Affärsmannen och svenskamerikanen Albert Carlson sitter i början av sextiotalet på ett hotellrum i Kalifornien och försöker få syn på sitt eget liv. Bruset från Stilla havet blandas i hans fantasi med sorlet från Bjurbäcken intill fädernehemmet, och Carlson minns sin älskade storebror Sigfrid som dog när han var pojke. Broderns uppmaning att ta väl vara på livet, på "din stund på jorden", blir romanens sorgsna credo.
Jag får nästan magknip när jag påminns om texten nedan. Ta vara på ditt liv! Gör jag det? Jag är förhållandevis gammal men ändå mitt uppe i småbarnsrace och utbildning. Jag är 55 och i samma skede i livet som mina 20 år yngre kolleger. Och nog är det så att man inte har så mycket tid och ork att fundera över sådana här saker när man är mitt uppe i "kaoset", men när de kommer ur det kommer de ha tid att fundera och tid att göra något åt sin situation. När jag kommer ur det kommer jag att vara pensionsmässig. Om jag lever. Och hur mycket kommer jag att kunna förändra då.
Jag upplevde boken som vacker, men kan för allt i världen inte förklara varför. Egentligen är den mest sorglig. Och magknipig.
Ta vara på ditt liv, för nu är det din stund på jorden!
Boken lyssnade jag på i augusti och därmed är en bok i läsutmaningen 6 klassiker på 6 månader del 2 avklarad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar