman och chef över familjeföretaget. Edgar är läkare och har nyligen uppfunnit en revolutionerande operationsmetod som är på väg att göra honom världskänd. Den enda systern, Klara, är gift med en polsk/amerikansk affärsman vars internationella affärer är av stor betydelse för landet. Men i Tyskland i början av 1930-talet blir brunskjortorna och hakkorsflaggorna en allt vanligare syn, och snart måste medlemmarna i familjen Opperman konfronteras med svek, förräderi och en annalkande tragedi. 

En mycket bra bok som i dessa dagar tyvärr är i allra högsta grad aktuell. Jag rekommenderar den verkligen.

Röster om boken:
"Oppermanns gavs ut av Nilsson förlag redan tidigt förra året och boken har nyligen kommit i pocketformat. Mottagandet av boken har varit genomgående varmt och dess aktualitet har unisont understrukits. Den från München bördige Lion Feuchtwangers bok om familjen Oppermann skrevs 1933 och översattes samma år till svenska. Att den nu ges ut i ny skrud är tacknämligt Lion Feuchtwanger var klarseende och det gör boken fascinerande. Den ger en nykter bild av situationen och vad utvecklingen i förlängningen skulle leda till."
dagensbok.se

En påminnelse om att världen tidigt visste en del om vad som försiggick i Tyskland. Men inte ville veta Lärdomen i Oppermanns är att allt på ett ögonblick kan bli mycket värre. Den civiliserade normaliteten är ett tunt skal som lätt krackelerar och faller sönder , med Per Svenssons ord. Men också att det inte bara är svårt i stunden att uppfatta vad som sker och från det dra slutsatser om vad som väntar. 
Heidi Avellan, Sydsvenskan

"Oppermanns är berättelsen om en välbärgad judisk familj, den utspelas från nyår 1933 fram till sommaren samma år [ ] Att romanen är skriven utan facit, snarare som en klarsynt betraktelse av sin egen samtid, gör att den är lika läsvärd och spännande i alla tider. Vissa delar i den är onekligen även en berättelse om vår egen samtid den ger betydligt skarpare varningstecken än de stridsskrifter som sprids i dag."
Hallandsposten 

"Detta är inget mindre än en roman för vår tid."
Kaj Schueler, SvD

"Språk, stil och begrepp ger nycklar till förståelsen av hur nazismen kunde växa fram nu och då ... Oppermanns egen stil är mycket ledig och modern, närmast tv-serielik i sin kollektiva berättelse med den judiska släkten Oppermann i centrum och denna nyutgåva känns allt annat än förlegad." 
Maria Edström, Expressen 

"Alla Feuchtwangers böcker är alltjämt läsvärda, och Oppermanns är hans viktigaste bok." 
Stefan Jonsson, DN

"'En roman som talar rakt in i vår tid, en aktuell skildring av hur lögner och hat kan förvrida ett samhälle på bara några månader." 
Sydsvenskan

"Inget enskilt verk har på ett mer övertygande och insiktsfullt sätt beskrivit den obevekliga upplösningen av tysk humanism." 
New York Times 

"Oppermanns är en varningsklocka som ringer mycket starkt i det läge som Sverige just nu befinner sig i. Romanen känns skrämmande modern och aktuell." 
Tidningen Kulturen

"En rapport direkt från det tyska 30-talet. Någonting jag verkligen rekommenderar som sommarläsning!" 
Gunnar Bolin, Kulturnytt

Recension i Svd


fredag 7 december 2018

Helgfrågan - vecka 49


Helgfrågan som, även den, utgår från Mias bokhörna lyder denna vecka:

Vad önskar du dig i jul?
Tja, jag får ju inga julklappar, så jag vet inte direkt om jag önskar mig något. Och gör jag det så är det väl framför allt ickemateriella ting: En regering oberoende av SD. Tid - jag önskar mig verkligen mer tid - tid och ork. Mindre strul i mitt vardagsliv, med bilarna till exempel (numera, efter krocken, bilen), katter som pinkar överallt (i sängar, fåtöljer, tvättkorg, väskor...) och styrelsen i byns vägförening som driver mig till vanvett med sina dumheter. Och ska jag nu försöka prestera några materiella ting så önskar jag mig:

Ett riktigt fint mah jong-spel. Men vem skulle jag spela med? Sedan jag flyttade till Dalarna för elva år sedan har jag inga vänner.



Gosiga mjukisbyxor i plysch från Gudrun Sjödén. Jag sliter alltid av mig jeans och eventuell BH det första jag gör när jag kommer hem och sätter på mig myskläder. Mina befintliga, lite tjockare, mjukisbyxor har sannerligen sett sina bästa dagar och jag skulle behöva några nya. Helst skulle jag vilja ha dem i alla tre färgerna (blått, svart och aubergine) men jag ser att de svarta är slut i min storlek.


Och ska vi upp i lite dyrare grejer så skulle jag vilja ha Jensens klocka Vivianna, skapad av Vivianna Torun Bülow-Hübe. Jag har funderat på om jag ska ge mig själv en sådan i present när jag blir färdig specialist och kommer upp i överläkarlön - efter 13 års rent omänskligt slit som snudd på tagit kål på mig. För att inte tala om hur det gått ut över mina stackars barn. Det har inte varit värt slitet, omansäjer, även om det är rätt ok nu, när jag nästan är färdig. Tro mig, ingenting i världen skulle kunna få mig att göra om det. 



Bonusfråga: Är det något speciellt godis du måste göra eller köpa till jul?
Jag brukar alltid vilja ha en eller ett par askar med praliner. Det behöver inte vara mer avancerat än en Aladdinask. Ofta, förresten, när jag försöker köpa något lite dyrare och tjusigare, så är pralinerna ändå inte godare.

Jag tycker också mycket om hemgjorda marsipanbröd fulla med hackade nötter och torkade bär/frukt som man lagt att dra ett dygn i cognac, rom eller något annat gott och som man sedan doppar i choklad och pryder med lite fint strössel eller annat. Fast jag orkar nog inte göra några i år.

torsdag 6 december 2018

Hett i hyllan #4


Monikas uppmaning till oss att plocka fram de där halvt bortglömda böckerna som stått i hyllan i evinnerliga tider men som borde få komma fram i ljuset.

Denna vecka väljer jag denna, som till skillnad från de jag tidigare lagt upp inte har något datum antecknad på insidan av pärmen. Jag skulle tippa att den stått där sedan någon gång på 80-talet, möjligen i början på 90-talet.


Kyra Kyralina ska vara första delen i en självbiografisk svit om fyra böcker. Den gavs ut 1924.

Panait Istrati (1884-1935) var son till en rumänsk bondkvinna och en grekisk smugglare. Som tolvåring kastades han ensam ut i världen och så började en lång tids vagabonderande å Balkanhalvön och i olika Medelhavsländer. 1921 gjorde han ett försök att beröva sig liven men räddades av den franske författaren Romain Rolland, som upptäckte hans författarbegåvning. Istrati började skriva på en fantastisk, självlärd franska och hans böcker vann snart en stor läsekrets. 

Jag tror att den kan vara riktigt bra. Ska bli spännande att läsa den. Det är ytterligare en bok som jag har tänkt ska ingå i en hyllvärmarutmaning 2019.

Månadens bästa bok - november


Mias bokhörna arrangerar Månadens bästa bok. Jag har läst flera böcker som kvalar in som bästa bok för november och efter moget övervägande så blir det denna som avgår med segern.


Fantastisk bok och jag tyckte mycket om att höra Anyuru läsa den. Jag har skrivit om den här.


Veckans mening - vecka 3

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning, som av en eller annan anledning fått dig att stanna...