Vaka över dem som sover

"Här öppnar sig landskapet. Ute ur den täta skogen, i ett landskap bevuxet endast av en gles och låg snårskog, träder landskapets platthet fram. Vidden. Ett glasklart mörker mot den frostvita marken." 

För den som anländer söderifrån kommer Kautokeino som en överraskning. I Sigbjørn Skådens Vaka över dem som sover är det den unge konstnären Amund Andersen som kommer körande. Medan han arbetar med huvudverket till sin första stora separatutställning börjar samhällets mörka och obehagliga förflutna komma ikapp. Växelvis skildras Amunds släkthistoria bakåt i tiden i de samiska bygderna i Skånland. 

Vaka över dem som sover är en hisnande roman inifrån ett samiskt samhälle, om en gränsöverskridande konstnär och om våldsamma övergrepp som går i arv. Sigbjørn Skåden har hyllats för att han utmanar gränserna för vad som är möjligt att skriva i Sápmi och Norden i dag. 

Det här med övergreppen i Kautokeino har gått mig helt förbi. Jag hörde talas om dem först när jag läste en artikel i SvD, där det också stod om denna bok, och blev nyfiken. Till min förvåning fanns den som ljudbok på Storytel.

Sigbjørn Skåden gör det inte lätt för sina läsare. I ”Vaka över dem som sover” görs nedslag i en familj under olika tidsperioder, och det finns ingen självklar röd tråd att följa. Det är som om författaren vill skriva en större berättelse, om utsatthet, förtryck och sönderfall. För varje läsning växer obehaget, liksom bilden av hur våld kan tillintetgöra människor. Våld som i våldtäkt. Våld som i förtryck mot ett helt folk.

En drivkraft var att hans huvudperson Amund Andersen skulle göra något som var så hemskt att det samiska folket skulle vara tvungna att avsky honom. Dels för att utmana majoritetssamhällets fördomar om samer som rakt igenom goda, men också för att få samer att reflektera över den egna självbilden. 

Jo, nog gör han något vidrigt alltid, Amund Andersen. Gah, vilken obehaglig typ! Och nej, den är inte helt lättillgänglig den här boken. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tyckte om den. Men helt klart är det en bok som biter sig kvar i en. Amund och händelserna i boken spökar lite då och då i min hjärna.

Jag är allt nyfiken när det gäller Sápmi och det skulle vara kul att läsa mer, läsa något som varken är tillrättalagt och mesigt eller nattsvart. Och vad gäller "majoritetssamhällets fördomar om samer som alltigenom goda" så är jag i alla fall botad sedan länge, ha ha. Den enda person jag träffat som mig veterligen är same, är en riktigt vidrig jävla typ. Och inte för att jag är så trångsynt att jag dömer alla samer efter henne, men det skulle i alla fall vara trevligt att träffa några samer till för att få en mer nyanserad bild :)