För Vild iris belönades Louise Glück med Pulitzerpriset och det är en diktsamling som är tydlig i sin visionära poetik, uppdelad i tre delar och tre röster: trädgårdens blommor, den poetiska trädgårdsmästaren och trädgårdens allvetande metafysiska gud. Alla med direkta och krävande röster som fruktar döden såväl som livet och dess förgänglighet.
Blommorna fokuserar på vårens ankomst efter vinterns kalla nätter och för trädgårdsmästaren blir skötseln ett sätt att undvika en haltande relation. Rösterna blir till en blick ner i våra egna inre djup och brottas med förtvivlan, döden, återfödsel och ensamhet.
Jag hade inte läst något av Louise Glück när hon tilldelades Nobelpriset, men de dikter jag därefter träffade på i diverse tidningar gjorde mig nyfiken och riktigt sugen på att läsa henne. Och jag som är väldigt trädgårdsintresserad hade stora förväntningar på Vild iris.
Men tyvärr, dikterna i den här boken talar inte alls till mig. De väcker inget och jag får ingen sådan där känsla i magen, som jag annars kan få, av orden, av språket.
Jag får testa någon annan diktsamling, framöver, för det tror jag att hon är värd. Eller läsa om denna. Kanske den bara behöver lite tid på sig - eller jag lite tid på mig.
Översättaren Jonas Bruns efterskrift berörde mig däremot. Den tyckte jag mycket om.
Boken passar in i utmaningen Förkovran och också i Kaosutmaningen.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera