Vaka över dem som sover

"Här öppnar sig landskapet. Ute ur den täta skogen, i ett landskap bevuxet endast av en gles och låg snårskog, träder landskapets platthet fram. Vidden. Ett glasklart mörker mot den frostvita marken." 

För den som anländer söderifrån kommer Kautokeino som en överraskning. I Sigbjørn Skådens Vaka över dem som sover är det den unge konstnären Amund Andersen som kommer körande. Medan han arbetar med huvudverket till sin första stora separatutställning börjar samhällets mörka och obehagliga förflutna komma ikapp. Växelvis skildras Amunds släkthistoria bakåt i tiden i de samiska bygderna i Skånland. 

Vaka över dem som sover är en hisnande roman inifrån ett samiskt samhälle, om en gränsöverskridande konstnär och om våldsamma övergrepp som går i arv. Sigbjørn Skåden har hyllats för att han utmanar gränserna för vad som är möjligt att skriva i Sápmi och Norden i dag. 

Det här med övergreppen i Kautokeino har gått mig helt förbi. Jag hörde talas om dem först när jag läste en artikel i SvD, där det också stod om denna bok, och blev nyfiken. Till min förvåning fanns den som ljudbok på Storytel.

Sigbjørn Skåden gör det inte lätt för sina läsare. I ”Vaka över dem som sover” görs nedslag i en familj under olika tidsperioder, och det finns ingen självklar röd tråd att följa. Det är som om författaren vill skriva en större berättelse, om utsatthet, förtryck och sönderfall. För varje läsning växer obehaget, liksom bilden av hur våld kan tillintetgöra människor. Våld som i våldtäkt. Våld som i förtryck mot ett helt folk.

En drivkraft var att hans huvudperson Amund Andersen skulle göra något som var så hemskt att det samiska folket skulle vara tvungna att avsky honom. Dels för att utmana majoritetssamhällets fördomar om samer som rakt igenom goda, men också för att få samer att reflektera över den egna självbilden. 

Jo, nog gör han något vidrigt alltid, Amund Andersen. Gah, vilken obehaglig typ! Och nej, den är inte helt lättillgänglig den här boken. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tyckte om den. Men helt klart är det en bok som biter sig kvar i en. Amund och händelserna i boken spökar lite då och då i min hjärna.

Jag är allt nyfiken när det gäller Sápmi och det skulle vara kul att läsa mer, läsa något som varken är tillrättalagt och mesigt eller nattsvart. Och vad gäller "majoritetssamhällets fördomar om samer som alltigenom goda" så är jag i alla fall botad sedan länge, ha ha. Den enda person jag träffat som mig veterligen är same, är en riktigt vidrig jävla typ. Och inte för att jag är så trångsynt att jag dömer alla samer efter henne, men det skulle i alla fall vara trevligt att träffa några samer till för att få en mer nyanserad bild :)

Tisdagstrion - Krig & fred

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken och denna vecka är temat Krig & fred. Och så mycket fred blir det inte från mitt håll. De flesta böcker utspelar sig väl under fredstid, och man tänker inte så mycket på den saken. Det är krig som är det avvikande - och tur är väl det att man lever här och nu så att man har förmånen att få se det så.

2:a världskriget. Aleksijevitj är sjukt bra och mycket lättläst.

Sommaren 1941. De var barn när kriget kom. Papporna försvann till fronten, mammorna anslöt sig till partisanerna eller flydde med sina familjer, många barn som plötsligt blev föräldralösa hamnade på barnhem. Kriget på östfronten är också barnens historia, men ingen skulle nedteckna den förrän Svetlana Aleksijevitj sökte upp de överlevande och bad dem minnas. Och de mindes.

Spanska inbördeskriget. Hemingway är också jäkligt bra.

Huvudpersonen Robert Jordan är amerikan. Han har tagit tjänstledigt från sitt jobb som lektor vid University of Montana och gått med som frivillig för att hjälpa det spanska folket i deras kamp. Romanen utspelas under tre dygn i slutet av maj 1937 medan krigets utgång fortfarande är i högsta grad oviss. Jordan har fått sin order. Han ska ta sig in genom fiendens linjer och ansluta till en grupp partisaner för att med deras hjälp spränga en strategisk bro över en flod. Det är Jordan som är sprängämnesexperten.

