Kallkällan

Ännu en bok läst i augusti. 26:e enligt Goodreads.

De dagar som det mulnar på har himlen samma färg som sjöisen och som de vita byggningarna här. Jag nämner den som himmelsisen då. Jag tänker att det djup som döljs förunder denna himmelsis är stort. De stenar som kan kastas rätt upp och försvinna där de kommer icke mer tillbaks. Där är som djuphålet längst ner i gruvan där man kan kasta ned en sten och sedan stå och lyssna stint men aldrig höra när den når till botten. Himmelsdjupet är nog sådant det med, fast vänt förstås åt andra hållet. De folk som stiger där rätt upp i himmiln de är nog evigt borta. 

Lotta Lotass debutroman Kallkällan rör sig över fyra vidder: det jordnära bylivet och det ödsliga polarlandskapet; utanförskapets hospital och fantasins månlandskap. De fyra delarna är sammanlänkade likt rottrådar, motiv och karaktärer återkommer. Som en romanens brännpunkt framstår kylan, till vars ödsliga trakter gestalterna oupphörligt återvänder. 

Jag har aldrig läst Lotta Lotass förr och trodde nog att hon skrev lyrik, men så sprang jag på den här på biblioteket. Den kom ut 2000 och ska vara hennes första roman. Inte heller kände jag till att hon kommer från Dalarna - från Mockfjärd gudbevars, en mil från min lilla fäbodstuga och två mil härifrån. Det var också lite kul att känna igen sig både i mål och platser i boken.

Sades att Frälsaren satt på en sten och med Fäktar Lars grät över skiftesreformen.
- Trösta Dig Lars, sade Frälsaren. Hos min Fader i himlen där finns inga skiften.

Jo jo, här i Gagnef blev det inget skifte - de är ena envisa rackare, dalkarlarna - och min by är således oskiftad den med.

Int vill jâ bo ti dä stuggu nô mer int. Hä kall int jâ för hemma. Då bi jâ hällär hännä.

Jo men den var ju rätt trevlig den här.