Is

Årets fjärde bok blev Vladimir Sorokins Is som jag läste som e-bok.

Is utspelas i ett Moskva i en nära framtid där ­oskyldiga medborgare kidnappas och blir slagna i bröstet med en is­hammare. Hos några av offren börjar hjärtat att sjunga - ­vilket leder till att de införlivas i våldsverkarnas sekt. En metafysisk fantasi och hårdkokt thriller vars utgångspunkt är explosionen över Tunguska 1908.

Ja, nog var den hårdkokt alltid. Jag kan faktiskt se vissa likheter med Oksanens Utrensning - åtminstone till ramverket. Utrensning beskriver förvisso en verklighet, om än uppdiktad, medan Is är mer fantasi, eller kanske snarare något slags hårdkokt magisk realism. Båda böckerna utspelar sig i Ryssland/Sovjet. Båda utspelar sig omväxlande i "nutid" och dåtid. Båda beskriver i nutidsdelen en våldsam, kriminell värld med droger och sexhandel.

I början av boken var jag inte jätteimponerad, men ju längre jag läste desto mer kröp den in under huden på mig, och där sitter den kvar, nära en månad efter att jag läst den, som en dov obehagskänsla. Och slutet var - åtminstone för mig - oväntat och mångtydigt och lyfte boken ytterligare ett snäpp.

Inte en bok för alla - Sorokin är ju rätt speciell - men jag tyckte att den var väldigt bra och jag ser mycket fram emot att läsa de andra två Sorokintitlarna som jag har planerat för utmaningen 3x3.

Översättningen är gjord av Ben Hellman som uppenbarligen är finlandssvensk, vilket förvånade mig något. Han är, förutom översättare, författare och lektor/docent i rysk litteratur, knuten till universiteten i Helsingfors och Åbo.

Nu har jag bloggat ikapp om årets fyra första böcker, och jag undrar lite vad jag ska förvänta mig av resten av 2020 när dessa fyra första var så infernaliskt bra. Kommer resterande läsning mest te sig som ett blaskigt avkok i jämförelse, mån tro? Nej, nu ska vi inte hemfalla åt negativa förväntningar! Jag läser väl på (från underground-nivå) ;)

3x3 2020

I år blir det faktiskt 3x3x3, eftersom det är tredje året jag gör utmaningen. Första gången vill jag minnas att jag - och ett antal andra - hängde på Ugglan & Boken, men sedan var det visst bara jag som ville fortsätta, så då körde jag ensam. Jag misstänker att jag blir ensam om den i år också, men om någon skulle vilja hänga på så är det ju kul. Alltså: 3 böcker inom 3 helt valfria teman, som kan vara lite vad som helst: land, språk, författare, genre, ämne...

Ugglan & Boken tar upp utmaningen i år igen, kolla gärna på hennes tre trissar :)


Finland
Överstinnan - Rosa Liksom
Brudar i svart - Sirpa Kähkönen
Norma - Sofi Oksanen

Vladimir Sorokin
Is
Tellurien
I det heliga Rysslands tjänst

Främmande språk
Efter solen - Jonas Eika (danska)
Når landet mørknar - Tore Kvæven (norska)
Schloss Gripsholm - Kurt Tucholsky (tyska)


Under året läste jag Rosa Liksoms Kupé nr 6 som en av böckerna i min utmaning Förkovran (tidigare nominerad till Nordiska rådets litteraturpris) och när månadens språk var finska läste jag Sirpa Kähkönens Granitmannen och Sofi Oksanens När duvorna försvann - och senare även Utrensning. Jag insåg att jag verkligen ville läsa mer av dessa tre författare och därför har jag valt Finland som en av mina 3:or, med böcker av just dessa tre.

Jag blev fullkomligen däckad av Vladimir Sorokins Snöstormen, i inläsning av Rolf Lassgård - som nu, tack och lov, finns som ljudbok - och sedan dess har jag velat läsa mer av Sorokin.