Den här beställde jag i början av december förra året, men den damp inte ner på lådan förrän i februari eller nått och då tyckte jag att det var för sent. Jag hade ju tänkt läsa den till jul-nyår. Jag siktar på julen detta år istället.

Julnatten 1914. Första världskriget har pågått i några månader och redan skördat tiotusentals offer. Då börjar ett tyskt kompani plötsligt att sjunga Stilla natt. Snart lyser julgranar med tända ljus upp nattmörkret. Obeväpnade soldater byter julklappar med varandra, begraver sina döda kamrater och spelar till och med fotboll tillsammans. De högre befälen tvingas motvilligt och hjälplöst att se på. Historikern Stanley Weintraubs Stilla natt är en stark skildring av krigets fasor, men också av mänsklig storhet, mod och värme.

Tills vattnet stiger

Livet ter sig torftigt och ensamt för läkaren Babakar. Efter att ha tillbringat större delen av sitt liv i ett Afrika märkt av fattigdom och statskupper, har han slagit sig ner på sin mors hemö Guadeloupe. Slumpen gör att han får ta hand om barnet Anaïs vars mor Reinette dör vid förlossningen. Babakars liv får en helt ny mening och han bestämmer sig för att resa till Reinettes hemland Haiti för att söka efter Anaïs släktingar. Men Haiti plågas av politiskt våld och naturens raseri, och när Babakar börjar undersöka Reinettes bakgrund ställs han inför mörka hemligheter …

Ännu en bok läst i augusti, 27:e säger Goodreads. Det är den tredje boken jag läser av Maryse Condé och den andra titeln i utmaningen 3x3, där jag valt att läsa tre titlar av Condé under året.

Det är alltid trevligt att läsa Condé. Det är något med de där miljöerna som är så totalt annorlunda mot den jag lever i.

Mitt i Haitis kaos, med våld, diktatorer som avlöser varandra, fattigdom, brist på fungerande infrastruktur och naturkatastrofer skildras den ganska rörande vänskapen mellan Babakar och palestiniern Fouad och människorna runt dem.

Jag tyckte om den här, mer än Desirada, men kanske inte lika mycket som Färden genom Mangroven, den första jag läste.

Och bergen skall rämna

Mera Norrland... Ytterligare en bok jag lyssnade på i augusti men inte hunnit få på plats här i min läsdagbok.

Sommar år 1901. I det karga norrländska samhället Tornehamn bor prästfrun Hedvig och hennes make Georg. Mellan fjällen, där renarna betar och samerna lever, ska järnvägen ta plats. 
Livet i norr har inte blivit som Hedvig hade hoppats. Dagarna är långa och ensamma och hon tyngs av sorg och samvetskval. Först när Hedvig börjar undervisa en grupp samiska barn fylls hennes liv med mening.

Och bergen skall rämna är en stark och vacker roman om Sverige vid förra sekelskiftet, om ett hierarkiskt samhälle där kraven på att foga sig är många, och där priset för att låta bli är högt.

Jag brukar ju gilla det långsamma och lågmälda, men faktum är att jag tyckte att den här var för långsam - åtminstone första halvan - och rent av tråkig. Jag vet inte om det berodde på att jag behövde något annat just då och om jag kanske tyckt annorlunda om jag lyssnat på den vid ett annat tillfälle. Först i senare delen av boken blir det mer tempo - kanske för mycket - och ganska otäckt, på flera plan. Det borde verkligen vara en bok för mig, men nej, jag gillade den inte riktigt. Som sagt, kanske bara för att tillfället var illa valt. Alla andra verkar ju tycka att den är fantastisk och beskriver i sina recensioner precis sådant som brukar tilltala mig.

Veckans mening, vecka 37

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Dela med dig en mening från veckans läsning, en mening som fått dig att stanna upp.

Efter ett försök att gå upp till 75%, som inte föll ut så väl, är jag nu så trött att jag fått svårt att läsa - och faktiskt även lyssna. Till följd av detta har jag knappt läst alls senaste veckan och det jag höll på att läsa fick jag byta ut till Damernas detektivbyrå, som är lättillgängligt nog för att jag ska klara av det, om än i små portioner. Så nu får det bli mer Mma Ramotswe, jag har liksom inget annat att bjuda på.

Snakes did that; most of the time they kept out of your way but when it was very hot and they had business to attend to, the ground over which they moved was theirs, not yours, and you had to watch out for them.

Den livsvisdomen! Den ödmjukheten!

Nudelbagaren

Tro det eller ej, men det här är en bok som det inte är en månad sedan jag läste. Den är rätt nyfärdig.

Varje vecka träffas två vänner för att äta middag tillsammans. Den ene är författare, den andre är professionell blodgivare. De utgör ett udda par, där en strävar efter att briljera intellektuellt, medan den andre blivit en rik man tack vare sin gränslösa entreprenörsanda. Under en kväll med ett övermått av mat och dryck, berättar författaren om sitt arbete. Han klagar över historien om en kommunistisk hjälte som måste skrivas, men avslöjar sedan vilka skrönor han drömmer om att berätta, om han bara hade den friheten Där hittar vi bland andra en ung man som köper en gammal brännugn från den lokala konstskolan och öppnar krematorium, där han tar sig an liken av poliser och partisekreterare. Vi får också möta en skådespelerska med brustet hjärta vars sista föreställning blir att begå självmord inför publik, och en illegal invandrare som skriver fantasifulla brev åt analfabeter för att få ihop till brödfödan.

Nudelbagaren är ett lysande stycke röd humor, om livets absurditeter och grymhet i det moderna Kina. Dess satiriska tonläge ledde till att den förbjöds i landet.

Nudelbagaren skrevs 1991 och det märks att den har några år på nacken, vilket emellertid inte stör mig. Jag har citerat ur den både i Veckans mening och En smakebit på søndag. Den är rolig, makaber - ibland rätt magstark - och väldigt speciell. En trevlig bekantskap. Av Ma Jian finns även reseskildringen Rött damm utgiven och den vill jag gärna läsa. I övrigt verkar det inte finnas några översättningar av honom till svenska. På engelska finns det dock fler titlar.

Ytterligare en mening ur boken: Han saknade den gamla kvinnans skarpa blick som kunde se igenom världens fåfängligheter, men å andra sidan hade han en hjärna i sitt runda huvud, och den hade han använt så mycket under åren att långa hårstrån nu trängde ut ur näsborrarna. 

Ja men det är ju helt underbart!


Den här boken ingår i utmaningen 3x3 som en av böckerna under rubriken Kina. (Ja, ursprungligen hade jag ju valt Tre systrar av Bi Feiyu, men den rackaren är spårlöst försvunnen, så jag bytte den mot den här)

Helgfrågan vecka 37

Nu stundar helgen och det är åter dags för Mias fråga.

Varför tror du författare väljer att skriva ihop? 
Jag antar att de kompletterar varandra på något vis. Det som ligger närmast till hands för mig att tänka är att en är bättre på att "kläcka historier" och en är bättre på att få till det litterärt, men det finns säkert andra aspekter. Vi människor är ju olika och skrivande har väl traditionellt betraktats som en enmanssyssla, men det behöver ju inte vara det som funkar för alla.

Själv hatade jag grupparbeten i skolan och tanken på att skriva tillsammans med någon (nu har jag förvisso inga skrivarambitioner, men ändå) gör mig kallsvettig. Men på jobbet är jag en utpräglad teamarbetare och har valt specialitet delvis efter det. Så, det skiljer sig nog inte bara från person till person, utan också från uppgift till uppgift.

Vad sitter du inne på för hemlighet, som du vill dela med dig?
'Hemlighet' i det här sammanhanget väljer jag att tolka som 'något som folk i bokbloggskretsen inte känner till och som jag gärna vill berätta om'...

Jag har två hönor som ligger och ruvar. Tokfior! Först nu, så sent på säsongen. De har snart gjort sina tre veckor så förhoppningsvis blir det kycklingar om bara några dagar. Det ska bli kul.

Här är en tidigare liten kompis: