Tisdagstrion - Sápmi

 

För sista veckan utgår Tisdagstrion från Helena på Ugglan & Boken. Tack Helena för allt jobb du lagt ner för att ordna detta!

Veckans tema är Sápmi. 

De senaste åren är det ju flera samiska författare som nominerats till eller rent av vunnit Augustpriset och jag antar att vi får se en hel del av dem denna vecka. Deras böcker skildrar till stor del de oförrätter som begåtts, och begås, mot samerna. I e de renskötande samerna. Övriga hör man inte mycket om, och det är ju synd. 

För en smula variation så har jag valt tre böcker som (även) skildrar det mindre vackra inom Sápmi. Jag väljer i detta fall att klistra in 'baksidestexterna', trots att de är långa.

Jag har verkligen ingen som helst relation till Jon Henrik Fjällgren. Jag har ingen TV och har alltså inte sett honom varken i Talang, Let's Dance eller något annat. Jo, faktiskt någon gång i Melodifestivalen. Och jag lyssnar inte på hans musik. Så hur i hela friden kom jag på att jag skulle lyssna på den här? Jag undrar om det inte var så att jag ville pricka av någon punkt i Kaosutmaningen. Jag hade extremt låga förväntningar och blev rätt överraskad över hur mycket boken trots allt berörde mig. 

Kan man flytta en människas själ? En bok om den bortadopterade pojken som blev renskötare och folkkär artist.

Endast ett år gammal adopterades Jon Henrik Fjällgren från en bergsby i Colombia till en sameby i Sverige. Han rycktes upp från sitt liv i en ursprungsbefolkning för att planteras i en annan, och trots sin uppväxt i Sverige och sitt liv som renskötare på fjället, där han tillbringar en stor del av sin tid ensam med sina renar i den magiskt vackra naturen, är hans colombianska arv en viktig del i den han är.

Kärleken till musiken har alltid funnits där. Endast fjorton år gammal höll han sin första konsert i Funäsdalens kyrka, med kungen och drottningen närvarande. Jojken har varit hans sätt att sprida det samiska arvet vidare och en möjlighet att dela med sig av och sprida sin kärlek till den samiska musiken.

Tonerna har varit hans sätt att finna styrka, men trots hans begåvning och glädje i musiken har mobbning, missbruk och våld från tidig ålder varit ständigt närvarande skuggor i hans liv. Plågoandarna fick härja fritt och brutalt medan de vuxna såg mellan fingrarna och vare sig försvarade honom eller tog hans parti.

Vilsenheten, rotlösheten och sorgen över att inte känna att han hörde till drev honom in i en mycket mörk period där tanken på självmord inte var främmande. När hans vän dog väldigt tragiskt skrev Jon Henrik Daniels jojk , och efter det blev hans liv sig aldrig likt. Han vinner både Talang och Let's Dance, har medverkat i Melodifestivalen och Stjärnornas stjärna och har rest land och rike runt, uppburen och hyllad, med sin förtrollande musik. Men Jon Henriks nya liv i rampljuset är inte bara en dans på rosor. Psykisk ohälsa, näthat och trakasserier och fientlighet från hans sameby i Härjedalen kantar hans vardag. Att befria sig från gamla skuggor är inte lätt och grundfrågan består går det att flytta en människas själ från en bergstopp till en annan? Från en ursprungsbefolkning till en annan?

Första delen i Lars Petterssons Kautokeino-serie. Jag gillar Pettersson. (Förresten borde jag lista honom på Kaosutmaningens punkt 15). Han ger kängor åt alla håll, norska staten, svenska staten, Sápmi, storsamhället. Pettersson har inget samiskt påbrå själv, vad jag vet, men bor halva året i Kautokeino. (Är frun hans same tro?). Han känns så objektiv, som om han satt ovanför, tittade ner på en spelplan och inte tog någons parti, bara pekade ut det som är åt helvete.

Bilen kränger på den isiga vägen och träffar renen med våldsam kraft. Anna Magnusson stannar, drar på sig yllemössan och hämtar kniven från bagageluckan. Det är mer än 30 grader kallt och klockan är halv två en februarinatt någonstans mellan Luleå och Pajala.

Anna är uppvuxen i Stockholm och har aldrig funderat över sitt ursprung. Hennes samiska mamma berättade aldrig varför hon valde att flytta ifrån den avlägsna fjällbyn uppe i Nordnorge och lämna sin plats i den familjebaserade rendriften. 

Nu är Anna, som arbetar som biträdande åklagare, på väg upp till Kautokeino efter flera års frånvaro. Hennes mormor har ringt och bett henne komma och rentvå kusinen Nils Mattis, som är anklagad för våldtäkt. Hon är desperat, familjen kan inte klara sig utan Nils Mattis arbetsinsats på fjället.

Men när Anna läser polisutredningen blir hon betänksam. Hur ska hon ställa sig i konflikterna? Hon har svårt att avläsa den främmande omgivningen. Vem ligger bakom de dödsfall som inträffar medan hon är där och vilka är det som vill röja henne själv ur vägen?

Kautokeino, en blodig kniv är en spännande thriller om motsättningarna mellan tradition och modernitet och om moral i ett minoritetssamhälle. Vilka rättsbegrepp ska råda på Finnmarksvidda med omnejd?

Den här är riktigt mörk och obehaglig och jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Jag ser att den har fått väldigt spridda omdömen på Goodreads. Jag tror faktiskt att jag läste denna innan jag läste Petterssons. Antar att det var så jag hittade honom, att jag googlade på Kautokeino. Jag har ju en faiblesse för det som utspelar sig norröver, som bekant. 

Vaka över dem som sover är en hisnande roman inifrån ett samiskt samhälle. Om skuld, skam och övergrepp som går i arv.

För den som anländer söderifrån kommer Kautokeino som en överraskning. I romanen är det den unge konstnären Amund Andersen som kommer körande. Medan han arbetar med huvudverket till sin första stora separatutställning börjar samhällets mörka och obehagliga förflutna komma ikapp. Men där skymtar också en annan historia – den om familjens uppbrott från ett traditionellt samisk liv till följd av majoritetssamhällets förnorskningspolitik.

Handlingen utgår från en verklig händelse år 2006 då 18 vuxna män i Kautokeino åtalades för övergrepp mot åtta minderåriga flickor. Det uppmärksammades stort i media, inte minst då övergreppen pågått en längre tid och dessutom varit kända bland en del av ortsborna.

Författaren skriver sig fram med våld och kyla genom ett glasklart mörker. Med syfte att bränna broar och blottlägga maktstrukturer med konsten som förevändning och mål, sträcker sig boken långt utöver det provinsiella. Romanen är kort, men uppdraget komplext. Den lämnar ingen oberörd.

Nästa vecka tar Robert över Tisdagstrion. Tack för det!