Tisdagstrion - Verklighetsflykt

Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna tisdag är temat Verklighetsflykt.

The Griffin & Sabine Trilogy av Nick Bantock är en helt fantastisk brevväxling mellan just Griffin och Sabine. Kanske ser inte boken så lockande ut på bild, men den är i sanning helt magisk. Fantastiska bilder och brev delvis i kuvert så att man får plocka fram dem och läsa.

Över näktergalens golv är första delen i Sagan om klanen Otori av Lian Hearne.

Historisk fantasy tror jag att den har kallats. Utspelar sig i ett fiktivt feodalt Japan. Både jag och äldste sonen (då 11-12 år) älskade den och den lär även vara en av Yohios favoriter. Följande delar heter På kudde av gräs, Under lysande måne, Vid hägerns skarpa skri och Och himlens vida väv.


Sedan blev det svårare med 3:an. Egentligen skulle jag vilja ha med Sagan om ringen-trilogin, för den är kanske den allra främsta verklighetsflykten för mig, men den har ju varit med så många gånger. Den mörka materien, Philip Pullmans serie, och Wondla-serien av Tony diTerlizzi är också helt fantastiska verklighetsflyktsserier, men dem har jag också haft med redan. Så vad välja då? Jo, det får bli...

Widmarks trilogi om Tyko Flores. Följande delar heter Fyrtornet i Son-Li och Polyhymnias guld.

Flera hundra meter ner i den mörka gruvan arbetar 13-årige Tyko med att leta efter silver, som ska bekosta ”Den dansande djävulens” överdådiga fester ovan jord. Men så kommer söndagen som förändrar allt. Och som tar Tyko och vännen Julius med på en hisnande resa till nya världar.

Egentligen för barn, 9-12 år står det hos bokhandlarna. Jag lyckades aldrig intressera killarna för den, men själv blev jag väldigt förtjust. Jättefina illustrationer har den också. Kanske dags att prova den på Nasse, som fyller 8 om några veckor. Han har skrivit väldigt mycket bra, den gode Widmark.

En smakebit på søndag - Judas

Denna söndag utgår smakebiten från Astrid Terese på Betraktninger.

Jag är nere hos min mor i Skåne och idag har vi flängt runt en del på bygden, så jag har inte haft tid förrän nu att sätta mig och skriva. Nej, inte igår heller, för då satt jag i bilen, timma ut och timma in. Men nu så...

Månadens språk är hebreiska och jag har just börjat på Judas av Amos Oz - det första jag läser av honom - och den lovar gott. Jag tycker mycket om hans språk.

Hustaket var av tegel, och mitt på fasaden fanns en liten vindskupa, en triangelformad struktur som påminde Shmuel om ett avskuret tält. Också vindskupan var täckt av blekt tegel. Han önskade plötsligt hett att få bo i det där vindsrummet, hopkurad därinne med en hög böcker, en flaska rödvin, en kamin, en filt, en grammofon och några skivor, att slippa gå till föreläsningar, diskussioner eller kärleksmöten. Att få stanna där och aldrig ge sig ut, åtminstone inte så länge kylan varade. 

Jag hade inga större svårigheter att identifiera mig med Shmuel där, nej :)

Gården med dess regnpolerade stenplattor, de fallna löven som blåste omkring på marken, det rostiga cisternlocket av järn och det nakna fikonträdet, allt detta fyllde honom med frid och sorgsenhet. Det nakna fikonträdet påminde honom om fikonträdet i Nya testamentet, i Markusevangeliet, det träd i vilket Jesus efter att ha lämnat Betania förgäves försökte hitta ett fikon att äta men som han ilsket förbannade så att det vissnade och dog. Men nog måste Jesus mycket väl ha vetat att inget fikonträd ger frukt före pesachfesten? Istället för att förbanna det kunde han ha välsignat det, han kunde ha utövat ett litet mirakel, så att fikonträdet bar frukt för honom där och då?

Jag minns att jag - till min egen förvåning - reagerade rätt starkt på förbannandet av fikonträdet. Men varför i hela friden, varför? Inte tyckte jag heller att det stämde med den bild av Jesus som Nya testamentet i övrigt ger.

Kallkällan

Ännu en bok läst i augusti. 26:e enligt Goodreads.

