lördag 31 augusti 2019

Veckans mening, v 35


Varje lördag kör Robert på Mina skrivna ord Veckans mening. Häng på du också, med en mening som fått dig att stanna upp.


På andra sidan kanalen skrek förbipasserande åt björnen att vända tillbaka, och någon bad redan att armén skulle hjälpa till och skjuta besten, men björnen bara plaskade vidare och försvann under bron på 25 Oktoberprospektet.





söndag 25 augusti 2019

En smakebit på søndag - Ivanhoe


Smakebiten utgår denna vecka från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers.

- Men nu, fortfor prinsen häftigt, res på er, saxiska lurkar! Eftersom jag en gång har sagt det, ska juden ha plats ibland er. 
- För ingen del, ers nåd! utbrast juden, som visserligen vågat knuffas med den enklare publiken men inte var så ärelysten, att han tordes göra anspråk på plats bland de rika saxiska adelsmännen. För ingen del! Det passar sig inte för sådana som vi att sitta bland landets herrar!
- Upp, din otrogna hund, när jag befaller dig! röt prins Johan. Annars ska jag låta dra av din svarta hud och garva den. Nödd och tvungen började Isak liva upp för de trånga trappstegen till läktaren.
-Låt mig nu se, vem som vågar hindra honom! sa prinsen och fäste blickarna på Cedrik, som tycktes vara fast besluten att kasta juden huvudstupa utför trappan.
Men den hotande katastrofen förekoms av narren Wamba. Han trängde sig emellan sin husbonde och Isak och ropade:
- Jo, det kan jag!
Plötsligt drog han fram en skinka, som han burit under sin narrkåpa, och höll den för näsan på Isak, medan han med den andra handen svängde sitt träsvärd över hans huvud. Förskräckt ryggade den arme juden tillbaka, snavade och rullade ned för trappstegen - till stor förnöjelse för åskådarna, som brast ut i högljudda skrattsalvor.
- Ge mig nu segerpriset, kusin prins! sa Wamba. Jag har besegrat min fiende i ärlig strid med svärd och sköld.

Boken är skriven 1820 och utspelar sig på 1100-talet. Utdraget är djupt rasistiskt och som alltid är det plågsamt att läsa hur judarna behandlats historien igenom, men jag tycker ändå att det visar hur mustig, humoristisk och lättillgänglig boken är, trots att den har 200 år på nacken.


Ivanhoe är mitt val som månadens klassiker i Vargnatts utmaning 6 klassiker på 6 månader.


lördag 24 augusti 2019

Veckans mening, v 34


Jag hänger på Robert på Mina skrivna ord med Veckans mening. Så här skriver han: Varje lördag presenterar jag en mening ur någon bok jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på.


Stundtals drog myrlandet ned honom så långt han var kluven.


Ur Kallkällan av Lotta Lotass

torsdag 22 augusti 2019

Hett i hyllan #16


Torsdag (än ett par timmar) och dags för Hett i hyllan som utgår från Monika. Om de där böckerna som stått i hyllan i en halv evighet men som förtjänar att dammas av och komma fram i ljuset.

13/2 -80 står det i den här *host*


Inte har jag läst Den långa flykten och inte har jag läst Shardik - som faktiskt stod hemma i bokhyllan i mitt barndomshem - och inte har jag läst den här heller, trots att jag uppenbarligen haft 39½ år på mig att ordna med den saken.

Två hundar har lyckats rymma från ett forskningsinstitut, där de utsatts för grymma experiment. Den ena av hundarna, en foxterrier, har undergått ständiga hjärnoperationer och lever i ett egendomligt hallucinatoriskt tillstånd. Till skillnad från sin kamrat, en svart blandrashund, bevarar han dimmiga minnesbilder från ett fritt och lyckligt förflutet, där människan står i centrum som hundens godhjärtade herre. 

Uppe i bergen i Nordenglands sjödistrikt får de kämpa mot mänsklig ondska och en bister natur för att överleva. En räv som sluter sig till dem, en frisk och fräck och ofördärvad naturvarelse, lär dem också att det är människan som är deras verkliga fiende. Ursinniga fårfarmare är dem på spåren och när vulgärpressen som behöver öka upplagan tar hand om fallet och sprider ut att hundarna är bärare av pestsmitta tycks deras liv i frihet ställs inför ett övermäktigt hot. 

Inte mycket foxterrier över hunden på den bilden, men nå ja. Vargnatt! :)

Tveksamt om jag kommer att klara av att läsa den. Jag är så känslig.

tisdag 20 augusti 2019

Tisdagstrion: Favoriter från barndomen


Med tanke på hur mycket jag läste redan som 6-åring så är det underligt att jag inte minns fler böcker från min barndom, jag fick tänka till ett bra tag innan jag kom på dessa. För att undvika att upprepa mig så hoppar jag över Tove Janssons Trollvinter, som jag haft med massor av gånger, likaså De blå delfinernas ö av Scott O'Dell som jag skrivit om åtminstone ett par. Och så hoppar jag över Astrid Lindgren, hon är för självklar.



Oj oj så spännande och kittlande den var. Den handlade ju om sex. Bland annat. På den tiden var det ju inte så att man kunde googla sig till hårdporr redan som 7-åring utan man fick hålla till godo med vad man kunde få sig till livs via en och annan Lektyr eller FibAktuellt. Jag minns att jag gillade den jättemycket, inte bara i de styckena som handlade om sex utan också relationen mellan Jonny och Katarina (eller vad de nu hette) och de två familjerna som bodde tillsammans. Alla gillade väl den på den tiden.



Jodå, jag läste Enid Blyton också, men kanske att jag var lite mer förtjust i Tre deckare. Jag vill minnas att det var den här jag tyckte var allra bäst. Jag tyckte att det var så spännande med den där husvagnen, begravd i skrot och därmed osynlig, som de hade som "klubblokal".



Den här, fast ett gammalt inbundet ex, fann jag på biblioteket när jag var hyfsat liten. En sådan där bok ni vet som luktar bibliotek. De gör böckerna inte nu för tiden. Jag vet inte hur många gånger jag lånade den. Ofta bodde den hos mig hela somrarna när det var sommarlån. Som vuxen hittade jag den här pocketversionen och blev överlycklig. Mitt första ex har börjat släppa sidor, men som tur var hittade jag en ny på loppis nyligen.

Tusen och en natt finns sannolikt i tusen och en bearbetningar. Jag har en serie i sex band här hemma, till exempel, men den är inte alls speciellt kul. Den här, däremot, är helt magisk och trots att den är avsedd för barn känns den inte ett dugg "barnslig". Först när jag nu googlade efter en bild på rätt Tusen och en natt fick jag klart för mig att bearbetningen är gjord runt förra sekelskiftet: Sagor ur Tusen och en natt berättade för Sveriges barn af Anna Wahlenberg. Det hade jag verkligen inte anat, även om boken jag en gång lånade på biblioteket, för nära 50 år sedan, knappast såg ny ut ens då. Det var - och är - modern stavning i den i alla fall.

Här är Anna Wahlenberg. Hon har uppenbarligen skrivit massor.



Och kolla! Jag hittade en bild på hur det gamla biblioteksexet såg ut. Tänk att jag hade glömt bort det där omslaget! Ach, den nostalgin!



Och så här fina var de tidigare utgåvorna (den gavs ut i tre delar):




Illustrationerna är de samma i samtliga och gjorda av Louis Moe.


söndag 18 augusti 2019

En smakebit på søndag


Pust! Jag har äntligen satt mig ner för lite vila efter att ha kört med alla tre ungarna och ett släp lastat med möbler och växter från Stockholm. Jag har fått dem av min lille far och det är ju bra på alla sätt, men jag blir helt matt bara jag tänker på ommöbleringen som förestår mig. Jag räknar med att behöva "riva" hela bokhyllan längs ena väggen för att få till det, sju höga Billy-hyllor varav två har böcker i dubbla rader. Gah! Jag vågar inte tänka på hur det ser ut där bakom. Hyllan har stått där i elva år. Nå ja, det kanske är trevligt att plocka ut alla böcker och bli klar över vad jag egentligen har. 

Idag utgår smakebiten från Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.


- Du känner till historien! sa Hector. Förr i tiden var allt detta grönt. Det var bananplantor, mangoträd, kapockträd som förtärdes av parasitlianer. Det fanns en ravin som under regnperioden svällde och svällde tills den svämmade över och efterlämnade bördig, tjock dy. Sedan fällde bönderna alla träd för att göra kol och torkan fick fäste. Du förstår, det är vårt fel att vårt paradis har gått förlorat.
Är det inte alltid mnniskornas fel att paradisen går förlorade, tänkte Babakar.




Träd är livsviktiga. Klicka för skogen hos Naturarvet här. Stöd Vi-skogen här.


lördag 17 augusti 2019

Veckans mening v 33


Jag hänger på när Robert på Mina skrivna ord kör Veckans mening.

Soldaterna har eldflugor instängda i hjälmen för att de ska lysa vägen för dem till My Lai.

Ur Kortvingar av Anja Snellman

torsdag 15 augusti 2019

The Bear and the Nightingale


Som vanligt ligger jag efter med mitt bokdagbokande. Den här lyssnade jag på i juli.

