tisdag 25 december 2018
En ful historia
En ful historia (1862) är en satirisk fars där författaren ekiperar en gentleman från de högre klasserna med tidens fashionabla liberala idéer, idéer som dock inte sitter djupare än att det blir helt fel när han ska använda dem i det praktiska umgänget med de ofrälse. På väg hem efter en blöt kväll med ett par kollegor stöter Ivan Iljítsj Pralinskij på en av sina underordnade som just har gift sig och håller bröllopsfest. Ivan, som är lite rund under fötterna och ivrig att visa sin liberala välvilja mot sina lägre stående medborgare, beslutar att bjuda in sig själv till festen, där han till sitt senare bittra missnöje forsätter sitt intag av starkvaror. Hans alltmer desperata försök att vinna festdeltagarnas beundran misslyckas helt och Ivan framstår mot sin vilja som löjlig, pinsam och oförskämd.
Ja, herregud vilken pinsam, självgod typ han är Pralinskij! Skämskudde anbefalles. Inte alls dum, denna klassiska ryska kortroman (2 timmar, 28 minuter).
Ytterligare en bok på månadens språk, ryska.
6 klassiker på 6 månader - del 3
Klar
Klart jag hänger på när Vargnatt fortsätter sin klassikerutmaning. Del 1 och 2 klarade jag ju av utan problem - även om jag nu kom igång med del 2 lite sent och läste två av klassikerna en månad.
Här är mina val (inklusive lååånga anekdoter, som man naturligtvis kan hoppa över):
The Wind in the Willows - Kenneth Grahame (Fast jag läste den, som vanlig bok, på svenska)
Ja, jag tänkte faktiskt lyssna på den på engelska. Jag har märkt att det är svårt att lyssna på engelska böcker i bilen, jag är mer känslig för alla bakgrundsljud och har ofta svårt att uppfatta vad de säger. Att börja med denna, nu i januari, då det är rätt mycket helgdagar, känns därför lämpligt.
I övrigt har jag inte bestämt någon ordning, jag tar böckerna som det faller sig.
Nils Holgerssons underbara resa - Selma Lagerlöf
Det är nästan så att det känns lite skämmigt att inte ha läst den här, i min ålder. Jag har en ganska fin utgåva från Bonniers, som har stått i hyllan i en halv evighet och jag hoppas att det ska funka att läsa den på vanligt vis, annars finns den också på Storytel. Jag hittar dock ingen bra bild på min utgåva, så det får bli den här välkända - men rätt trista.
Vredens druvor - John Steinbeck
Jag läste en gång en anekdot om hur fru Steinbeck var i Kina och lite nyfiken på huruvida hennes mans böcker fanns översatta till kinesiska tittade in i en bokhandel och frågade om de möjligen hade några böcker av John Steinbeck. Jahadå, svarade kvinnan i bokhandeln, vi har hans mest kända bok "De arga russinen". Jag vet inte om den är sann. Jag har den i denna utgåva, men den finns också på Storytel om det inte funkar att läsa.
Klockan klämtar för dig - Ernest Hemmingway (februari)
Svärdet i stenen - T H White
Den här har jag haft stående i bokhyllan i evigheter men först när jag läste H som i hök i början av året blev jag sugen på att läsa den. Finns inte på Storytel, så jag måste läsa den tjocka rackaren. Hoppas det funkar. Jag vet ju aldrig hur det ska gå med vanlig läsning för min del.
Greven av Monte Cristo - Alexandre Dumas d ä (januari)
Jag har läst De tre musketörerna men inte denna. Jag har den inte så det blir Storytel för denna också.
Medan jag läste så fort jag kom åt som barn och tonåring, så var min lillebror helt hopplös. Det gick inte bra för honom i skolan, trots att han varken var korkad, hade dyslexi eller något neuropsykiatriskt som satte käppar i hjulet för honom. Han var helt enkelt så pedantisk på den tiden, att han liksom aldrig kom någonvart och någon lärare som såg vad det var frågan om och stöttade och hjälpte honom framåt hade han aldrig. Han gick ut 9:an med 1:a i svenska, matte och engelska - huvudämnena. Det tog han förvisso igen från gymnasiet och framåt och nu för tiden tjänar han mer än vad jag gör som läkare. Men hur som helst... det här med att lillebror inte läste och var dålig i skolan var förstås ett problem och familjen misströstade. Det satt liksom i ryggmärgen, även på mig, att allt skulle göras för att stimulera bror att läsa.
En eftermiddag fick jag plötsligt en intensiv och okuvlig lust att läsa De tre musketörerna. Jag insåg att om jag skyndade mig upp till bussen - som inte gick alltför ofta där vi bodde - så skulle jag hinna till bibblan precis innan den stängde och låna boken. Och jag hann. Jag minns att jag ilade hem från busshållsplatsen och att jag kände mig fullkomligt euforisk (ja, faktiskt!) av tanken på att komma hem och slänga mig på sängen och läsa. Men medan jag ännu stod på hallmattan och inte hunnit få av mig ytterkläderna tittade bror ut ur sitt rum. Bror som inte läst en enda bok i hela sitt liv. Vad är det där för bok? frågade han. De tre musketörerna svarade jag och började klä av mig. Om jag får den nu så ska jag läsa den, sa lillebror. Ja, gissa vad den indoktrinerade storasystern gjorde!
Han läste faktiskt ut boken och fort gick det, trots den är rätt tjock för att vara förstabok. Jag minns att jag inte litade på honom och ställde en del väl maskerade kontrollfrågor, men han svarade på dem alla. Han var lite sådan, lillebror. Han kunde inte simma heller (i lågstadiet, förvisso). Han kunde med nöd och näppe hålla sig flytande. Och så plötsligt kom han hem en dag och hade simmat 500 meter. Jag kan känna igen det här draget hos Drakungen, min äldste, som inte sa flasklock när han var 2 år, men plötsligt hade ett välutvecklat språk, som inte gick förrän han var 17 månader, men var duktigast av alla på dagis på att gå i skogen, som knappt kunde läsa anständigt när han gick ut 3:an, men nu läser konstant och som låg långt under målen i engelska när han gick ut lågstadiet men nu har A.
Klart jag hänger på när Vargnatt fortsätter sin klassikerutmaning. Del 1 och 2 klarade jag ju av utan problem - även om jag nu kom igång med del 2 lite sent och läste två av klassikerna en månad.
Här är mina val (inklusive lååånga anekdoter, som man naturligtvis kan hoppa över):
Ja, jag tänkte faktiskt lyssna på den på engelska. Jag har märkt att det är svårt att lyssna på engelska böcker i bilen, jag är mer känslig för alla bakgrundsljud och har ofta svårt att uppfatta vad de säger. Att börja med denna, nu i januari, då det är rätt mycket helgdagar, känns därför lämpligt.
I övrigt har jag inte bestämt någon ordning, jag tar böckerna som det faller sig.
Det är nästan så att det känns lite skämmigt att inte ha läst den här, i min ålder. Jag har en ganska fin utgåva från Bonniers, som har stått i hyllan i en halv evighet och jag hoppas att det ska funka att läsa den på vanligt vis, annars finns den också på Storytel. Jag hittar dock ingen bra bild på min utgåva, så det får bli den här välkända - men rätt trista.
Jag läste en gång en anekdot om hur fru Steinbeck var i Kina och lite nyfiken på huruvida hennes mans böcker fanns översatta till kinesiska tittade in i en bokhandel och frågade om de möjligen hade några böcker av John Steinbeck. Jahadå, svarade kvinnan i bokhandeln, vi har hans mest kända bok "De arga russinen". Jag vet inte om den är sann. Jag har den i denna utgåva, men den finns också på Storytel om det inte funkar att läsa.
Jag har tilltalats av den här titeln sedan jag var helt ung, jag vet inte riktigt varför. Men jag var nog 40 i alla fall innan jag fattade var den kommer ifrån. Jag verkligen älskar Donnes dikt.