De dagar som det mulnar på har himlen samma färg som sjöisen och som de vita byggningarna här. Jag nämner den som himmelsisen då. Jag tänker att det djup som döljs förunder denna himmelsis är stort. De stenar som kan kastas rätt upp och försvinna där de kommer icke mer tillbaks. Där är som djuphålet längst ner i gruvan där man kan kasta ned en sten och sedan stå och lyssna stint men aldrig höra när den når till botten. Himmelsdjupet är nog sådant det med, fast vänt förstås åt andra hållet. De folk som stiger där rätt upp i himmiln de är nog evigt borta. 

Lotta Lotass debutroman Kallkällan rör sig över fyra vidder: det jordnära bylivet och det ödsliga polarlandskapet; utanförskapets hospital och fantasins månlandskap. De fyra delarna är sammanlänkade likt rottrådar, motiv och karaktärer återkommer. Som en romanens brännpunkt framstår kylan, till vars ödsliga trakter gestalterna oupphörligt återvänder. 

Jag har aldrig läst Lotta Lotass förr och trodde nog att hon skrev lyrik, men så sprang jag på den här på biblioteket. Den kom ut 2000 och ska vara hennes första roman. Inte heller kände jag till att hon kommer från Dalarna - från Mockfjärd gudbevars, en mil från min lilla fäbodstuga och två mil härifrån. Det var också lite kul att känna igen sig både i mål och platser i boken.

Sades att Frälsaren satt på en sten och med Fäktar Lars grät över skiftesreformen.
- Trösta Dig Lars, sade Frälsaren. Hos min Fader i himlen där finns inga skiften.

Jo jo, här i Gagnef blev det inget skifte - de är ena envisa rackare, dalkarlarna - och min by är således oskiftad den med.

Int vill jâ bo ti dä stuggu nô mer int. Hä kall int jâ för hemma. Då bi jâ hällär hännä.

Jo men den var ju rätt trevlig den här.

Veckans mening - vecka 38

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Varje lördag presenterar vi en mening från veckans läsning, en mening som av en eller annan anledning fått oss att reagera, att stanna till.

Jag har ju haft svårt att läsa senaste tiden och denna vecka dessutom haft barnen, med allt det innebär, så jag har inte haft mycket att plocka från, men den här tycker jag i alla fall var lite dråplig. Den kommer från sidan 19 i Judas av Amos Oz - månadens språk är hebreiska - och på bara dessa få sidor har det faktiskt varit en hel del smålustigheter. Det ska bli kul att läsa vidare.

Professor Eisenschloss var en småväxt och kraftig man med tjocka glasögon och rörelser som påminde om en gök som beskäftigt kommer farande ur en klocka.

Helgfrågan - vecka 38

Nu stundar helgen och det är dags för Mias helgfråga.

Hur går det med läsningen? Har du läst någon riktigt bra bok?
Det har inte alls gått bra med läsningen sedan jag gjorde ett tappert försök att gå upp på 75%, uppenbarligen alltför tidigt. Jag blev så trött att jag helt förlorade förmågan att både läsa och lyssna i en vecka och därefter fick lägga undan det jag höll på med och välja något enklare. Nu har det emellertid börjat lossna lite.

Boken jag fick lägga undan var Granitmannen av Sirpa Kähkönen, och detta trots att jag tyckte mycket om den. Det fick bli Mma Ramotswe istället. Nu har jag emellertid läst ut den och den var verkligen otroligt bra. Hon skriver så vackert, Kähkönen. Jag måste läsa mer av henne!

Himlen höll kvar glöden från solen som sjunkit i väst, underliga stjärnmönster i äppelträdets grenverk; om hon hade gått ut, skulle hon ha hört det klingande lätet från tusentals klockgrodor i ett glimrande kosmos av rom i diket...

Bonusfråga: Hundöra eller Bokmärke?
Med risk för att orsaka lynchstämning... Både och! Jag älskar bokmärken och har otaliga, men ofta finns varken bokmärke eller något annat lämpligt att stoppa in till hands och då blir det hundöra.

Hundöron stör mig inte det bittersta. Det ska synas att en bok har levt ett liv, blivit läst, glatt människor - ju fler dess bättre. Som rynkorna i en människas ansikte. De ska finnas där, spåren av ett liv.

Flickan under jorden

Nej, det här är inte bra. 

