tisdag 18 december 2018

Stål


De bästa vännerna Anna och Francesca växer upp i ett nedslitet bostadskomplex i den toskanska kuststaden Piombino. I horisonten skymtar Elba, men på Via Stalingrado är det kring stålverket livet rör sig. Flickorna är tretton år, på väg att ta steget in i vuxenvärlden och är heta föremål för männens och pojkarnas blickar. De är prinsessor i ett fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett liv tillsammans långt borta från föräldrarna och stålverket. Anna har stora planer för sitt liv, hon ska läsa vidare och bli domare eller politiker. Francesca drömmer om att bli 'velina', att jobba på tv eller bli modell.

Jag minns att jag hörde en grupp människor tala om den i radio när den nyligen kommit ut, de var över sig av förtjusning och jag tänkte att, ja men den ska jag läsa! Det tog sina modiga år. Under tiden har Ferrante liksom tagit över arenan. För det finns likheter, först och främst, naturligtvis, vänskapen mellan två flickor på gränsen mellan barn och vuxen. Min fantastiska väninna - den enda del jag läst i serien - utspelar sig under 50-talet, Stål precis vid milennieskiftet. Trots att 40 år skiljer förefaller det inte ha hänt särskilt mycket socialt och jämställdhetsmässigt. Samma ärkepatriarkaliska struktur råder i båda böckerna. Samma arbetarfamiljer i slitna arbetarkvarter. Hur ser det ut i Italien egentligen, börjar jag undra. Inte minst när jag blir kräkfärdig av att läsa om gubbar sitter och trånar efter 13-åriga flickor. Herregud, vad fan är det för fel på män, liksom? Är svenska män likadana, fast jag inte märker av det?

Det är en jäkligt bra bok. Helt klart. Och kritikerna jublar. Eller jublade, ska jag kanske säga. Det var ju ett tag sedan de tyckte till.


Jag lyckades aldrig läsa någon bok på månadens språk för juni, italienska, men trots att jag därmed sumpat utmaningen, så ville jag ändå läsa en italiensk under året, och det blev denna. Jag läste den i november. (Ja ja, alltid efter!)

måndag 17 december 2018

Vita nätter


Berättelsen utspelar sig under fyra nätter i Sankt Petersburg, som med sitt nordliga läge karakteriseras av sina ljusa sommarnätter, de vita nätterna i juni och juli när ljuset aldrig försvinner. Under dessa nätter stryker berättelsens huvudperson omkring på stadens gator. Han har varken vänner eller familj och hans enda kontakt med omvärlden är att betrakta livet som utspelar sig runt omkring honom under hans ensamma promenader. Istället för att leva livet betraktar han det och drömmer sig bort från verkligheten genom att göra sig föreställningar om andra människors öden och drömmar. Men en natt möter denna drömmare plötsligt sina drömmars flicka i det verkliga livet och får på så sätt möjlighet att bryta sin isolerade drömtillvaro.

Kanske är det denna, av de korta ryska klassikerna jag nu plöjer mig igenom, som jag hittills tyckt minst om. För all del, den är rätt söt och ganska rörande, men kärlekshistorier är inte riktigt min grej. Det blir lite tramsigt med sådan här smäktande 1800-talstillbedjan. 

Ännu en titel i månadens språk.


söndag 16 december 2018

En smakebit på søndag - Pentimento


Denna vecka utgår smakebiten åter från Astrid Terese på bloggen Betraktninger. Där kan du hitta fler smakbitar.

Old paint on canvas, as it ages, sometimes become transparent. When that happens it is possible, in some paintings, to see the original lines: a tree will show through a woman's dress, a child makes way for a dog, a large boat is no longer on an open sea. That is called pentimento, because the painter "repented", changed his mind. Perhaps it would be as well to say that the old conception, replaced by a later choice, is a way of seeing and then seeing again.
That is all I mean about the people in this book. The paint has aged now and I wanted to see what was there for me once, what is there for me now.

Det här är förordet till Pentimento av Lillian Hellman, en bok som min 93-åriga storläsande faster rekommenderat och lånat mig och som ingår i utmaningen 3x3 2018. Det har inte gått så hejans bra med just den 3:an. Dels har jag haft begränsat med tid att läsa - desto bättre att lyssna - dels har det av någon anledning tagit väldigt emot att läsa på engelska. Årets sista dagar sitter jag här med två olästa av de tre - den lästa konverterade jag, i ärlighetens namn, till ljudbok på svenska - men jäklar anamma, jag ska ro i land med detta, det ska jag!




Den blida


Den korta romanen återger en förtvivlad mans monolog natten efter sin unga frus självmord, där tragedin långsamt spelas upp genom hans osammanhängande tal vid hennes bår. Berättaren är en avskedad officer, som nu arbetar som pantlånare. Han känner sig ouppskattad av omgivningen och gifter sig med en ung, fattig, men stolt kvinna och försöker genom sin dominans i förhållandet att uppnå erkännande och kärlek. Hans stränga krav får dock motsatt effekt.

Tja, jag begriper ju inte riktigt hur någon någonsin skulle kunna tro att ett nedlåtande, kontrollerande och dominant beteende skulle kunna leda till något positivt, men nå ja. Karlar verkar ju, jorden runt, ha lite underliga idéer om sin vikt i förhållande till motsatta könet, och ju blåstare de är desto mer övertygade om sin egen överlägsenhet verkar de vara. Blä, jag börjar bli riktigt hatisk mot manssläket, absolut inte på individnivå, men som grupp. Me too, Horace Engdahl och den slusken Arnault, Simon Häggströms böcker och Instagramkonto, program på P1 om prostitution och legala bordeller, Sofia Rapp Johanssons livsöde, Madsen, Talitas, Stina Wollters och notondietanymores Instagramkonton etc etc gör att jag börjar undra om män - bortsett från någon promille, globalt sett - är normalt funtade, om de ens är av samma art som kvinnor. Men så har de ju en halv kromosom mindre än vi. Det måste vara en karl som har döpt det till y-kromosom. I själva verket är det en halv x-kromosom; i e en halv kromosom; x:a mig hit och x:a mig dit, det är en kromosom. Punkt. Det är väl kanske där det sitter. (Ja ja, ta det här med en nypa salt; det var inte något vetenskapligt underbyggt anförande, bara en överväldigande frustration som kom till uttryck).

"… en av de finaste och renaste verken, som Dostojevskij någonsin har skrivit… Den blida är också det verk, där Dostojevskij porträtterat sin 'underjordiska' karaktärstyp som bäst. Ingen annanstans presenteras han så till fullo som en känslig och lidande människa, vars inhumanitet härstammar från en önskan efter kärlek, som har fördärvats och förvanskats genom egoism och fåfänga." – Joseph Frank, Dostoevsky

Ja, eller hur!? Stackars, stackars mannen som har drivit sin underåriga hustru in i döden och nu är LESSEN, gudbevars, för att hon inte tyckte om honom och för att han nu är ensam.

"Aldrig tidigare har en diktare skildrat en despotisk karaktärs obegränsade herravälde över en svag, men samtidigt stolt människa så intensivt. Hon dör för att han dödar hennes kärlek, och när kärleken äntligen träder fram i honom är det för sent… en av de mest gripande historierna om mänsklig förtvivlan, som någonsin har skrivits." – Geir Kjetsaa, Fjodor Dostojevskij, ett diktarliv

Gripande, jo pyttsan! Är det något som är gripande så är det kvinnans öde, inte att slusken till karl är LESSEN nu när han har hävt ihjäl henne (nå ja, indirekt i alla fall). Och naturligtvis är det män som tycker att det är så så synd om denne stackars LESSNE man. Jag kräks!

Dostojevskijs bok har jag inget emot. Han försvarar inte den LESSNE, bara skildrar honom. Och jag gillar Dostojevskij och upplever, som jag tidigare sagt, att han hade en förhållandevis schysst kvinnosyn, i synnerhet för sin tid.