Att läsa norska och danska är faktiskt bara en vanesak och det är synd och skam att vi nordbor inte läser varandras språk i större utsträckning. Jonas Eikas novellsamling Efter solen vann Nordiska rådets litteraturpris i år, därför har jag valt den. Tore Kvævens Når landet mørknar hade Astrid Terese med i En smakebit på søndag, och jag blev då såpass nyfiken på den att jag har införskaffat ett ex. Tyska är jag väl inte världsabäst på direkt, men jag har i alla fall läst tre böcker tidigare - om än för rätt länge sedan. Scholoss Gripsholm har stått i hyllan i en halv evighet och jag tror att den kan vara rätt lättläst och ganska söt.

Livet utan masker

I Livet utan masker berättar Maryse Condé med uppfriskande klarhet och stor självkännedom om sitt liv och den makalösa resa hon gjort från Karibien till Frankrike, till västafrikanska länder såsom Guinea, Ghana, Elfenbenskusten och Senegal, under politiskt turbulenta år, och så småningom till USA.

Jaha ja, nu känner jag mig så där hopplöst gnällig och trist, men...

Den här boken är så jäkla illa översatt att jag gav upp efter 50 sidor. Den ingår i utmaningen 3x3, där min avsikt var att läsa tre böcker av Maryse Condé under året, men jag beslutade mig helt sonika för att läsa en annan tredje bok istället, Celanire.

Men så läste jag en artikel där boken togs upp som en av de viktigare under 2010-talet, och beslutade mig för att ge den en ny chans. (Jag skrev om artikeln här)

Översättningen är bedrövlig och på många ställen påminner den mer om en googleöversättning än ett yrkesmannaverk. Lite konstigt, för det är samma person som översatt de tidigare böckerna jag läst av Condé, och jag har inget minne av något konstigt i dem. Framförallt är det en massa syftningsfel, det går inte att översätta rakt av, man måste skriva om.

Medan jag lyssnade kunde jag inte låta bli att sluka Thérèses mor med blicken, som följde med dem för att ta hand om deras tre små barn. 

Medan vi forslades i fullproppade bussar som var nära att ge upp andan körde glänsande Mercedes med vimplar förbi oss som transporterade utstyrda kvinnor täckta med smycken och män som skrytsamt rökte havannacigarrer märkta med deras initialer.

I taket satt en enorm vit porslinskula som var strimmad av lila och röda vener, som liknade en ögonglob...
Vener?

Hur kan man komma undan med något sådant? En del ordval är också väldigt underliga, vener i meningen ovan, till exempel, och...

Dagen innan vi skulle fara tillbaka till Accra var jag nödbedd att följa med Amy och Maya till L'OEil...
Nödbedd?

Och jag blir galen på afrikansk-amerikansk, som förekommer stup i kvarten. Men vad fan, afroamerikansk säger man väl.

Irritationslappar. Och då satte jag ändå inga de första 40 sidorna

Condés språk är också väldigt annorlunda i denna bok. Det känns mer som om hon sitter rakt upp och ner och berättar, än författar - om ni förstår vad jag menar. Ibland går det framåt i en febrig fart, så man knappt hinner med i svängarna.

"Utan masker" är så sant som det är sagt. Inga förskönande omskrivningar här inte, och sanningen är att Maryse Condé inte framstår som någon särdeles sympatisk person. I synnerhet har jag svårt att fördra hur hon, helt medvetet, låter sina barn fara illa när hon förälskar sig i den ena idioten efter den andra och hur lätt hon har för att helt sonika "göra sig av med dem" när de inte passar i hennes planer (inte alltid, men alltför ofta). Jo, hon märker att barnen mår dåligt när hon forslar dem kors och tvärs över Afrika, alla kissar till exempel i sängen, och hon försöker få tag på en barnpsykiater. Men hallå!? Funderat på att ändra ditt eget beteende? Tror du att en psykiater ska kunna trolla bort det du utsätter barnen för?

Hon blir med barn till höger och vänster, trots att hon inte vill, och hävdar att det inte fanns p-piller att tillgå, men i en annan mening talas det om kondomer, så helt omöjligt att skydda sig torde det knappast ha varit.

Och det är mycket: voj, voj, stackars mig, oj vilken otur jag har hela tiden. Rätt mycket självförvållat, skulle jag vilja säga. Är man ensamstående med fyra barn kanske man inte ska satsa på att försöka försörja sig i en håla i Afrika och välja karlar helt urskiljningslöst, utan hålla sig i Frankrike där man kan använda sitt modersmål, har möjlighet till både arbete och studier och dessutom rätt till visst understöd. Om inte annat så för barnens skull.

Jo, jag förstår att det finns en hel del kulturella skillnader här. I många kulturer använder man inte preventivmedel, trots att det finns att tillgå, utan accepterar de barn som händelsevis kommer, trots att man inte ens kan försörja sig själv. Och är barnen "i vägen" så lämpar man över dem på släktingar, och fortsätter köra sitt eget race. Kanske är det ett klass- och i-landsfenomen, detta att så noggrant planera när och hur man får sina barn och att sedan fokusera på deras bästa så länge de bor hemma.

Sammanfattningsvis:
Boken är intressant, men jag är inte imponerad av hur den är skriven/berättad.
Jag är inte imponerad av översättningen. (Ok, det var en eufemism)
Jag är inte imponerad av Condé som person.

Nu är jag klar med min utmaning 3x3.

Tills vattnet stiger

Livet ter sig torftigt och ensamt för läkaren Babakar. Efter att ha tillbringat större delen av sitt liv i ett Afrika märkt av fattigdom och statskupper, har han slagit sig ner på sin mors hemö Guadeloupe. Slumpen gör att han får ta hand om barnet Anaïs vars mor Reinette dör vid förlossningen. Babakars liv får en helt ny mening och han bestämmer sig för att resa till Reinettes hemland Haiti för att söka efter Anaïs släktingar. Men Haiti plågas av politiskt våld och naturens raseri, och när Babakar börjar undersöka Reinettes bakgrund ställs han inför mörka hemligheter …

Ännu en bok läst i augusti, 27:e säger Goodreads. Det är den tredje boken jag läser av Maryse Condé och den andra titeln i utmaningen 3x3, där jag valt att läsa tre titlar av Condé under året.

Det är alltid trevligt att läsa Condé. Det är något med de där miljöerna som är så totalt annorlunda mot den jag lever i.

Mitt i Haitis kaos, med våld, diktatorer som avlöser varandra, fattigdom, brist på fungerande infrastruktur och naturkatastrofer skildras den ganska rörande vänskapen mellan Babakar och palestiniern Fouad och människorna runt dem.

Jag tyckte om den här, mer än Desirada, men kanske inte lika mycket som Färden genom Mangroven, den första jag läste.

Nudelbagaren

Tro det eller ej, men det här är en bok som det inte är en månad sedan jag läste. Den är rätt nyfärdig.

Varje vecka träffas två vänner för att äta middag tillsammans. Den ene är författare, den andre är professionell blodgivare. De utgör ett udda par, där en strävar efter att briljera intellektuellt, medan den andre blivit en rik man tack vare sin gränslösa entreprenörsanda. Under en kväll med ett övermått av mat och dryck, berättar författaren om sitt arbete. Han klagar över historien om en kommunistisk hjälte som måste skrivas, men avslöjar sedan vilka skrönor han drömmer om att berätta, om han bara hade den friheten Där hittar vi bland andra en ung man som köper en gammal brännugn från den lokala konstskolan och öppnar krematorium, där han tar sig an liken av poliser och partisekreterare. Vi får också möta en skådespelerska med brustet hjärta vars sista föreställning blir att begå självmord inför publik, och en illegal invandrare som skriver fantasifulla brev åt analfabeter för att få ihop till brödfödan.