I sumpmarken utanför King's Lynn i Norfolk hittar polisen människoben. Man misstänker att det är kvarlevorna efter Lucy Downey, en flicka som kidnappades för tio år sedan, och kallar in arkeologen och benexperten Ruth Galloway. När Ruth undersöker benen visar det sig, till kriminalkommissarie Harry Nelsons besvikelse, att benen är mer än tusen år gamla.Ända sedan Lucy kidnappades har Nelson fått mystiska brev som innehåller referenser till rituella offer. När ännu en flicka försvinner och Nelson får ett nytt brev ber han Ruth om hjälp med att tolka breven. Samtidigt som Nelson och Ruth närmar sig varandra visar det sig att Ruth svävar i livsfara för att hon hjälper polisen. Jakten på kidnapparen blir en kamp mot klockan för både den försvunna flickan och Ruth själv.

Men det lät ju så bra. En osteolog, arkeologi, Norfolk med saltängar och fågelliv... men den är rent bedrövlig. Ingen osteologi och arkeologi på så låg nivå att det är pinsamt. Klichéer, klichéer, klichéer. Hon smälter in i hans famn. Som värsta sortens feelgood, sådan där som jag avskyr. "Hon läste en gång om gudinnan Freja..." eller hur det nu var. En arkeolog "som läste en gång om gudinnan Freja"? Och som om man skulle bli mer ledsen när ens barn mördas om det är en söt flicka. Om man har en ful flicka då? Då är det inte lika smärtsamt, eller? Hela upplägget, gah! Och så den patetiska "kärlekshistorien". Han har lånat mig sin jacka, tänker hon, men han gitter inte säga hej då. Nej, kanske inte det mitt i ett polisingripande mot en misstänkt mördare. Skämskudde hela andra halvan av boken. 

En överstruken geting hade den här fått om jag brukat betygsätta böcker. Inga fler Ruth Galloway för min del.

Hett i hyllan #19

Hett i hyllan utgår från Monika och är stadigt återkommande om torsdagarna. Om de där böckerna som stått i hyllan en halv evighet, men som förtjänar att dammas av.

Ursäkta spegling av mina händer och telefon!

Jag vill minnas att jag läste om den här boken och blev nyfiken, för att sedan återfinna den i bibliotekets hylla med utrangerade böcker. Jag lade omedelbums beslag på den, men inte sjutton har jag läst den än. 

Doktor Jean-Claude Romand var på åttiotalet en respekterad läkare, anställd som forskare vid WHO i Genève. Han bodde med hustru och två små barn i en välmående småstad innanför den franska gränsen. Han var en god familjefar, granne och vän. Ovanligt ödmjuk för att vara så framgångsrik: han ville sällan tala om sitt yrke och aldrig låta det inkräkta på privatlivet.
   
I hans liv likaväl som i andras fanns det förstås motgångar. Han körde i tentor när han studerade medicin. Senare föll hans svärfar i trappan och dog med sin svärson som enda vittne. Och så hade doktorn en älskarinna som gjorde slut, ett faktum som han anförtrodde åt sin bäste vän. Till sist fick han till råga på allt en lindrig form av cancer. Så långt såg allt ändå normalt ut för Jean-Claude Romand, en verklig person som ännu lever i Frankrike.

Men vintern 1993 inträffade tragedin som gjorde honom känd över hela landet: hans hus brann ner, hans fru och hans barn omkom, hans själv räddades i sista stund. Under samma dygn sköts hans gamla föräldrar, bosatta i närheten, kallblodigt ner.

Det visade sig snart att gärningsmannen var doktor Romand själv. Att han inte bara hade anstiftat mordbranden, utan också dessförinnan skjutit såväl sina föräldrar som sin fru och sina barn. Att han med denna (förmenta?) självmordshandling hade velat ”skydda” dem, såsom han hävdade senare i rätten, från sanningen som höll på att uppdagas: sanningen att han under hela sitt vuxna liv totalt hade bedragit omgivningen. Han blev aldrig färdig läkare, han hade ingen anställning, han levde på pengar som han hade lurat till sig av svärfadern och av älskarinnan och ägnade dagarna åt att irra omkring och att visa sig i WHO:s reception.

Av denna märkliga och fasansfulla historia har Emmanuel Carrère gjort en bok, delvis byggd på den korrespondens han haft med den fängslade Romand och på intrycken från rättegången som han övervakade åt en tidning.

Låter onekligen fascinerande. Jag borde verkligen ta och läsa den snart.