Ytterligare en bok på månadens språk, ryska.


lördag 15 december 2018

Herre och dräng


Om en godsägare och hans kusk. Trots kuskens varningar ger de sig ut på en ödesdiger färd, på oländiga vägar i rykande snöstorm, för att ordna upp affärer som godsägaren inte tycker kan vänta.

Ja, nog är det lätt att se att det är här Sorokin hämtat inspiraiton till sin fantastiska roman Snöstormen, även om han gjort något mycket eget av ramberättelsen, som också slutar helt annorlunda. Finns där förresten inte drag av Bulgakovs En ung läkares anteckningar också? 

Det här är en av de klassiska ryska långnoveller/kortromaner jag hittills lyssnat på nu i december, då månadens språk är ryska, som jag tyckt bäst om. 

Ljudboken såg ut som ovan, men omslaget nedan är ju bra mycket snyggare och speglar också bokens innehåll - till skillnad från det övre.



fredag 14 december 2018

En dag i Ivan Denisovitjs liv


När Solzjenitsyns första och självbiografiska långnovell En dag i Ivan Denisovitjs liv publicerades i Sovjetunionen 1962 var den sprängstoff. Först nu avslöjades Stalins terror mot det ryska folket. Boken utspelar sig i ett sovjetiskt arbetsläger under 1950-talet . Under en dag från morgon till kväll får man följa Ivan Denisovitj, oftare kallad Sjuchov.
En dag i Ivan Denisovitjs liv är och förblir en milstolpe inom den ryska litteraturen.

Boken, utgåvan nedanför, stod i bokhyllan under hela min uppväxt. Jag vet inte varför jag aldrig gav mig på att läsa den. Den är ju tunn och jag brukar ha en tendens att rycka åt mig tunna böcker. Fast långnovell vet jag inte. 198 sidor är väl inte en långnovell. Möjligen en kortroman, men snarare en kort roman (ett exempel som belyser vikten av att inte särskriva, ha ha!)

Allt är så grått, så hopplöst. Och så infernaliskt kallt. Och mitt i detta lyckas Sjuchov ändå finna sig till rätta, uppleva något slags mening med sitt liv och en förnöjsamhet i tillvaron. Förunderligt hur anpassningsbara vi människor ändå är!

Boken är i högsta grad en påminnelse om hur tacksamma vi ska vara över att leva i en demokrati. Det är inte alla förunnat och det är många, många före oss som har kämpat, slitit och dött för att vi skulle nå hit. Det vore ett hån mot dem alla att inte värna det de givit oss. Och ett hån mot våra barn och kommande generationer. En diktatur är en diktatur är en diktatur. Det spelar ingen roll om den har nationalsocialistiska, kommunistiska, militära, religiösa eller högerextrema förtecken.  

Jag skrev även lite om boken då jag hade ett utdrag med i En smakebit på søndag, vecka 49


Ryska är månadens språk i december och således kan jag notera ytterligare en titel i listan.


Gnöööl!


Storytel ligger nere sedan igår kväll och jag är alldeles bragd ur fattningen. Det känns som ett tomt hål inne i mig och jag förvånas och förundras över att jag reagerar så häftigt. Stup i kvarten måste jag in och kolla. Har det hänt något? Är det igång igen? Hade jag varit på jobbet så hade jag väl inte märkt av det så mycket, bara på resan till och från, men nu är jag hemma och VABar med liten febrig Nasse. Jag hoppas verkligen att de får igång det snart, för jag kommer att behöva ägna hela helgen till att städa, tvätta, fixa utomhus och ordna för julen och då bara måste jag ha något att lyssna på. Den förbaskade Elib, som biblioteken här använder sig av, fungerar inte alls för mig. Jag hittar inte ens appen på Google Play längre så att jag kan avinstallera skiten. Nå ja, är Storytel inte igång till i morgon bitti, så blir det Nextory. Gah!

Bokslut mars

  Nej, med mars var det slut på det roliga. Trots att det är lugnare på jobbet - i e jag har varit riktigt duktig på att inte ta på mig över...