Nudelbagaren är ett lysande stycke röd humor, om livets absurditeter och grymhet i det moderna Kina. Dess satiriska tonläge ledde till att den förbjöds i landet.

Nudelbagaren skrevs 1991 och det märks att den har några år på nacken, vilket emellertid inte stör mig. Jag har citerat ur den både i Veckans mening och En smakebit på søndag. Den är rolig, makaber - ibland rätt magstark - och väldigt speciell. En trevlig bekantskap. Av Ma Jian finns även reseskildringen Rött damm utgiven och den vill jag gärna läsa. I övrigt verkar det inte finnas några översättningar av honom till svenska. På engelska finns det dock fler titlar.

Ytterligare en mening ur boken: Han saknade den gamla kvinnans skarpa blick som kunde se igenom världens fåfängligheter, men å andra sidan hade han en hjärna i sitt runda huvud, och den hade han använt så mycket under åren att långa hårstrån nu trängde ut ur näsborrarna. 

Ja men det är ju helt underbart!


Den här boken ingår i utmaningen 3x3 som en av böckerna under rubriken Kina. (Ja, ursprungligen hade jag ju valt Tre systrar av Bi Feiyu, men den rackaren är spårlöst försvunnen, så jag bytte den mot den här)

The Woman Who Walked in Sunshine

Jo, nog kan man väl kalla böckerna om Mma Ramotswe för detektivromaner, men de har ju föga gemensamt med dagens deckare (eller kriminalromaner). Mma Ramotswe läser man inte för detektivhistorien, utan för allt det andra; persongalleriet, miljön, den botswanska kulturen, livsvisdomen och för McCall Smiths humor. Ett långsamhetens, förnöjsamhetens och altruismens lov. Jag tycker, som ni vet, att det här är helt underbart.

Det här är nummer 16 i serien och jag tycker nog att han har förnyat sig en lagom liten smula med denna bok. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Kanske att Mma Ramotswe uppvisar lite sämre (nåja, allt är ju relativt) sidor och att Grace Makutsi får visa upp lite bättre, vilket gör att de känns mer sammansatta.

Som sagt, Damernas Detektivbyrå läser man inte om man vill läsa en deckare, dem läser man för det här:

Life was not that simple, even if there were songs that made us think it was. But we could still sing them; we could still open the window of our van and sing them out into the passing air, unconcerned as to whether people would be puzzled, or amused perhaps, at the sight of a traditionally built lady in a small white van singing out at the top oft her voice for no discernible reason...

I am planning to become late in my bed said Mma Ramotswe. I shall be very old - I hope - and I shall be lying in my bed when they suddenly realise that I am late. Either that, or I shall be sitting under a tree and they will see that I have stopped moving. That is one of the best ways to become late, I think. You're sitting under a tree looking out at the cattle and suddenly - woosh - you go up.

Mma Ramotswe är fundersam över Mr J L B Matekonis vana att slänga sina kläder i en hög på golvet och dristar sig fråga om Mma Potokwanis man är likadan, varvid hon berättar följande historia:

'... Her husband left his clothes in a pile on the floor and then decided to put them on again. There was a scorpion hiding under the bath - you know how they like those dark places Mma.'
Mma Ramotswe winced. 'I think I can see what's coming.'
'Yes,' said Mma Potokwani. 'But he didn't. He got out of the bath, dried himself and then started to put on his clothes. He had his shirt on first and then he started to put on his pants, wich was where the scorpion was hiding.'
Ow, Mma! Ow!
'Yes Mma - I believe that is what he said'. Mma Potokwani wagged a finger for emphasis. 'A scorpion sting is very, very painful. It made him swell up, Mma - very badly'.
'That is very bad, Mma. One does not want men to swell up'.
'No'

Mma Ramotswe thought about what her friend had said. In most cases there is enough love to go round. Yes, it was true, as many unexpected things were true. It was easy to imagine the worst about people; it was easy to imagine that they would be selfish or unfeeling, or that they would abandon those who needed their love and their help. But that was not the way that people really were. Time and time again people showed better qualities than we might dare to hope for, somtimes against all expectation.


Boken ingår i utmaningen 3x3.

Desirada

Nej, omslaget på mitt ex är inte lika fint som det jag lade upp i En smakebit... för någon vecka sedan, men det gör ju inte boken sämre.

Marie-Noëlle har aldrig vetat vem som är hennes far. Hennes mor Reynalda var bara fjorton år när Marie-Noëlle föddes och kort därefter överlämnas hon i den barnlösa Ranélises vård när Reynalda reser till Paris för att söka lyckan. Strax efter sin tioårsdag får Marie-Noëlle brev från sin mor som vill att de ska återförenas i Frankrike. Nu tvingas hon lämna tryggheten på Guadeloupe och resa ut i det okända. I Paris grå förorter väntar ingen öppen famn; Reynalda är känslokall och avvisande.

När Marie-Noëlle är sexton år diagnostiseras hon med tuberkulos och skickas på sanatorium i Nice. Kvällen innan hennes avresa avslöjar Reynalda att hon hela sitt liv har plågats av en fruktansvärd hemlighet som hör samman med Marie-Noëlles okände far, vars identitet hon vägrar att avslöja.

När Marie-Noëlle många år senare nås av beskedet att Ranélise har gått bort, bestämmer hon sig för att resa tillbaka till Guadeloupe och söka sanningen.

Desirada är en berättelse som sträcker sig över tre generationer och tre kontinenter. Det är en familjesaga om förlorad kärlek, om mörka hemligheter och gäckande sanningar.

Maryse Condé tilldelades Nya Akademins alternativa Nobelpris 2018, en reaktion mot att inget litteraturpris delades ut på grund av turbulensen i Svenska Akademien. Jag kan inte låta bli att fundera över vad som händer om Svenska Akademien hade för avsikt att ge henne priset. Allt tyder väl på att de hade pristagare på gång egentligen, och i år ska det bli två. Inte bra, tycker jag. En av pristagarna kommer ofelbart att hamna i skymundan och det tycker jag är synd. Hur som helst...

En jättebra bok som jag verkligen rekommenderar, liksom den jag tidigare läst av Condé, Färden genom mangroven. Dags att ta itu med nästa Condé-titel, för nog är det Nobelprisklass alltid.

Boken ingår i utmaningen 3x3. 

3x3 under 2019

Klar!

Under 2018 utgick läsutmaningen 3x3 från Ugglan & Boken. Det verkar inte som om hon tänker köra den igen. Jag har försökt googla mig till om någon annan gör den men inte fått napp. Nå, men så gör jag det väl själv då. Heja mig! 

Nej, jag lyckades inte fullt ut, en bok av de nio är fortfarande bara halvläst, men jag väljer att fokusera på att jag har läst åtta böcker, inte på att jag inte läst en. Dessutom har jag för avsikt att läsa klart den, det blir bara inte just under 2018.

3 x Maryse Condé
Tills vattnet stiger
Desirada
Livet utan masker

Jag har endast läst Färden genom mangroven av Condé. Dags för fler!


3 x Kina
Det röda fältet - Mo Yan
Ett brokigt band om renens horn - Balajieyi
Nudelbagaren - Ma Jian (Utbytt; Tre systrar av Bi Feiyu försvann)

När Veckans topplista gällde Kina insåg jag att jag knappt läst något alls från landet där en kvart av jordens befolkning bor. Skrämmande! Det här är tre av de titlar jag skrev att jag ville läsa. Och nu är det dags.


3 x Mma Ramotswe
The Handsome Man's Café
The Woman Who Walked In Sunshine
Precious and Grace

Alexander McCall Smiths Mma Ramotswe är feelgood de luxe för mig och jag insåg här förleden att jag ligger fem böcker efter. Hur i herrans namn gick detta till?!

Någon som vill hänga på?