Kortvingar

Ytterligare en bok från augusti då Månadens språk var finska. Det är tillika en riktig hyllvärmare, en utrangerad biblioteksbok som stått i hyllan sedan anno dazumal.

I juni 1960 tältade fyra ungdomar vid en sjö utanför Esbo. De blev överfallna och knivhuggna och endast en person överlevde. Denna traumatiska händelse är utgångspunkten för Anja Snellmans nya roman.

Den historiska bakgrunden till boken är de så kallade Bodommorden i Esbo utanför Helsingfors pingsten 1960 då tre ungdomar som tältade vid Bodomsjön blev brutalt mördade. Fallet fick stor uppmärksamhet och blev något av ett nationellt trauma då man aldrig hittade mördaren. Nu fyrtiofyra år senare har det avslöjats att den av offren som överlevde i själva verket var mördaren. 
Snellman använder den faktiska händelsen som utgångspunkt för berättelsen men ändrar i historien. Av de fyra flickorna överlever en, Marleena som är 14 år gammal när morden sker. Orsaken till att hon överlever är att hon under mordnatten bestämt träff med sin biologilärare, som hon har ett förhållande med. Det här är berättelsen om den skuld som Marleena och läraren bär på. Det är också berättelsen om hur morden påverkar livet för de överlevande; Marleena, läraren och inte minst föräldrarna.

Vill man läsa en deckare eller roman om ett brott så ska man inte läsa den här. Efter 150 sidor (av 187) har de knappt lyckats ta sig till campingplatsen. Mordet finns inte med överhuvudtaget. Hade jag inte läst baksidestexten undrar jag om jag ens skulle fattat att det skett ett mord. Och vaddå hur morden påverkar livet för de överlevande... ? På två sidor då, eller? Jag börjar undra om jag är helt dum i huvudet. Jag förstår mig inte alls på den här. 14-årig trånande entomologinörd förbereder sig för camping då hon ska träffa läraren som är gubbslemmig nog att ha ett förhållande med henne. Lite insekter och mull och... klart!

Vad har jag missat här?

Hett i hyllan #18

Torsdag och åter dags för Hett i hyllan som utgår från Monika. Om de där böckerna som stått i hyllan i en halv evighet men som förtjänar att komma fram i ljuset och dammas av en smula.

En jättelik tiger rymmer från ett zoo, och när han ljudlöst tassar längs gatorna i den lilla, krigshärjade byn Galina sätter han befolkningen i skräck. Men för en liten pojke är tigern magisk, som den i hans tummade exemplar av Djungelboken. Många decennier senare befinner sig pojkens barnbarn, Natalia, i ett likaså konfliktdrabbat Balkan där hon som läkare besöker barnhem. En dag får hon beskedet om att hennes älskade morfar mystiskt har dött långt ifrån sitt hem. I sitt sökande minns Natalia barndomens livfulla berättelser och blir övertygad om att morfadern under sina sista dagar i livet letade efter "den dödslöse mannen", en lösdrivare som sades vara odödlig. Ledtråden tar henne åter till Djungelboken, och vidare till den egendomliga berättelsen om tigerns hustru. I sin debutroman Tigern i Galina väver Téa Obreht fram ett magiskt nät av familjeberättelser och legender, förlust och kärlek. Tigern i Galina är redan belönad med Orange Prize for Fiction 2011 och nominerad till flera internationella bokpriser.

När jag läser det här så förstår jag varför jag köpte boken, det låter absolut som något för mig. När jag plockade ner den från hyllan hittade jag ett bokmärke vid sidan 96. Jag minns att jag började läsa den under en period då jag hade svårt med läsningen och att det inte funkade, men det verkar orimligt att jag skulle ha hunnit såpass långt. Kanske hade jag stuckit in märket längre fram i boken, där det inte skulle vara i vägen, medan jag läste och sedan somnat ifrån den, med märket kvar på fel ställe. Vem vet.

Löparens hjärta

Jag fortsätter att blogga ikapp. Den här lyssnade jag klart på 11 augusti. Tur att jag har Goodreads så att jag har lite koll även när jag inte hunnit lägga in lästa böcker här :)

Markus Torgeby är den stora löpartalangen som 20 år gammal bosatte sig i en kåta i den jämtländska skogen. Där levde han under fyra år som en eremit. 
Så vad var det som fick honom att lämna allt? Och vad lärde han sig av att leva ensam i skogen? 

I Löparens hjärta berättar Markus Torgeby gripande om uppväxten där han plågades av väckelsepredikanterna på Öckerö och alldeles för tidigt fick ta ett vuxenansvar för sin sjuka mamma. Att springa ensam över klipporna blev hans mentala frizon och räddning. 
När Markus sedan upptäcktes av en tränare som ville lyfta honom till Europaeliten såg han det som sin stora chans. Men snart blev även idrotten ångestladdad och krävande. På ett träningsläger kollapsade hans fotvalv. 
Så hade han inte heller löpningen. 

