Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning. Under Thatchers järnhårda styre måste man kämpa för att överleva. Glamorösa Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, men när hennes man lämnar familjen faller allt samman och det kommer an på barnen att fånga henne. Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Men Shuggie drömmer sig också bort, från gruvområdet och från den hånfulla omgivning som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda.
Faktiskt precis så bra som alla säger. Väldigt berörande och definitivt en av årets bästa. I Jessika Gedins intervju i Babel framstår Douglas Stuart som en oerhört sympatisk person och det är rörande att höra honom tala om sin mamma. Se gärna den!
Jag måste tillstå att jag blir en smula chockerad över misären i boken. Visst, boken skildrar socialt utsatta människor och utspelar sig dessutom på 80-talet (herregud, det är ju 40 år sedan!) men jag tycker mig se en enorm skillnad mellan Storbritannien och Sverige. Var och varannan person verkar till exempel ha löständer redan vid 30, 40 års ålder. Var/är det så stor skillnad undrar jag, som aldrig varit där.
Boken belönades med Bookerpriset 2020 och rekommenderas varmt för dem som ännu inte läst den. Passar in i utmaningen Prisat. Jag läste ut den 9 maj enligt Goodreads och det känns ju lite surt att jag aldrig kom till skott i höstas, då jag hade den inplanerad x flera.
Jag har inte läst Eva-Stina Byggmästar förut, men sett en hel del positiva omdömen så när jag sprang på denna på biblioteket så fick den följa med hem.
Jag läste någonstans att Byggmästar uttryckt att hon vill skriva poesi som man blir glad av och det gör hon verkligen. Jag blev helt knockad av den här boken som är alldeles, alldeles underbar.
Sannerligen, om inte dryader
i småblommiga klänningar
ger ifrån sig små hick-ljud
i skymningslandet -
Också gökens
sång är ett slags vaggvisa
för de allra mest skygga solskenspoeterna,
de som redan somnat på igelkottens arm
under en himmel av rabarberblad
★
Det här kunde
vara ullhårsmammutar,
som hasar omkring,
i rutiga farfarstofflor inne
i permafrosten
och det är det också!
Jag låg ju långt, långt efter redan innan jag blev av med internet i 6+ veckor och denna bok har jag registrerat på Goodreads 18 april *host*.
Jag har nu börjat fyra stycken i rad med jag. Jag, jag, jag och slutligen jag. Väldigt osnyggt.
Tisdagstrion drar igång igen efter sommaruppehållet och veckans tema är En i varje färg. Hos Helena på Ugglan & Boken kan du hitta länkar till fler trior.
Tro det eller ej, men efter sex veckor och två dagar behagade Bredband2 skicka ut en tekniker som fixade min fiber så nu har jag internettillgång igen. Teknikern ringde mig i fredags, då jag var i Göteborg, och från att han lade på luren tills han ringde tillbaka och sa att det var klart tog det 50 minuter. Och jag antar att han inte åkte från grannbyn direkt. Det kan omöjligt ha tagit honom mer än tio minuter att fixa det hela. Nu ska jag bara få tid att sitta i telefonkö till Bredband2 i en halv evighet - under arbetstid måste det bli, hur det nu ska gå till - för att kräva ersättning och sedan säga upp abonnemanget. Skitföretag! Nåväl, sedan jag nu fått spy lite galla...
Mörk och otäck - men bra. Samma tema som man finner i flera av Oksanens böcker.
En äldre kvinna blickar tillbaka på sitt liv. På uppväxten i den nationalistiska krets där fadern ingick. På livet med den trettio år äldre mannen, han som är överste i en nazistisk armé, och deras inledande förälskelse som övergår i ett stormigt äktenskap.
"Överstinnan" är en berättelse om Finland och dess historia. Om ett land som tvingades till strid mot både Ryssland och Tredje Riket. Och om de nationella såren som kanske aldrig kommer att läka.
En bok som står och väntar i hyllan och som jag är rätt sugen på.
En ung man sitter på Kaffehuset, där han varit alldeles för ofta under den senaste tiden. Kyparens närvaro ger honom en smula lugn då han har svårt att bringa klarhet i sina tankar. De är tilltrasslade på ett sätt som påminner om ordet "ghachar ghochar" – det alldeles egna uttryck som hans hustru Anita anförtrott honom under bröllopsnatten. Men deras stund av närhet är långt borta nu. Och ännu mer avlägsen är tiden då han tillsammans med sina föräldrar och sin syster bodde i ett trångt och enkelt hus. När hans farbror nått framgång med sitt kryddföretag flyttade de istället till ett hem som var så stort att det var svårt att möblera. I överflödet av mat och vackra kläder styrs deras samvaro snart av nya villkor.
Ghachar Ghochar är en internationellt hyllad berättelse om rikedom och moralisk undergång. Den har kallats den finaste indiska romanen på ett decennium och Vivek Shanbhag har jämförts med Tjechov.
Huvudstaden inhandlade jag härförleden eftersom den tilldelats Tyska bokpriset och därmed passar i Prisat - en utmaning som jag får dra på lite med.
Fenia Xenopoulou, högt uppsatt tjänsteman vid generaldirektoratet för kultur i EU-kommissionen, har fått en svår uppgift. Kommissionens rykte måste putsas upp inför 40-årsjubileet. En av hennes underlydande får en idé: Vi väcker det europeiska spöket till liv - Auschwitz.
David de Vriend, som överlevde förintelsen genom att som barn hoppa av ett tåg på väg till dödslägret, förväntas vittna om det som han ägnat ett helt liv åt att glömma.
Kommissarie Brunfaut får order om att lägga utredningen av ett mord till handlingarna men det finns inga handlingar.
Alois Erhart, en åldrad nationalekonom ska inför en tankesmedja lägga fram en teori om Europas framtid som riskerar att bli det sista han säger.
Alla trådar löper samman i Bryssel.
Huvudstaden är en roman om Europa inifrån dess byråkratiska hjärta och samtidigt polisroman, idéroman, satir och pamflett. Huvudstaden tog de tyska läsarna med storm, tilldelades Deutscher Buchpreis 2017 och erövrar nu världen.
Låter lite tung, men jag tror att den kan vara riktigt bra. Citat om boken:
"Huvudstaden är en listigt komponerad, skickligt argumenterad och djupt engagerande samtidsroman." Dagens Nyheter
"Att litterärt kunna fånga byråkratisk tomgång på ett sätt som lockar till vidare läsning är minsann ingen lätt match. Men Robert Menasse klarar det. Han gör byråkratins långsamt malande kvarnar till spännande läsning." Kristianstadsbladet
"Huvudstaden är något så sällsynt som en storslagen samtidspolitisk idéroman." Expressen
"Robert Menasse balanserar i Huvudstaden på hög lina, uppspänd mellan kriminalromanen och den politiska samtidsskildringen." Süddeutsche Zeitung
"En elegant skriven, mästerligt uppbyggd, vitsig och tänkvärd roman." Die Zeit
Månadens språk för augusti är ryska. Eftersom jag inte har något internet (se föregående post) så får det bli ett kort inlägg utan boktips. Själv ska jag lyssna på Dostojevskijs 'Bröderna Karamazov' och läsa lite Tjechovnoveller.
Sammanfattningarna släpar jag efter med rejält. Det får bli tre i ett svep så snart som (om) Bredband2 behagar göra en insats.
Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken och veckans tema är alltså Ansikte på omslaget
Vera plockade jag åt mig på en loppis, för en femma eller så. I kassen jag bar hem låg säkert tjugo böcker. När vi kom hem satte jag mig vid köksbordet - jag var hos mamma i Skåne då - och öppnade bok för bok och läste en liten bit. När jag kom till Vera kunde jag bara inte sluta; jag vet inte riktigt vad det var som fångade mig så. Jag övergav boken jag höll på med och läste ut den i ett svep.
Jag tycker så mycket om det här omslaget och flickan på bilden är så makalöst söt. Jag kan inte sluta titta på henne.
Inget helt ansikte förvisso, men det får duga. Läkaren är en av de där böckerna som kom i Bra Böckers bokpaket. Jag måste ha läst den när jag var i 18-, 20-årsåldern och jag minns att jag blev som besatt. Jag ville bli läkare så mycket så att det gjorde ont i mig - men insåg det omöjliga. Usla betyg hade jag från gymnasiet och matte och fysik var mina sämsta ämnen. Boken är skriven av en läkare och den är garanterat fri från mys och pys, kärlekstrams och liknande. Det är slit, slit, slit boken igenom - om jag minns rätt; jag har inte vågat läsa om den. Varför detta utgjorde en sådan obetvinglig lockelse på mig förstår jag inte, men trots att jag inte minns ett smack av boken, så minns jag den där förtvivlade, intensiva längtan efter att bli något som jag bara inte kunde bli.
Att jag sedan, på gamla dar, faktiskt blev läkare har emellertid ingenting med boken att göra.
Den globala uppvärmningen har förändrat världen geografiskt och politiskt. Krig utkämpas om vatten, och Kina har tagit makten över Europa. Också över Skandinaviska Unionen, som ockuperats av den mäktiga staten Nya Qian.
Här, långt uppe i norr, går sjuttonåriga Noria Kaitio i lära för att bli temästare, samma befattning som hennes far haft före henne. Det medför stort ansvar och djupa hemligheter. Bara temästaren känner till var de dolda vattenkällorna finns. Som den naturliga källa Norias far har hand om – källan som förser hela Norias by med vatten.
Men hemligheter förblir sällan hemligheter. När Norias far dör börjar armén övervaka både Noria och hennes by. Och när vatten i allt högre grad blir en bristvara tvingas Noria välja mellan att slåss och att skydda sig själv, mellan kunskap och släktband.
Som bekant har jag svårt för feelgood, men jag försöker ändå ge det en chans. Bokhandeln på Riverside Drive ska vara väldigt uppskattad och inte alltför uttalat "feelgoodig", tycker jag mig ha förstått.
Jag har haft boken nedsparad på Storytel ett bra tag och det är den ljudbokstitel som lottades fram i min utmaning De fyra årstiderna.
Ja... nu har jag läst den (lyssnat på) och h e r r e g u d v i l k e t j ä v l a t r a m s. Sorry alla ni som gillar den här och liknande böcker, men för mig är det är skämskudde direkt. Åtminstone en gång i kvarten var jag tvungen att lätta på trycket med att ljudligt utbrista: Åhh vad pinsamt! Åhh vad tramsigt! Waah, jag dör! Nej nej, det är inte sant vad larvigt!
Det är hjärtan som bultar, pirr i magen och ögon som tåras stup i kvarten; klichéer, klichéer och melodrama så långt ögat når. 'Allersroman' kallades det här när jag växte upp och jag läste för all del ett tiotal (max; kanske snarare fem) när jag var i 12, 13-årsåldern. Jag menar verkligen inte att trampa på eller förminska någon, tro mig! Många som älskar det här tycker sannolikt att jag är oerhört barnslig, omogen och känslig när det gäller andra saker. Men faktiskt, jag kan inte förstå hur en vuxen människa kan underhållas av sådant här. Jag vill dock påpeka att jag har en högst älskad, högutbildad, litteraturintresserad svägerska som med god aptit läser den här typen av litteratur när hon är trött och sliten och behöver något lättsamt, men jag förstår det ändå inte.
Strunt är strunt även om våpet ytligt är förpackat som framgångsrik karriärkvinna (som struntar i att svara när banken ringer för det är jobbigt; visst, heja!) och har en kvot-HBTQ av passande slag som sidekick. Och den snygga karln, med raspig röst, som i början verkar vara helt hopplös är naturligtvis en drömprins och-det-är-ju-det-hela-boken-går-ut-på-hur-hon-vilar-i-hans-starka-armar-och-han-avgudar-henne-och-gör-allt-för-henne-och-har-rufsigt-hår.
Åhh, varför sa jag inte som det var från början? x 37. Ja, varför sa du inte som det var från början så hade vi sluppit 300 sidors dravel?
Det är inget fel på storyn i sig, Sofi Oksanen har lyckats skriva en av århundradets bästa böcker på grundtemat. Men det finns inga våp i hennes bok och inget melodrama.
'Våp' är ett bra ord för att beskriva genren. Det borde inte heta feelgoodböcker, det borde heta våplitteratur. Och nej, våpet är inte min kvinna. Jag trodde att vi hade lämnat det idealet till historien för 150 år sedan.
Sonja Åkessons dikt beskriver, händelsevis, genren utmärkt väl. Fast hon är ju ironisk.
Nu vet jag i alla fall helt bestämt att j a g s k a i n t e l ä s a f e e l g o o d, d e t g å r i n t e!
Det blir Mma Ramotswe och Karin Brunk Holmqvist när jag vill feela good. De funkar, det är inget kärleksdravel i dem. Och inte de där fasansfulla klyschorna.