No man is an island,
Entire of itself.
Each is a piece of the continent,
A part of the main.
If a clod be washed away by the sea,
Europe is the less.
As well as if a promontory were.
As well as if a manor of thine own
Or of thine friend's were.
Each man's death diminishes me,
For I am involved in mankind.
Therefore, send not to know
For whom the bell tolls,
It tolls for thee.
Jag har nog bara läst ett par titlar av Hemmingway förut: Den gamle och havet och Och solen har sin gång. Den här har jag inte, så det blir Storytel, helt säkert, för denna.
Den här har jag haft stående i bokhyllan i evigheter men först när jag läste H som i hök i början av året blev jag sugen på att läsa den. Finns inte på Storytel, så jag måste läsa den tjocka rackaren. Hoppas det funkar. Jag vet ju aldrig hur det ska gå med vanlig läsning för min del.
Jag har läst De tre musketörerna men inte denna. Jag har den inte så det blir Storytel för denna också.
Medan jag läste så fort jag kom åt som barn och tonåring, så var min lillebror helt hopplös. Det gick inte bra för honom i skolan, trots att han varken var korkad, hade dyslexi eller något neuropsykiatriskt som satte käppar i hjulet för honom. Han var helt enkelt så pedantisk på den tiden, att han liksom aldrig kom någonvart och någon lärare som såg vad det var frågan om och stöttade och hjälpte honom framåt hade han aldrig. Han gick ut 9:an med 1:a i svenska, matte och engelska - huvudämnena. Det tog han förvisso igen från gymnasiet och framåt och nu för tiden tjänar han mer än vad jag gör som läkare. Men hur som helst... det här med att lillebror inte läste och var dålig i skolan var förstås ett problem och familjen misströstade. Det satt liksom i ryggmärgen, även på mig, att allt skulle göras för att stimulera bror att läsa.
En eftermiddag fick jag plötsligt en intensiv och okuvlig lust att läsa De tre musketörerna. Jag insåg att om jag skyndade mig upp till bussen - som inte gick alltför ofta där vi bodde - så skulle jag hinna till bibblan precis innan den stängde och låna boken. Och jag hann. Jag minns att jag ilade hem från busshållsplatsen och att jag kände mig fullkomligt euforisk (ja, faktiskt!) av tanken på att komma hem och slänga mig på sängen och läsa. Men medan jag ännu stod på hallmattan och inte hunnit få av mig ytterkläderna tittade bror ut ur sitt rum. Bror som inte läst en enda bok i hela sitt liv. Vad är det där för bok? frågade han. De tre musketörerna svarade jag och började klä av mig. Om jag får den nu så ska jag läsa den, sa lillebror. Ja, gissa vad den indoktrinerade storasystern gjorde!
Han läste faktiskt ut boken och fort gick det, trots den är rätt tjock för att vara förstabok. Jag minns att jag inte litade på honom och ställde en del väl maskerade kontrollfrågor, men han svarade på dem alla. Han var lite sådan, lillebror. Han kunde inte simma heller (i lågstadiet, förvisso). Han kunde med nöd och näppe hålla sig flytande. Och så plötsligt kom han hem en dag och hade simmat 500 meter. Jag kan känna igen det här draget hos Drakungen, min äldste, som inte sa flasklock när han var 2 år, men plötsligt hade ett välutvecklat språk, som inte gick förrän han var 17 månader, men var duktigast av alla på dagis på att gå i skogen, som knappt kunde läsa anständigt när han gick ut 3:an, men nu läser konstant och som låg långt under målen i engelska när han gick ut lågstadiet men nu har A.
Silverfisken och Hem
I en rea-trea nånstans i Sverige bor lillfia. När hon fyller år bjuds dagiskompisarna plus mammas och pappas polare, fast det är visst bara polarna som kommer. Med dunken framtrollad kan vad som helst hända. Fialiten får en kniv i present som hon gömmer under badkaret. Ibland tar hon fram den för att lätta på trycket. Och när dagisfröknarna ställer jobbiga frågor berättar hon ingenting. Inte heller när läkarna på sjukhuset eller Soc-tanterna frågar. Inte om pappa, inte om hans polare, ingenting om det som händer i rea-trean någonstans i en stad precis som alla andra i Sverige.
Silverfisken är en lyrisk monolog om att överleva i en miljö, det egna hemmet, där det som borde vara ens trygghet är ens värsta fiende. Med ett halsbrytande och lika delar rått som komiskt språk fångar Rapp Johansson det lilla barnets skakande upplevelser av en obegriplig och vidrig värld.
Sofia Rapp Johansson utsattes för mycket svåra övergrepp från att hon var helt liten, först i hemmet, sedan i samtliga fosterhem hon placerades i. Som jag tidigare skrivit så är hennes historia mer än en normalfuntad människa klarar av att ta in. Men jag tvingade mig. Jag kände att jag måste tvinga mig, att det är det minsta jag kan göra; att lyssna, att orka se.
Jag har haft förmånen att höra sjukhusprästen Lasse Larsmark, Jönköping, föreläsa vid två tillfällen, då jag gått kurser i gerontologi respektive vård av sköra äldre. Han pratade om att möta människor i sorg, dels människor som själva är döende, eller i alla fall fått sin tid utmätt, dels anhöriga till obotligt sjuka, döende eller avlidna. Det var han som gav mig citatet från Jobs bok.
Hör åtminstone på mina ord. Låt det vara den tröst ni ger mig. (Job 22:2)
Jag har hört dina ord Sofia Rapp Johansson.
Hur är det att vara barn i Sverige idag? Hur är det att vara barn idag och behöva hjälp utifrån för att hemförhållandena är dåliga? I media uppmärksammas de fall när larmet kommer för sent, som den flicka i Blekinge som avled i hemmet, trots att både grannar och polisen hade larmat om missförhållanden. Hur fungerar det egentligen när svenska kommuner placerar barn i familjehem eller på hvb-hem, vilka kriterier går de efter? Sofia Rapp Johansson har i tre skönlitterära böcker skildrat sitt liv. Ett liv där hon från sju års ålder har stått i ständig kontakt med sociala myndigheter. Efter att regeringen tillsatt Vanvårds- och Upprättelseutredningarna för att granska den svenska sociala vården av barn beslutades det om att vanvårdade skulle kunna ansöka om ersättning från staten för sin vanvård. En kritiserad gräns sattes dock: vanvården måste ha skett före år 1980 för att ersättning ska kunna utbetalas. Sofia Rapp Johansson är född 1980 och hennes fall har därmed inte kunnat omfattas av Vanvårdsutredningen. Genom att skildra Sofia Rapp Johanssons kamp med att få upprättelse och den sociala vård av barn som finns idag, fångar Tinni Ernsjöö Rappe en del av den svenska välfärden få orkar bry sig om. En del av Sverige där de som far illa är barn, utan möjlighet att påverka.
När jag googlade efter en bild på Lasse Larsmark så hamnade jag på en sida om Svenska kyrkans arbete mot sexuella övergrepp. Där står Larsmark som kontaktperson. Det kändes fint att se honom där och lite som att det var meningen att jag skulle skriva om honom i detta sammanhang.
söndag 23 december 2018
Fruktans hus
När jag hade ett utdrag ur Hem i En smakebit på søndag - v 48, så fick jag en kommentar från Åsa, som tipsade om den här boken. Och nu har jag lyssnat på den. Jag som inte läser deckare, ha ha! Nu är jag visst i gasen ordentligt. Jag kände inte alls till författaren tidigare - inte så underligt kanske, när jag nu inte läser deckare, men en del deckarförfattare går ju liksom inte att undgå. Lite kul var det ju att den utspelar sig i de trakter där jag har mitt själsliga hem, där jag borde bo. Min barndoms somrar tillbringade jag i Floda och om midsomrarna dansade vi på Nääs. Behövde man åka in till stan var det Alingsås som gällde - inte Göteborg faktiskt. Det här var ju långt före pendeltågens tid, då Floda ännu var lååångt ute på landet. Nå väl...
Riktigt bra! Jag läser gärna mer av Mats Ahlstedt, vars texter genomsyras av ett starkt samhällspatos där han tydligt tar parti för utsatta kvinnor. Apselut något för mig :) Tack Åsa för tipset!
Maigrets jul
Redan vid frukosten på juldagens morgon får Maigret besök av två grannkvinnor från huset mittemot, som ber om hans hjälp. Den enas brorsdotter Colette har på julnatten fått besök av en jultomte som gett henne en dyrbar docka samtidigt som han lossar på några stavar i parketten, och sedan försvinner. Det blir som att lägga ett riktigt julpyssel för Maigret, när han börjar forska i familjens förflutna, som är minst sagt egendomligt.
Mitt livs första Maigret! Nej, någon särdeles julkänsla var det ju inte i denna heller. Och varken mord eller blod bjöd den på. Jag gillade den men jag har svårt att sätta fingret på vad det var jag tyckte om. Jag får nog ta och lyssna på några fler Maigret, tror jag, så får vi se om jag blir klar över vad det var som tilltalade mig. Jag känner mig nämligen tämligen säker på att det är något som är typiskt för Maigretböckerna, inte bara just denna titel.
Och bokomslaget! Är det inte underbart retro?!
Poirots jul
Att den gamle mannen hade så mycket blod i sig! Den åldrade miljonären Simeon Lee har tre vuxna söner. Alla lika försummade som fyllda av hat mot varandra och sin far. Väl medveten om detta finner Simeon en sadistisk tillfredsställelse i att samla den dysfunktionella familjen för att fira jul tillsammans. Fast i sin rullstol ägnar han högtiden åt att utdela trakasserier och det råder ingen brist på konflikter i familjen. Men när Simeon hittas ihjälslagen går ändå ingenting ihop. Från sitt stilla julfirande kallas Hercule Poirot till familjen Lees gods. Allt efter som han lägger ihop bitarna i mysteriet nystas fler mörka hemligheter upp än vad familjen skulle önska. Poirots jul utkom år 1938 och mottogs med mycket fina recensioner. I Sverige har boken oförtjänt hamnat i skymundan trots att den anses vara en av Agatha Christies främsta romaner.
En av Agatha Christies främsta romaner - nähä tack! Det håller jag verkligen inte med om. Det är nog den mest mediokra jag läst. I den mån jag nu kan påstå att jag minns de ganska många jag läste för 30 år sedan. Enda julkopplingen i boken är att datumen över jul nämns, i övrigt nada. Och vem som var mördaren stod ju klart ganska omgående. Mina förväntningar infriades inte, varken när det gällde julkänsla eller deckeri.
Silvervägen
Sedan tre år tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans sjuttonåriga dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.Till den lilla orten Glimmersträsk anländer Meja och hennes mamma. Meja är lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann. Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner blir deras liv för evigt sammantvinnade.Silvervägen är en stämningsfull och berörande psykologisk spänningsroman. Med den lilla orten som fond, där alla känner alla, utvecklar sig ett drama om att aldrig ge upp, om att orka vara stark när det är som mörkast. Omslagsformgivare: Miroslav Sokcic.
Mitt motstånd till nutida deckare till trots; hur skulle jag kunna stå emot årets bästa svenska kriminalroman 2018? Och 'psykologisk spänningsroman' lät inte som något späckat med utstuderad tortyr och dödsångest. Det var den inte heller. Jag gillade faktiskt den här. Riktigt bra och säkert värd sitt omdöme - även om jag nu inte har så mycket att jämföra med :) Och så är det ju något med Norrland som drar, jag vet inte riktigt vad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Bokslut mars
Nej, med mars var det slut på det roliga. Trots att det är lugnare på jobbet - i e jag har varit riktigt duktig på att inte ta på mig över...














