Jodå, nu är det gjort! Dryga 41 timmar ligger ljudboken på. Jag har förmodligen lyssnat nära 50 timmar på den. Dels hann jag över tre timmar när jag började på den i mars, timmar jag gjorde om när jag i april började på nytt. Dels muppar sig min telefon - eller om det nu är Storytel - stup i kvarten och spolar fram eller bak utan att jag gjort något, och då har jag svårt att hitta tillbaka och får lyssna om en halvtimma här och en kvart där och sannolikt en hel timma stundomvis.
Denna komiska berättelse om ett gäng äldre herrars äventyr på den engelska landsbygden på 1820-talet blev en exempellös framgång när den först utkom i följetongsform åren 1836-37. Boken gjorde Charles Dickens genast ett namn i hela den engelskspråkiga världen. Med den fryntlige herr Pickwick som mittpunkt råkar de ständigt i dråpliga situationer var de än hamnar men räddas gång efter annan av sin betjänt, den påhittiga och kvicktänkta Sam Weller.
Läsaren får bekanta sig med ett oräkneligt antal färgstarka personer tecknade med ohejdbar berättarglädje och livfull satir, inte sällan med aristokratins företrädare i skottgluggen. Här får vi också inblick i de säregna miljöerna kring de slags resehotell som låg längs de engelska landsvägarna.
Pickwickklubben är inte alls lika lättillgänglig som de tre Dickens jag tidigare läst (Oliver Twist, David Copperfield och En julsaga), utan tämligen omständlig. Kanske för att den ursprungligen skrevs som följetong. Men nog är den charmig och tämligen dråplig och Dickens slänger kängor både hit och dit. Sannolikt förmår jag inte uppfatta alla, här, i en helt annan tid och på en helt annan plats. Kraftuttrycken är ljuvliga: Fördöme mina hängslen och polisonger! (Jag borde börja ersätta mina alltför frekventa svordomar med något dylikt). liksom Sam Wellers ständiga liknelser: som X sa när... Den ena varianten mer absurd än den andra.
Mer Dickens ska det bli, det är då ett som är klart.
Och detta var aprilboken i utmaningen 6 klassiker på 6 månader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar