Helgfrågan v 45

Mias helgfråga denna vecka lyder:

Vad läser du nu?
Jag kämpar vidare med Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet. Den är bra men få stunder för läsning på vanligt vis gör att det går väldigt långsamt.

Lyssnandet får jag lättare till och just nu är det Isabel Allendes Andarnas hus.

Bonusfråga:

Berätta något du tror att vi inte vet om dig!

Jag är väldigt öppen när jag skriver på nätet, men just när det gäller bokbloggen har det kanske inte kommit fram så mycket om mig. Jag har ju heller inte haft den särskilt länge. Men jag får väl hitt' på nå'.

Jag var 38 år när jag började läsa till läkare. 40 år när jag fick mitt första barn och 48 när jag fick det tredje. Körkort tog jag när jag var 45 år.

Med detta vill jag säga något i stil med Det är aldrig för sent! (en sanning med modifikation, för fler barn kan jag helt enkelt inte få och många kan inte få barn ens före 40, kanske inte alls. Men ni förstår vad jag menar)

En smakebit på søndag - vecka 44

Denna söndag utgår smakebiten åter från Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger.

Getterna brukade inte stångas framför ögonen på honom, men de passade på när han gjorde sig redo för bön.
Dagen gick mot sitt slut. Den flammande solskivan sänkte sig sakta från sin himmelska tron, redo till avsked med hotet att återkomma nästa dag för att fullborda sitt verk och bränna sönder det den inte lyckats bränna sönder idag. Asouf körde ner armarna i sanden i den uttorkade flodfåran och började tvagningen inför eftermiddagsbönen.

Inledningen till Stenblödning av Ibrahim al-Koni. Jag har ett utrangerat biblioteksexemplar som stått i hyllan rätt länge och som jag egentligen längtat efter att läsa ända sedan den kom hem. Men ni vet hur det är. Jag har dessutom flera gånger varit nära att klicka hem Guldsand av samma författare.

Månadens språk (som utgår från Ugglan & Boken) är arabiska, så nu ska det äntligen bli av att läsa Stenblödning. Tjihooo!

Al-Koni är tuareg och jag måste erkänna att jag ända sedan jag såg Den skyddande himlen har något slags barnslig faibless för tuareger - utan att egentligen veta ett smack om dem.

Om Ibrahim al-Koni.

Och jag älskar Goulou Limma med Chaba Zahouania från filmen. Av någon anledning funkar det inte att bädda in den, men lyssna gärna här.

Och när man nu är igång med öken, tuareger och Caba Zahouania så måste man ju ha en passande doft till, eller hur?! :)

En av mina absoluta favoriter, Tauers L'air du desert marocain.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.

Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.

Men varför i hela friden har jag inte läst denna förr? Fantastiskt bra! Och vilken lisa Anyurus språk är efter den gräsliga Mischling. Så så värd Augustpriset. Jag är lyrisk.

TBR november

Och hur smart är det, på en skala, att sätta upp fem böcker att läsa på TBR-listan, varav två på engelska och en på danska, när jag förra månaden inte lyckades läsa en enda? Sannolikt väldigt osmart. Men vad f-n...

Månadens språk är arabiska och jag har valt Stenblödning av Ibrahim al-Koni.

Nej, inte fasen lyckades jag läsa The Ballad of the Sad Café i oktober heller. Bah! Men nu djeflar!

The Group är, precis som ovanstående, en av böckerna i 3x3 2018, och just denna 3:a går det särdeles dåligt med. De andra två är avklarade. Av någon anledning har det tagit så emot att läsa på engelska. Jag vet inte hur det är fatt med mig egentligen.

Och inte lyckades jag läsa Hundra år av ensamhet heller. Månadens språk för oktober var spanska, dessutom finns den med i läsutmaningen Förkovran. Nya tag!

Erindring om kaerligheden ingår också i Förkovran, under rubriken 'Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017'. Denna vann. När jag skaffade den fanns den inte översatt till svenska, möjligen gör den det nu.

Ljudböcker fungerar ju bättre i mitt liv, som det ser ut idag, så när det gäller följande känner jag mig mindre orolig.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar får ersätta Rosor skador under rubriken 'Augustnominerade 2017' i min egen läsutmaning Förkovran, för att jag ska kunna lyssna istället för att läsa. Jag var ju, redan när jag satte ihop mitt mål, beredd på att en del titlar kanske skulle behöva bytas ut, och så blev det också. Den här är jag faktiskt klar med. 

Thérèse Raquin är mitt val för månadens 6 klassiker på 6 månader, del 2.

Till jordens medelpunkt ingår i Förkovran under rubriken 'Klassiker'. Jag blir helt enkelt tvungen att byta ut Walden till något som finns som ljudbok om jag ska klara utmaningen. 

Jag misstänker att jag är rätt ensam om att inte ha läst Andarnas hus, åtminstone bland läsande i min ålder. 

Jag försöker läsa böcker om Förintelsen, åtminstone några per år. Oppermanns skrevs förvisso 1933 och handlar således inte om Förintelsen, utan om tiden då Hitler kom till makten, men jag tycker att den kan räknas till genren ändå.

Arbetarlitteratur försöker jag också beta av. Precis som med Förintelsen handlar det om rötter, att kunna sin historia, veta vad vi kommer ifrån, hur vi hamnade där vi är nu - och att inte göra om misstagen. För hur ska man kunna undvika att göra om misstagen om man inte känner till dem? Kan man sin historia om man är beredd att utan att blinka rösta bort demokrati, allas lika värde. Kan man sin historia om man dömer de som är fattiga och de som flyr, när det bara för dryga 100 år sedan var vi som var fattiga, vi som flydde, vi som desperat försökte förhindra att våra barn svalt ihjäl?

Först nu inser jag att Huset vid flon kom ut redan för 20 år sedan. Eh... jag trodde att den bara var några år gammal. Och att den är första delen i en serie om tre böcker, 'De utsatta'.

Heja heja!

Oktobersammanfattning

Ja, hur gick det nu då med min TBR?

Inte så hejans, får man väl säga. Jag har inte läst en enda bok! Planen var att läsa Hundra år av ensamhet, The Ballad of the Sad Café och förhoppningsvis ytterligare en eller två på månadens språk, spanska. Därtill lite grand ur Odysséen.

Hundra år... har jag inte läst, bara precis börjat på, och någon annan bok på månadens språk blev det inte. Dessutom insåg jag att jag vimsat till det när jag satte upp den som en av böckerna i läsutmaningen 6 klassiker på 6 månader, del 2, eftersom den redan finns i läsutmaningen Förkovran.

The Ballad of the Sad Café har jag fortfarande inte läst. Ja men det är ju som förgjort!

Jag läste ungefär 60 sidor ur Odysséen, insåg att den inte alls var särskilt svårläst och bestämde mig för att faktiskt läsa ut hela. Bara för att glömma den i stolsfickan på planet. Suck!

Lyssnandet gick det dock lite bättre med. Visserligen blev det ingen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, men istället två andra: Nattstad av Simon Häggström och Mrs Dalloway av Virginia Woolf.

Jag har tidigare lyssnat på Skuggans lag av Häggström och när jag såg honom på planet - åtminstone tror jag att det var han - så blev jag sugen på Nattstad också och gick in på Storytel och kollade om den kommit som ljudbok. Det hade den.

Mrs Dalloway fick ersätta Hundra år av ensamhet i 6 klassiker på 6 månader - del 2.

Totalt sett minus en bok från uppsatt mål och det bryr jag mig inte nämnvärt om, men det är så in i bängen frustrerande att jag inte lyckats läsa en enda bok :(

Helgfrågan vecka 44

Barnen har hämtats av far sin men jag får likväl ingen ledig helg. Jag har beredskap i morgon och eftersom jag har för lång inställelsetid blir jag så illa tvungen att åka in till jobbet och stanna där hela dagen. Suck! Jag hade verkligen behövt lite tid för återhämtning. Nu sitter jag här och ölar, ha ha! Min stora passion för närvarande är nämligen Falcons röda alkoholfria öl.