Jag fick nys om den här boken hos Vargnatt. Innan dess hade jag aldrig hört talas om den. Och det där med kåta i jämtländsk skog och löpning lockade naturligtvis. Jag som alltid, alltid längtar efter ensamhet i skogen. Ja, kanske inte i en kåta då, men i alla fall. Och så det där med löpning. Själv vill jag bara lägga mig ner och dö innan jag ens sprungit 100 meter, men jag känner mig fruktansvärt avundsjuk när jag ser folk som är ute och verkligen springer. Och jag längtar förtvivlat över att själv nå dithän att det är skönt att springa och inte bara vedervärdigt. Jag kan blunda och drömma om hur jag springer genom skogen, varm och svettig, fullt koncentrerad på var jag sätter fötterna, omsluten av skogens doft och ljud. Några gånger har jag försökt komma igång och springa med hjälp av en sådan där 5K-app, där man går och springer om vartannat, med mer och mer löpning för varje träningstillfälle och någon som talar om för en när det är dags för det ena eller andra, men jag har aldrig lyckats fullfölja. Antingen har jag blivit sjuk eller rest bort med barnen och inte fått till det tidsmässigt, lyckats skada mig eller något annat. Och nu är jag så dekonditionerad efter mina månader med utmattningssyndrom, att jag måste börja med att promenera. Och snart är det vinter. Löpband?

Så här i efterhand måste jag erkänna att jag inte minns boken så väl, bara att jag tyckte om den och tyckte att den var givande.

Ett jävla solsken

Jag hade planerat in tre böcker på engelska i augustis TBR, men plötsligt funkade det inte alls att lyssna på engelska. Det är konstigt det där, ena stunden så läser jag eller lyssnar på engelska utan att ens reflektera över det och nästa känns det så avigt att det bara inte går. Kanske krävs det trots allt mer koncentration och jag har varit fruktansvärt trött den senaste tiden efter att ha börjat jobba 50% efter en lång sjukskrivning - och om möjligt ännu tröttare senaste dryga veckan då jag försökt med 75%. Det gick inte.

I stället tog jag mig äntligen i kragen och lyssnade på Ett jävla solsken. Det borde jag ha gjort för länge sedan. Är jag sist på denna i bokbloggsvärlden tro? Jag lyssnade i alla fall på Bremmers sommarprat förra sommaren, så helt obekant var ju Ester Blenda Nordström inte för mig. Men det är ju rent förunderligt hur denna människa kunnat glömmas bort under alla år. Hur fan gick det till? Skulle det ha hänt om hon var man? tänkte jag först, men inser att flera av hennes samtida, starka kvinnor inte alls har fallit i glömska.

Fantastisk bok om en fantastiskt intressant människa. Det blir nu till att läsa En piga bland pigor, Kåtornas folk, En rackarunge med flera.


Om någon till äventyrs inte skulle känna till vad boken handlar om:

Den norm- och banbrytande journalisten som wallraffade långt innan begreppet var uppfunnet. Hon var den ostyriga pojkflickan som skickades hemifrån för att bli snäll och foglig. Men Ester Blenda Nordström lät sig aldrig tämjas. Som Sveriges första undersökande reporter gjorde hon det ingen annan vågade. Under falsk identitet slet hon som piga på en bondgård, hon levde ett halvår med samer i Lapplands piskande snöstormar och reste som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika. Hon räddade hela byar från svältdöden under finska inbördeskriget och deltog i en flera år lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien. De banbrytande reportage som hon tog med sig hem förändrade den svenska journalistiken.

Ester Blenda Nordström var en av sin tids pionjärer och stjärnor. Hyllad, beundrad och vän med personer som Anders Zorn, Evert Taube och Elin Wägner. Hon körde motorcykel, rökte pipa och trotsade alla normer som begränsade kvinnors liv i början av 1900-talet. Men så plötsligt tystnade hennes starka röst. De spektakulära äventyren och kampen för ett liv på egna villkor visade sig ha ett högt pris.

I den första biografin om Ester Blenda Nordström berättar journalisten och författaren Fatima Bremmer historien om vad som fick Sveriges modigaste journalist att tappa modet. Med hjälp av tidigare okända brevsamlingar och dagböcker porträtteras en av 1900-talets mest fascinerande svenska kvinnor.

Tisdagstrion - Norrland

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken. Och kan man tänka, denna vecka är temat Norrland! Det är ju lite av ett favorittema för mig - som i ärlighetens namn inte sett mer av Norrland än en resa till med flyg till Luleå, därifrån med bil till Abisko och därifrån promenix till Vadvetjåkka.

Och nu lägger jag alla försök att vara originell och nytänkande på hyllan när det gäller bokval, för det GÅR faktiskt inte att göra ett Norrlandstema utan Torgny Lindgren. Kanske min absoluta favoritförfattare. Och Pölsan väljer jag för att den är så sanslös, så Lindgrensk. Och man ska naturligtvis lyssna på den så att man får höra Torgny.

Och nu, mina vänner, ska jag allt ta och chockera er lite... tadaaa!

