Bokslut augusti

Heja mig som i alla fall får till en TBR och ett bokslut i månaden, när nu ingenting annat blir som jag vill med läsning, bloggande, bloggläsning och booktuberföljande. Sammanfattningsvis kan man väl säga att augusti i alla fall blev bättre än lågvattenmärket juli.

Nää! Jag har lyssnat på hälften av de 32 timmarna, men jag ger upp. Visst kan hon skriva, Lessing, men den här boken har inte åldrats väl. Det är ett evigt tjat om vaginala orgasmer och mens och tråksex och kommunister bara för att. Personerna benämns 'kommunister', men det finns ingenting som ens påminner om en kommunistisk tanke i deras liv eller levnadssätt. Som att tiden sa att man skulle skriva om vaginala orgasmer, sex, mens och kommunister och då gjorde hon det. Det finns ingenting som känns äkta och jag kan inte identifiera mig med någon eller något, det bara mal på om... ja, vad? Så makalöst tråkig att klockorna stannar!

De övriga planerade böckerna har jag i alla fall lyssnat på. 

 

 

 

Tusen och en art var väldigt givande att lyssna på, men tyvärr minns jag inte ens vilka åtta djur han tog upp. Gamache är ju alltid Gamache. The Children of Jokasta, en tolkning av Oidipussagan, gillade jag, i synnerhet att Ismene fick komma till tals. Berta Funcke... njae, lite kul att ha läst den. Underfors tyckte jag var häftig och Hem en lågmäld skildring om Åland som 'hemma' för en rad olika personer. Tarzan, ja det var mycket 'fangs' och 'rage', blodtörstiga djur, våldsamma apor och konstigheter som ensamma lejonhanar på jakt inne i djungeln, men den hade absolut sin charm och slutet var oväntat och inte alls så dumt. 

I stället för att lyssna klart på Den femte sanningen, så petade jag in två oplanerade böcker. 

Den här har jag haft på läslistan länge. Jag tror till och med att det ligger ett fysiskt ex någonstans i bokhyllan. Han är jäkligt rolig Kay och även om det är en gigantisk skillnad på att jobba som obstetriker i Storbritannien och geriatriker i Sverige, så kunde jag ju känna igen mig ibland.

Jag hade verkligen noll koll på Micael Dahlen, kände bara igen utseendet och har träffat på honom här och där i media - men uppenbarligen inte så mycket att jag visste ett dyft om honom. Han är ekonomiprofessor på Handels, vilket är typ den perfekta illustrationen på Man ska inte döma hunden efter håren. Att jag fick för mig att lyssna på den här boken berodde nog på att jag trodde att den skulle handla om att skaffa sig nya vanor, och det behövde jag en skjuts med. Nu handlade inte boken specifikt om det, men det fanns med. Det var en riktigt charmig bok faktiskt och jag känner, efter att jag har lyssnat, att jag är riktigt förtjust i karln, han berörde mig.

Nej, som förväntat läste jag inte en enda bok. Det är som det är, bara att gilla läget. Jag är säker på att jag får tillbaka min läsförmåga, förr eller senare.