TBR november

Och hur smart är det, på en skala, att sätta upp fem böcker att läsa på TBR-listan, varav två på engelska och en på danska, när jag förra månaden inte lyckades läsa en enda? Sannolikt väldigt osmart. Men vad f-n...

Månadens språk är arabiska och jag har valt Stenblödning av Ibrahim al-Koni.

Nej, inte fasen lyckades jag läsa The Ballad of the Sad Café i oktober heller. Bah! Men nu djeflar!

The Group är, precis som ovanstående, en av böckerna i 3x3 2018, och just denna 3:a går det särdeles dåligt med. De andra två är avklarade. Av någon anledning har det tagit så emot att läsa på engelska. Jag vet inte hur det är fatt med mig egentligen.

Och inte lyckades jag läsa Hundra år av ensamhet heller. Månadens språk för oktober var spanska, dessutom finns den med i läsutmaningen Förkovran. Nya tag!

Erindring om kaerligheden ingår också i Förkovran, under rubriken 'Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017'. Denna vann. När jag skaffade den fanns den inte översatt till svenska, möjligen gör den det nu.

Ljudböcker fungerar ju bättre i mitt liv, som det ser ut idag, så när det gäller följande känner jag mig mindre orolig.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar får ersätta Rosor skador under rubriken 'Augustnominerade 2017' i min egen läsutmaning Förkovran, för att jag ska kunna lyssna istället för att läsa. Jag var ju, redan när jag satte ihop mitt mål, beredd på att en del titlar kanske skulle behöva bytas ut, och så blev det också. Den här är jag faktiskt klar med. 

Thérèse Raquin är mitt val för månadens 6 klassiker på 6 månader, del 2.

Till jordens medelpunkt ingår i Förkovran under rubriken 'Klassiker'. Jag blir helt enkelt tvungen att byta ut Walden till något som finns som ljudbok om jag ska klara utmaningen. 

Jag misstänker att jag är rätt ensam om att inte ha läst Andarnas hus, åtminstone bland läsande i min ålder. 

Jag försöker läsa böcker om Förintelsen, åtminstone några per år. Oppermanns skrevs förvisso 1933 och handlar således inte om Förintelsen, utan om tiden då Hitler kom till makten, men jag tycker att den kan räknas till genren ändå.

Arbetarlitteratur försöker jag också beta av. Precis som med Förintelsen handlar det om rötter, att kunna sin historia, veta vad vi kommer ifrån, hur vi hamnade där vi är nu - och att inte göra om misstagen. För hur ska man kunna undvika att göra om misstagen om man inte känner till dem? Kan man sin historia om man är beredd att utan att blinka rösta bort demokrati, allas lika värde. Kan man sin historia om man dömer de som är fattiga och de som flyr, när det bara för dryga 100 år sedan var vi som var fattiga, vi som flydde, vi som desperat försökte förhindra att våra barn svalt ihjäl?

Först nu inser jag att Huset vid flon kom ut redan för 20 år sedan. Eh... jag trodde att den bara var några år gammal. Och att den är första delen i en serie om tre böcker, 'De utsatta'.

Heja heja!