Jo faktiskt, jag älskade den här serien. Nog är det lite väl mycket hon råkar ut för, Rebecka Martinsson, men låt gå! Jag älskar den ändå. Och jag blev alldeles väldigt glatt överraskad när jag nyligen fick reda på att Åsa Larsson håller på och skriver en 6:e och sista del. Jag trodde inte att det skulle komma fler.

Jag ska erkänna att jag faktiskt behövde googla för att försäkra mig om att Jämtland räknas till Norrland. Det gör det nu och det innebär att jag kan ta med denna fantastiska bok. 

Välkommen till paradisets farstu! Hit går inga vägar - men med fotvandring eller skidor över myren kommer man fram. Under sju års tid har fotografen Lars-Olov Hallberg följt livet på Lillhärjåbygget, och i boken "Gården på fjället" berättar han om ett annorlunda liv fjärran från storstadshetsen. Här lever ägaren Karin Eriksson tillsammans med sin familj och med de fjällnära korna, utan elektricitet och moderna bekvämligheter. Jordbruket drivs på urgammalt vis i samklang med naturen.Under de år Lars-Olov Hallberg följer det dagliga livet på gården byts arbetshästen ut och det är tjurslakt. Och varje år flyttar familj och kor upp till fäboden under sensommarens varma veckor. Lillhärjåbygget utsågs 2002 till kulturreservat, vilket innebär att gården kommer att finnas kvar och drivas på samma sätt även i framtiden.I boken skildras vardagens arbete i den unika miljön i text och bilder på allt från storslagna naturvyer till enkla arbetsredskap. Fotografen Lars-Olof Hallberg har följt Karin Eriksson och hennes familj och alla djuren genom snö och ljusa sommarnätter, slåtter, fäbodliv, kalvning och slakt. Med fantastiska foton och insiktsfulla texter berättar han om familjens annorlunda liv i väglöst land i början av 2000-talet.

Och nu längtar jag förstås upp till buan. Och jag längtar efter ett par fjällnära kor, efter Svärdsjöfår, några jämtgetter, svenska blå ankor, Ölandsgäss och broncekalkoner - i tillägg till de höns, katter och kanin jag har. Att få bo ensam ute i skogen. Så blir det aldrig, men nog får man väl drömma?

Vi for upp med mor

Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna Jana och Bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med John. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin Marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.

Jo jo, Norrland igen. Jag tyckte ju så himla mycket om Jag for ner till bror, så naturligtvis ville jag läsa fortsättningen också. Jag tycker verkligen om hur Jana framställs. Hon bara är vad livet gjort henne till, utan sentimentalitet, utan insmickrande drag men utan att framstå som osympatisk. Bilden av Modren som växer fram är oväntad och även den fri från så väl sentimentalitet som dömande. Ett helt oväntat slut ger extra plus i kanten. Däremot tycker jag att det blev lite "extra allt" och väl onyanserat om sekten - som modern är född in i och Bror snärjs av - och dess medlemmar. I stort en bra bok, även om jag tyckte bättre om den första. 10 augusti lyssnade jag klart på denna, enligt Goodreads, en månad sedan.

Däremot gillade jag inte alls Lo Kauppis stackatoartade inläsning. Och kan inte någon få den människan att hålla sig borta från dialekter och brytningar, hon grejar det inte. Jag såg henne i någon deckare (?) där hon skulle vara fransyska och glömde bort att bryta i varannan scen. Bedrövligt.

När duvorna försvann

En av de böcker jag valde att lyssna på i augusti istället för de planerade engelska. Passade bra då månadens språk var finska.

"Jag hade letat ett bra tag efter en lämplig huvudperson till min roman, när jag av en ren slump hittade en förebild som passade. Jag hade tema och motiv ganska klara för mig, men jag saknade ett ansikte. 2009 läste jag en artikel om flera olika historiska personer som alla skulle ha kunnat spela roller i min berättelse eftersom de på olika sätt hade påverkat historien, och fortfarande i dag påverkar hur vi ser på och förstår det förflutna. Men en av dessa personer stack ut. Det var en man som hyste en obegränsad beundran för sin tids stora celebriteter - flygare - och som själv ville bli det. Han spelade flygare, berättade historier om farliga situationer han hade upplevt under flygningar och talade om alla berömda passagerare han haft. Han lät fotografera sig som pilot. Men han flög aldrig. Han hade inte ens licens.
Jag började arbeta på min roman genom att se filmer med flyguppvisningar, lärde mig skjuta med en finsk k-pist, och tänkte på mannens fru, och deras äktenskap, som byggde på en lögn."

Om kameleonten Edgar, som vänder kappan efter vinden, ställer sig in hos den som för tillfället har makten och bokstavligen går över lik för att skydda sig själv och ta sig uppåt, inåt mot maktens centrum. Och om dem i hans närhet, hustrun Juudit bland annat. Estland under nazisternas ockupation under 2:a världskriget och under Sovjet på 60-talet.

En riktigt, riktigt obehaglig bok, dock på ett lågmält och alls inte thrilleraktigt sätt. Fy fasen vilken obehaglig människa!