Och för första gången tänkte jag idag haka på Helgfrågan hos Mia. Denna vecka undrar hon:

Firar ni Halloween? 
Bonusfråga: Gillar du att läsa skräckböcker?

Jodå, jag har ju - trots min aktningsvärda ålder - ganska små barn, så här finns en stor pumpa med ljus i, några mindre "flergångspumpor" likaledes med ljus i, spindelnät med spindlar som gardin i ett fönster, fladdermöss fasttryckta på en fönsterruta, en lysande spökgirlang, två hängande spöken samt pumpa-, spök- och fladdermusgirlanger i papper. Därtill svarta sugrör med pumpor på, Halloweenservetter och spök- och pumpglitter strött på bordet. Ha ha! Varsin döskalle med godis fick de också, telningarna.

Själv är jag för gammal för att ha någon relation till Halloween, men varför inte fira om man har chansen? Det behövs något som piggar upp så här sent på hösten. Och jag minns hur viktigt det var för mig när jag var barn, då tiden gick långsamt och en termin var evighetslång, att ha några tydliga "milstolpar" på vägen.

Skräckböcker? Nej gudbevars! Jag är ju så förskräckligt harig av mig. Det blir Nelly Rapp med 7-åringen, på sin höjd :)


Nedan min 7-åriga lilla vampyr när jag hämtat hem henne från Halloweendiscot i veckan.

Mischling

År 1944 kommer tvillingsystrarna Pearl och Stasha till Auschwitz med sin mamma och farfar. De sätts i Mengele Zoo, nazisternas mänskliga experimentverkstad med tvillingar. Flickorna upplever förskräckliga fasor och de personligheter de en gång har delat klyvs nu i två: Pearl blir ansvarig för det sorgliga, det goda och det förflutna. Stasha får stå för det roliga, det vildsinta och framtiden. På vintern försvinner Pearl. Stasha sörjer tvilling, men håller fast vid tanken att Pearl fortfarande lever. När lägret befrias av Röda armén ger hon sig ut genom Polens förödelse för att hitta Pearl och försöka forma sig en framtid.

Jag läser väldigt gärna böcker om Förintelsen - jag tycker att det är alla Européers förbannade skyldighet att göra det. Den här har höjts till skyarna, åtminstone bland bokbloggare, och baksidestexten lovar gott.

Men näe! Jag tycker att den är bedrövlig. Grundstoryn är intressant, men boken är malande, tjafsig och tramsig med tjatiga tankar som inte känns ens avlägset rimliga för en flicka i yngre tonåren. Jag fullkomligen avskyr hennes språk.

Bebisen grät tillräckligt mycket för att vattna en lind.

Du förstår pillret som hämnarna hade gett mig, giftet som var ämnat för Mengele och som jag hade burit i min mun upp ur saltgruvans djup, det låg fortfarande i tryggt förvar i min strumpa, det tog vartenda steg tillsammans med mig, viskade hela tiden in i mina vrister, som av en slump bestod av nerver och vener som gick hand i hand med mitt hjärta. 

... eftersom de redan var lika uppenbara som det ärr som kölhalades över pannan på honom

Hjärtat kvittrade av återförening och tungan domnade av glädje. Mjälten informerade lungorna om att de hade förlorat det stora vadet. Jag sa ju det! sa mjälten och tankarna, de rosiga tankarna, de tänkte framåt mot en framtid som jag hade trott varit förlorad för alltid.

Men snälla! Kräkvarning för min del. Ungefär på samma nivå som 50 nyansers inre gudinnor som dansar rumba - eller vad de nu gjorde. Sämsta boken i år!