In a village at the edge of the wilderness of northern Russia, where the winds blow cold and the snow falls many months of the year, an elderly servant tells stories of sorcery, folklore and the Winter King to the children of the family, tales of old magic frowned upon by the church. But for the young, wild Vasya these are far more than just stories. She alone can see the house spirits that guard her home, and sense the growing forces of dark magic in the woods... 

Det här är första delen i Winternight Trilogy, följande är The Girl in the Tower och The Winter of the Witch.

En bok full av väsen från den ryska sagan och en saga är det verkligen, av den mörkare sorten. Och sagor tycker jag om! Gammalt möter nytt - i form av den ortodoxa kyrkan, som inte accepterar någon konkurrens. Lite läskig var den allt. Vid något tillfälle fick jag stänga av boken när jag var ensam hemma, i mörkret, och lyssnade. Men jag är ju så harig. Ni som läser skräck skulle inte tycka att den var läskig alls, utan undra var i herrans namn jag lyckades hitta något skrämmande :)

Riktigt trivsam lyssning.

Fast varför inläsaren envisades med att läsa med rysk (antar jag) brytning förstår jag inte. Fast det är kanske ett allmänt antagande i USA; i Ryssland talar man amerikanska med rysk brytning. Och i Tyskland amerikanska med tysk brytning. Och i Storbritannien amerikanska med engelsk brytning. Ja ok, ursäkta mitt raljerande då!


Hett i hyllan #15


Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som stått i hyllan i en halv evighet men som förtjänar att dammas av och komma fram i ljuset.


Jag minns så väl när jag köpte den här. Ja, inte när, men hur det var. Jag stod på Pocketshop på Centralen, på T-baneplan, och väntade på pendeln. Det var innan de byggde om. Jag hade tagit ner den här från hyllan och stod och kollade in den, när kvinnan bredvid mig sa: Den där är jättebra! Så jag tog den - och sannolikt en hoper andra - och gick och betalade. Mitt ex är tryckt 2010 och förmodligen var det inte alltför långt efter det. Ja, och sedan har den stått här. Jag tror att den är riktigt bra och förtjänar bättre.

Sex kvinnor som inte känner varandra hamnar i samma kupé under en tågresa i södra Indien. Huvudpersonen är den 45-åriga statstjänstemannen Akhila. Hon är ogift och har inga barn men har försörjningsansvar för sin mamma, sin syster och dennas barn. De övriga kvinnorna i kupén är gifta och lever i mer eller mindre påtvingade äktenskap. De sex kvinnorna berättar för varandra om sina liv som är sinsemellan helt olika men alla bär de på en undertryckt ilska över sin situation i ett traditionellt mansdominerat samhälle. 

Jag antar att flera av er har läst den.

onsdag 14 augusti 2019

Oneiron


Sju kvinnor från olika kulturer, med olika språk, är församlade i ett vitt tillstånd, ett utrymme som saknar gränser. Tiden är sekunderna efter döden. Men tiden är samtidigt satt ur spel; de sju kvinnorna får berätta sina livs historier och för en gångs skull är de fria från alla band, inte minst de patriarkala. Så utvecklas romanen till en samling självporträtt, ett litterärt mästerverk, under feministiska förtecken. Lindstedts fantasi om sekunderna efter döden drar läsaren in i ett vitt mellantillstånd där tid och plats inte existerar längre. Detta okända mellan livet och döden utgör Oneirons avskalade scen som äntras av sju kvinnor. Så småningom slocknar deras fysiska behov: de känner inte längre hunger, de behöver inte ens andas. Kvinnorna kommer från olika hörn av världen: Polina är rysk bokförare, Rosa Imaculada brasiliansk hjärttransplantationspatient och Nina en fransk dam som väntar tvillingar. Holländska Wlbgis har cancer och Maimuna från Senegal drömmer om att bli modell. Den yngsta är österrikiska Ulrike. Sällskapets centralfigur är Shlomith, amerikansk-judisk performancekonstnär, vars anorektiska kulturella upptäcktsfärd tänjer Oneirons kroppslighetstema till det yttersta.

Jag har nämnt denna bok vid flera tillfällen tidigare, men nu är det dags att den får ett eget inlägg. Det här är inte en bok för alla, den kräver lite av sin läsare även om den inte är svår. En intelligent roman skrev någon recensent och jag är benägen att hålla med. Den är välresearchad, vilket jag uppskattar. Hon får till det medicinska fint, till exempel. När jag läst ut den tänkte jag: Men HUR kan en sådan ung person ha skrivit en sådan bok?! Då hade jag sett endast en bild av Laura Lindstedt. När jag googlade visade det sig att hon inte var purung, trots allt. Född 1976. 


Det är en väldigt speciell bok med en hel del existentiella spörsmål, och den är väldigt bra. Möjligen kan jag tycka att Slomith får lite väl stort utrymme jämfört med de andra kvinnorna, det är inte henne jag är mest nyfiken på - även om hon förvisso är en synnerligen speciell person jämfört med de andra som är mer "vanliga". Perfomancekonst är inte riktigt min grej, så den biten blev lite seg för mig. 

Boken nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2017. Den vann inte, det gjorde Erindring om kærligheden av Kirsten Thorup. Den har fått fina recensioner i alla de stora tidningarna.

Men jag undrar lite över översättarens researchande. Exitus, som det används i betydelsen avliden (subst)/lik/död kropp, har jag aldrig hört förut. Jag har googlat också utan att finna denna betydelse. Är det bara en taskig översättning eller är det en betydelse Lindstedt har "skapat"? (Jag läser för övrigt en annan bok just nu med samma översättare, där det är än mer jag funderar över). Hallå, någon finsktalande här?

Månadens språk är finska och det här var ett synnerligen bra bokval tycker jag.


tisdag 13 augusti 2019

En lång vinter


Tidigare, när temat för Veckans topplista var Irland, insåg jag att jag i princip inte läst någon samtida litteratur från Irland. Det kändes ju sådär. När jag så sprang på denna kortroman av Colm Tóibín så slog jag till - ni vet, jag och kortromaner...

Colm Tóibíns hyllade En lång vinter utspelas i en liten bergsby i Spanien. Miquel har återvänt efter värnplikten och nu är det dags att vinka av den yngre brodern. Pappan säger inte så mycket men håller ordning på fåren som precis vallats från bergsluttningarna inför den stundande vintern. Det är modern som håller samman familjen genom att se till att alla får mat och att det blir städat. Så en dag märker Miquel att modern tycks smyga iväg när de är nere i byn och handlar. Snart blir han varse det som alla tycks ha vetat länge men ingen talar om. Modern är alkoholist. Kort därefter uppstår ett våldsamt bråk mellan föräldrarna. Dagen efter är modern försvunnen och den första snön faller. Det tar bara någon timme, sedan råder full snöstorm och det är frågan om liv och död.

Lågmäld och stillsam bok med fint persongalleri som innehåller mycket trots det lilla formatet. Väldigt fin.

Tisdagstrion - Böcker jag ser fram emot att läsa


Tisdag och dags för Tisdagstrion som utgår från Ugglan & Boken. Denna vecka är ämnet: Böcker jag ser fram emot att läsa.

Som jag tidigare nämnt så ser jag fram emot att läsa alla mina 1000 böcker som står inklämda - eller väntar på att klämmas in - i bokhyllan, men här har jag valt ut några och jag tänkte att jag skulle passa på att slå ett slag för läsutmaningen Månadens språk, som även den utgår från Ugglan & Boken. En fantastiskt rolig utmaning som jag deltar i för andra året och som har fått mig att hitta och läsa en massa roliga böcker som jag aldrig annars hade funnit och givit mig i kast med.



Utrensning är en riktig hyllvärmare som jag skaffade för att jag tyckte att jag borde läsa den, men jag har aldrig blivit sugen. Nu i augusti är Månadens språk finska och bara för någon dag sedan kom jag att tänka på att jag hade den i hyllan, plockade fram den och blev plötsligt väldigt sugen på att läsa den. Prisbelönt x flera och mycket hyllad. Jag antar att flera av er har läst den.



I september är Månadens språk hebreiska och då har jag tänkt läsa Judas av Amos Oz. Har inte läst honom förut, så det ska bli spännande. Snyggt omslag också!



ALLA läste Varats olidliga lätthet i min ungdom. Utom jag. Jag har inte läst någonting av Milan Kundera. Det känns ju lite bedrövligt. Så i oktober när Månadens språk är tjeckiska ska jag se till att det blir ändring på den saken. Jag tror att den är riktigt bra och det ska bli kul att äntligen läsa den.

måndag 12 augusti 2019

Hetta


Australien härjas av en svår torka och invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas dagligen fatta desperata beslut på grund av vattenbristen. Under mystiska omständigheter tar Luke Hadler livet av sin familj och sedan sig själv. Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade även en mörk hemlighet. Under århundradets värsta torka börjar Falk ifrågasätta vad som verkligen hände med Luke. Han bär på en bestämd känsla av att något inte stämmer – men ju mer han nystar i fallet, desto mer börjar gamla sår att blöda. Sedan länge begravda lögner tar sig upp till ytan, och Falk tvingas konfronteras med sina egna värsta minnen. Hetta är en atmosfärisk thriller med mörka familjehemligheter. Den utspelar sig i Australiens karga inland. 

Det var Robert på Mina skrivna ord som gjorde mig nyfiken på denna. Jag läser ju inte så ofta deckare nu för tiden, men miljön kändes såpass lockande att jag letade fram den på Storytel. Det är inte så ofta jag läst litteratur från Australien. Janet Frame och någon Colleen McCullough är det enda jag kan komma på på rak arm.

Och visst var den bra. Egentligen rör det sig om två fall, dels morden i nutid, dels ett oklart dödsfall i dåtid, och jag gillar hur de två berättelserna, nu och då, vävs ihop. Riktigt samma intryck gjorde kanske inte miljöskildringen som den verkar gjort på andra. Är det månne jag som fallerar när det gäller föreställningsförmåga? Jag kan inte påstå att jag riktigt kände den där hettan och torkan. Varför heter den förresten Hetta på svenska? I original är det The Dry, och det är ju torkan som är det tongivande i boken.

Inget ultrasadistiskt med fullkomligt absurd utdragen tortyr som är så på modet nu innehöll den heller, tack och lov. Det är vidrigt nog att ett barn har blivit skjutet och innan dess försökt gömma sig för förövaren. Herregud liksom!

För mig är denna skiftning av fokus i dagens deckare helt obegriplig. Förr handlade det om "detektivarbetet", vem är den skyldige? Nu verkar deckargenren mest vara en ursäkt för att få snickra ihop de mest avskyvärda tortyrhistorier. Varför vill någon enda människa i hela världen - utom möjligen en sadist - läsa eller skriva om hur en människa blir torterad? Jag kommer aldrig att kunna förstå det.

söndag 11 augusti 2019

En smakebit på søndag


Denna vecka skulle smakebiten utgå från Astrid Terese på Betraktninger, men jag tror att hon har tagit lite sovmorgon :)

Jag har velat lite angående vilken av mina två precis avslutade böcker jag ska citera ur och slutligen bestämt mig för att att välja båda. I synnerhet som värdskapet är norskt och den ena (första) boken känns rätt lokal, eftersom dialogen är skriven på mål.

På långt håll hörde kommissarien masonitdörren stå och slå med monoton envishet i vinden. "De stumma slagen från en själaringning över Norrlands alla ödegårdar". tänkte han domedagspoetiskt. Spettet tyngde på axeln. Den solsvedda näsan sved. Skjortan klibbade på ryggen. Han längtade tillbaka till Stockholm.

Utdraget kommer från den nu i sommar utgivna Myrgöreln. Berättelsen om ett brott. Den utspelar sig i Västerbotten under 50-talet och är skriven av Stig Andersson. Det lär vara hans första roman, han har tidigare givit ut flera diktsamlingar.

"Va hjälp he! De ha som liten betydels' att dem betala bra! Hommlern å småkrypa dö ju lik förbenat! Ja tror int vi vet hur lurad' vi ha blive. Men folke ska ju hava arbeit! I byarn jenna finns fleren som arbeit oppa Skäret! Å protester' man, jer man en bakasträvar." Mannen kisade bort mot den mäktiga skorstenen långt ute vid havet. "Nuförti'n ha vi bilarn' å mopedern' vid snart vareviga förstutrapp. Vi nöj oss int ve vanligheten. Vi jer otacksammen. Men maten jett ju lik förbenat komma borta jorda!"



Myrgörel är det lokala namnet på storspoven.

- - - - - - - - -

Olikt de andra brast hon sönder. Bit för bit. Vänstra underbenet försvann, sedan högra underarmen. Det ena låret, det andra, överarmarna. Torson och till sist huvudet, så att det allra sista som försvann var håret.
Om någon skulle ha kommit dit efteråt hade den mitt i ödsligheten fått se en rektangel byggd av kläder och skor och innanför den en stor sobelpäls och en röd peruk omgiven av diverse små föremål.



"Sju kvinnor från olika kulturer, med olika språk, är församlade i ett vitt tillstånd, ett utrymme som saknar gränser. Tiden är sekunderna efter döden. Men tiden är samtidigt satt ur spel; de sju kvinnorna får berätta sina livs historier och för en gångs skull är de fria från alla band, inte minst de patriarkala. Så utvecklas romanen till en samling självporträtt, ett litterärt mästerverk, under feministiska förtecken."

Oneiron av finska Laura Lindstedt nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2017. Den finns även översatt till bokmål.


lördag 10 augusti 2019

The Woman Who Walked in Sunshine


Jo, nog kan man väl kalla böckerna om Mma Ramotswe för detektivromaner, men de har ju föga gemensamt med dagens deckare (eller kriminalromaner). Mma Ramotswe läser man inte för detektivhistorien, utan för allt det andra; persongalleriet, miljön, den botswanska kulturen, livsvisdomen och för McCall Smiths humor. Ett långsamhetens, förnöjsamhetens och altruismens lov. Jag tycker, som ni vet, att det här är helt underbart.

Det här är nummer 16 i serien och jag tycker nog att han har förnyat sig en lagom liten smula med denna bok. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Kanske att Mma Ramotswe uppvisar lite sämre (nåja, allt är ju relativt) sidor och att Grace Makutsi får visa upp lite bättre, vilket gör att de känns mer sammansatta.

Som sagt, Damernas Detektivbyrå läser man inte om man vill läsa en deckare, dem läser man för det här:

Life was not that simple, even if there were songs that made us think it was. But we could still sing them; we could still open the window of our van and sing them out into the passing air, unconcerned as to whether people would be puzzled, or amused perhaps, at the sight of a traditionally built lady in a small white van singing out at the top oft her voice for no discernible reason...

I am planning to become late in my bed said Mma Ramotswe. I shall be very old - I hope - and I shall be lying in my bed when they suddenly realise that I am late. Either that, or I shall be sitting under a tree and they will see that I have stopped moving. That is one of the best ways to become late, I think. You're sitting under a tree looking out at the cattle and suddenly - woosh - you go up.

Mma Ramotswe är fundersam över Mr J L B Matekonis vana att slänga sina kläder i en hög på golvet och dristar sig fråga om Mma Potokwanis man är likadan, varvid hon berättar följande historia:

'... Her husband left his clothes in a pile on the floor and then decided to put them on again. There was a scorpion hiding under the bath - you know how they like those dark places Mma.'
Mma Ramotswe winced. 'I think I can see what's coming.'
'Yes,' said Mma Potokwani. 'But he didn't. He got out of the bath, dried himself and then started to put on his clothes. He had his shirt on first and then he started to put on his pants, wich was where the scorpion was hiding.'
Ow, Mma! Ow!
'Yes Mma - I believe that is what he said'. Mma Potokwani wagged a finger for emphasis. 'A scorpion sting is very, very painful. It made him swell up, Mma - very badly'.
'That is very bad, Mma. One does not want men to swell up'.
'No'

Mma Ramotswe thought about what her friend had said. In most cases there is enough love to go round. Yes, it was true, as many unexpected things were true. It was easy to imagine the worst about people; it was easy to imagine that they would be selfish or unfeeling, or that they would abandon those who needed their love and their help. But that was not the way that people really were. Time and time again people showed better qualities than we might dare to hope for, somtimes against all expectation.


Boken ingår i utmaningen 3x3.


Veckans mening v 32


Jag hänger på Robert när han kör Veckans mening om lördagarna.


Visserligen förstod Slomith inte vad som var "svårt" med iögonfallande undervikt, iögonfallande normalitet var ju tusen gånger svårare att uppnå.



Sju kvinnor från olika kulturer, med olika språk, är församlade i ett vitt tillstånd, ett utrymme som saknar gränser. Tiden är sekunderna efter döden. Men tiden är samtidigt satt ur spel; de sju kvinnorna får berätta sina livs historier och för en gångs skull är de fria från alla band, inte minst de patriarkala. Så utvecklas romanen till en samling självporträtt, ett litterärt mästerverk, under feministiska förtecken.

Slomith är performanceartisten som gör sin anorexi till konst.


torsdag 8 augusti 2019

Helgfrågan vecka 32


Torsdag och dags för helgfrågan hos Mias bokhörna.

Vilken bok ser ni framemot att läsa i höst?
Ja, eftersom jag alltid måste krångla till allting så säger jag så här: I princip längtar jag efter att läsa typ alla böcker som är planerade alternativt hemlånade i en from förhoppning om att jag ska hinna läsa dem. Också. Och det här är då en bok som jag hoppas hinna läsa i augusti, som ju inte alls är höst utan sommar (som varar än till påska; I wish!) men ändå...

Jag fann den på bibblan i stället för nyinkommet med 2-veckorslån, och hur skulle nu en stackars Scylla kunna värja sig? Fågel. Norrländskt. Men också - väldigt oskylliskt - en deckare, tadaa! Det trodde ni inte!


Denna berättelse om ett brott utspelar sig i byn Långsvedjan, i en Västerbottnisk älvdal i mitten av 1950-talet. Under en brytningstid då Folkhemmet och det moderna Sverige är på stark frammarsch. Samtidigt som det hävdvunna och tryggt vedertagna fortfarande håller människorna i dessa bygder i ett starkt grepp.

Myrgörel är dialektalt för storspov, och även här hörs storspoven - lite till min förvåning - invid älven, bland fält och trädåkrar (ity skog finnes här icke längre). Jag älskar ljudet av storspoven.


Vad ska ni göra i helgen?
Städa, städa, städa, rensa, rensa, rensa. Och kanske åka ut i skogen (trädåkern) och leta svamp. Ja, så är det musikevenemang här i vår lilla by: Ara sia älva. Mer eller mindre lokala förmågor avnjutes till picknick.

Hett i hyllan #14


Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som stått i hyllan i en halv evighet och samlat damm, men som kanske förtjänar att komma fram i ljuset. Och när det gäller Monika så ligger jag allt i lä när det gäller mitt inlägg #14, hon är uppe i över 200. Men jag kämpar på här :)


När de förstod att hon var död började snön stilla falla och det skulle fortsätta att snöa i hundratjugosex dagar. Hennes vidöppna ögon täcktes under natten och man hittade henne inte förrän vid tjällossningen följande vår.
Hon var åtta år när hon dog. Det hann gå tjugoåtta år innan hon kom tillbaka.

Kura skymning är en berättelse som balanserar mellan vakenhet och dröm, en modern spökhistoria som sträcker sig långt bortom verklighetens gränser.

Ha ha, nu blev ni allt förvånade va!? Ingen typisk bok för Scylla Harhjärta direkt :)

Det måste vara en bok jag hittat bland utrangerade på biblioteket - men den här är inte ens utgallrad, den måste ha åkt direkt ut på vagnen. Vi får så mycket smal litteratur skickat till oss, vi har inte plats för allt sa en bibliotekarie en gång när jag undrade över varför en helt orörd bok stod där. Boken jag höll i då var en Sekwa, inte särskilt smal alls - vilket inte heller denna verkar vara.

Jaa, jag tyckte väl att den lät spännande. Det tycker jag förresten fortfarande. Och den verkar ha fått rätt fina recensioner. Vi får se om jag vågar läsa den någon gång. (Jag var tvungen att stänga av The Bear and the Nightingale härom kvällen för jag började angsta över beniga händer som skulle sticka fram under sängen jag bäddade rent och gripa tag i mina vrister, ha ha; ni andra tycker säkert att den är en västanfläkt vad gäller skräck)

tisdag 6 augusti 2019

Tisdagstrion - katter


Tisdagstrion - som utgår från Ugglan & Boken - handlar denna vecka om katter.

Med tanke på att jag ser mig själv som kattmänniska - har haft katt större delen av mitt liv, som mest fem, för närvarande två - så är det anmärkningsvärt, tycker jag, att jag inte kan rabbla upp en massa bra kattböcker. Faktum är att flertalet kattböcker jag läst inte lämnat något djupare avtryck.

Bibliotekskatten Dewey tyckte jag dock om. Jag gillade den parallella berättelsen om Vicky Myron själv, och boken var bra inläst av Babben Larsson. Men jag minns att jag googlade på platsen i berättelsen och höll på att få panik när jag såg den. Platt, platt, platt. Bara fält, helt geometriska linjer, till och med på vattendragen, mil efter mil efter mil. Gah, jag som älskar skog, berg och kuperad terräng. Jag tror att jag hade drabbats av regelrätt ångest om jag tvingats vistas där.



Den här lilla boken har jag haft i många år och alltid varit väldigt förtjust i. Hittade dock ingen bild på den svenska utgåvan som heter Mina tolv katter. Antagligen var det denna som väckte drömmen om att ha många katter. Tyvärr har det inte funkat alls här hemma. Efter åratal av kissande och bajsande i sängar, fåtöljer, på viktiga papper, diskbänk etc har jag givit upp och har nu alltså bara två.


Jag är generellt förtjust i Lesley Anne Ivoyrs kattbilder. Här är ett exempel (ni vet jag och stjärnhimmel):


Och här är Lesley Anne Ivory själv:



Och denna har jag på vänt på Storytel, bara 2:17 lång och verkar rätt kul:


A laugh-out-loud novel about six wacky misfits who get stuck together in a school restroom and discover friendship. It seemed like a normal school day, until a horrible storm forced the very cautious school administration to make everyone hole up in a safe place. Six students find themselves stuck in a tiny, questionably smelly space - a school bathroom - with a stuffed cat for entertainment.

God morgon


Susanne Ringell skriver noveller om Pascal. Och om Claire. Som har gått skilda vägar så de får skilda noveller. Och om ett annat vi, ett äkta par på resa. Alla fyra möts i en främmande apartemento, vars ägarinna har stuckit till Chile.

Här bjuds på fotboll i sunkiga barer. Kaffeapparater. Främlingar. Begär. Apelsiner som skalas. Och London. Nåden i det lilla barnets blick. Rannsakningen som är dess förutsättning. Den goda döden. För på gräsmattan i Madeira ligger hunden med det starka hjärtat och dör. Omgiven av kärlek.

Jag läste Ringells En god Havanna för några år sedan och blev golvad. Så när jag noterade att denna nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2018 var valet lätt till den rubriken i utmaningen Förkovran.

Men lite konstiga är de. De undviker inte bara oss, utan också varandra, vi vet inte ens om de är ett par. Inte för att alla som inte är par är konstiga, men när man inte riktigt vet är det konstigt. Folk vill veta sådant.
Vi är folk. Åtminstone jag.

Ringell har ett fantastiskt språk, det har hon, men den här är inte alls lika lättillgänglig som En god Havanna, som jag minns som väldigt charmig. Det är inte så att jag ångrar att jag har läst den, absolut inte, men den tilltalade mig inte lika mycket som den förra.

måndag 5 augusti 2019

Att gå - ett liv i rörelse


Varför går vi? I den här lilla, essäistiska boken går den norske äventyraren och passionerade vandraren Erling Kagge på djupet med gåendet.

Människor har alltid gått och gåendets betydelse för folkhälsan kan inte underskattas. Redan för 2 400 år sedan varnade den moderna medicinens fader Hippokrates för läkarnas felmedicinering och underströk att ingen medicin är så välgörande som att placera den ena foten framför den andra, "att gå är människans bästa medicin".

I den här boken blandas historiska nedslag och anekdoter, samtidigt som författaren påminner om vikten av att våra fotsulor behåller markkontakten. Så mycket i vår vardag handlar om att hålla ett högt tempo men att gå är raka motsatsen - det går långsamt. Det är därför det är något av det mest radikala vi kan göra.

Författaren delger oss sina intryck från den dagliga promenaden till jobbet, liksom från långa vandringar till Nord- och Sydpolen eller genom New Yorks kloaksystem. För vare sig du går för att uppnå 10 000 steg om dagen, lösa ett problem eller ge dig ut i naturen finns det inget bättre sätt att färdas.

Så låt oss gå!

Jag älskar att gå. Både att gå i skogen, på stranden, i bergen - eller till och med i städer - för att uppleva och det mer meditativa gåendet, steg efter steg längs en grusväg (helst) helt innesluten i mig själv. Om jag ger mig ut för att springa - eller cykla - så vill jag bara lägga mig ner och dö efter 100 meter, men gå - och simma - kan jag göra hur länge som helst utan att bli trött, hur otränad jag än är. Jag kan känna mig trött efteråt, visst, men medan jag går eller simmar, och är inne i det där flowet, så känner jag mig inte trött. Jag tror aldrig jag har slutat gå eller simma för att jag har varit trött, bara för att jag inte haft tid längre eller kommit fram.

Så när jag fann den här på Storytel så sparade jag genast ner den i min bokhylla. Jag tänkte att jag skulle lyssna på den medan jag gick, och det gjorde jag också. I tre timmar gick jag. Boken är knappt tre timmar lång. Jag gick längs en grusväg uppe i buan. Jo en och annan avstickare in i skogen blev det väl också, det har jag svårt att låta bli. Och jag njöt. Av min promenad och av boken.

söndag 4 augusti 2019

En smakebit på söndag - Mma Ramotswe


Söndag och dags för smakebit. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers. Denna vecka utgår smakebiten från Mari på Flukten fra virkeligheten.

Jag älskar som bekant böckerna om Mma Ramotswe och tröttnar visst aldrig.

She is, said Mma Ramotswe, in a matter-of-fact way. She is a very large lady, Mma. I have seen her. You could loose Mr Polopetsi under her skirts. You could be talking to her and suddenly you would realise that there is a husband under there. And then his head would pop out and you would get a big surprise.


Ja, det går lite segt med läsningen just nu, så jag håller fortfarande på med denna. Det har varit bilresa runt i landet med barnen, byfest att fixa och just nu sitter jag i Rättvik och väntar på att mellanbarnet ska spela fotbollsmatch. Och hemma väntar ett kaosartat kök och drivor av tvätt.

Veckans mening - vecka 3

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning, som av en eller annan anledning fått dig att stanna...