Helgfrågan - vecka 44

 

Denna vecka ber Mia Tipsa om en bra skräckbok?

Den här var oväntat otäck för att vara en barnbok, tycker jag, och ungefär det läskigaste jag vågar mig på att läsa, ha ha. Och bra var den. Den Augustnominerades 2017.

Det här är historien om Lilla Hon, som blir utmanad av sina klasskompisar att gå upp alldeles ensam på skolans vind. Fast det är förbjudet att gå dit, för det kan hända olyckor där. Och så kanske det spökar. Men alla vet ju att spöken inte finns på riktigt. Eller?

Det här är en förskräcklig, ryslig och otäck berättelse. Men den är också knasig, spännande och rolig. Och den slutar ganska lyckligt. I alla fall för vissa...

Hett i hyllan - #60

 

Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som stått i hyllan i en halv evighet, men som kanske förtjänar att plockas fram, dammas av och äntligen läsas.

Den här måste ha stått i hyllan i över 40 år. På den tiden tyckte jag fortfarande att det var lite spännande med erotiska skildringar - nu tycker jag att det är typ det tråkigaste och mest ointressanta som finns - och det faktum att den varit förbjuden och lett till sedlighetsåtal gjorde den ju också intressant. När jag nu läser texten nedan, som jag just googlat fram, så tycker jag ändå att den låter rätt lockande. Och jag antar att det som var "osedligt" på 40-talet knappt kommer att beröra mig överhuvudtaget. 

Agnar Mykle är en av de mest kontroversiella författarna genom tiderna i Norge. Sången om den röda rubinen förbjöds 1957, ett år efter att den utkommit. Rättsfallet som följde blev oerhört uppmärksammat. Mykle och hans förläggare anklagades för att publicera omoraliskt och pornografiskt material. De friades, men boken drogs under en period in från marknaden.
I romanen får vi följa den unge studenten Ask Burlefot under hans tid vid universitetet i Bergen hans rastlöshet, frustration och sökande leder honom in på en väg fylld av skam, förluster och triumfer. Och det är Asks många möten med kvinnor och detaljrikedomen i dessa skildringar som gjorde boken så uppmärksammad.
Sången om den röda rubinen är en energifylld, rolig och rörande berättelse om en ung mans väg ut i livet. Den är också en av de stora kärleksromanerna i nordisk litteratur, väl värd sin plats i hyllan bredvid storheter som Den allvarsamma leken.

Veckans kulturfråga - vecka 44

 

Denna vecka undrar Linda på Enligt O

Vilken är den bästa svenska bok du läst i år?

Det har inte varit något bra läsår i år, framförallt för att jag inte kan l ä s a. De böcker jag brukar ha mest behållning av finns sällan inlästa som ljudböcker eller är av sådan art att de kräver ganska mycket fokus, vilket jag inte har förmåga till för närvarande. Inte har haft på ett bra tag, känns det som. 

När jag tittar igenom Goodreads så kan jag konstatera att det är en bok som sticker ut:

Humlan Hanssons hemligheter belönades med Augustpriset 2020, barn- och ungdomsklassen. Jag inhandlade den till dottern ganska omgående, men hon har naturligtvis inte rört den. Jag har dessvärre inte fått läsande barn. Det förvånar mig lite, då både jag och fadern är läsande människor - även om fadern nu mest läser facklitteratur. Jo, min äldste läser en del, men nästan bara facklitteratur han också. 

Hur som helst, eftersom jag försöker klämma Augustnominerade böcker rent generellt, så tog jag mig äntligen i kragen och läste denna - och den var oväntat charmig och rolig. 

Jag tyckte för all del om Stacken, Agneta Pleijels självbiografiska serie och de tre första delarna av Fröknarna von Pahlen också (de finns inlästa, men inte resten), men... Humlan sticker ut.

När det gäller de Augustnominerade så kände jag bara igen Ramqvist i skönlitteraturklassen och Skogen i facklitteraturklassen. Båda hade jag sparade i min Storytelhylla och Skogen lyssnar jag på just nu.

Trist att det var så mycket Bonnier. Jag känner mig inte lika sugen på att läsa som jag brukar göra, men vi får väl se. Min ambition är att läsa åtminstone tre i varje klass för varje år - naturligtvis utan att göra våld på mig själv. 

Tisdagstrion - Böcker jag inte läst klart

 

Tisdagstrion utgår från Robert på Mina skrivna ord. Veckans tema är: Böcker jag börjat på men inte orkat/velat läsa klart

Så tråkig att klockorna stannar. Det skriker tillgjort 70-tal om den. Trams om vaginala orgasmer som verkar instoppat bara för att man skulle skriva om vaginala orgasmer på den tiden. Ett gäng medelklassmänniskor som ska föreställa kommunister - ja, eller vänstervridna i alla fall - fastän ingenting de tycker, tänker eller gör ens avlägset påminner om ideologin. För det skulle man väl skriva om på 70-talet. Vart tog de där skrivböckerna vägen, förresten? De lät ju spännande. Jag måste ha tappat bort dem bland det vaginala och kommunisterna med hembiträden - eller vad de nu hade. Dumt var det i alla fall. HUR kan denna ha nobelprisats och vara med i Feministisk litteraturkanon?

Sådan där feelgoodtramsig stil och språk som jag bara inte klarar. Jag som såg fram emot att läsa serien. Trodde att den skulle vara trivsam. Kan inte fatta att det är samma person som skrivit boken om Hilma af Klint. Den var bra.

Åh, den är ju så fin och den lät ju så bra! Samma här, den där feelgoodstilen med överanvändande av tramsiga metaforer och klyschor. 

P. S. 

Två som jag läste klart, men inte borde ha

 

1. Kräkvarning på det tramsiga språket. I nivå med de grå nyanserna. Så pinsamt att jag behövde skämskudde.

2.  Hur kan man komma på något så übervidrigt? Jag blir rent förbannad när jag tänker på den. Det måste vara något fel på karln.

Veckans helgfråga - vecka 43

 

Denna vecka lyder Mias helgfråga: 

FN dagen idag. Har du tips om en bra bok som handlar om krig eller fred?

Klockan klämtar för dig… utspelar sig över 3-4 dygn under det spanska inbördeskriget, där en amerikansk sprängexpert i samarbete med en lokal grupp partisaner har som uppgift att spränga en bro i luften. Parallellt med den realistiska och nyktra skildringen av krigets hemskhet och meningslöshet är en intensiv och känslofylld kärlekshistoria inflätad. 

Det är något med titeln som har berört mig ända sedan jag var barn: Klockan klämtar för dig. Jag vet inte riktigt varför, men jag uppfattade den som så vacker. Jag tror att jag hörde den första gången då den gick som film på tv, men jag såg den nog aldrig, möjligen delar. Kanske satt mamma och pappa och tittade och jag kom in och såg någon del. Så småningom hörde jag den engelska titeln, For Whom the Bell Tolls, och blev om möjligt ännu mer berörd. Ytterligare senare läste jag Donnes dikt, och förstod var titeln var hämtad. Och jag älskade dikten från första stund. Boken, däremot, läste jag inte förrän rätt nyligen, några år sedan bara. Och det är något med Hemingway som biter sig fast. Det är inte alltid jag upplever böckerna så fantastiska just när jag läser, men de sätter sig. Och jag inser nu att jag måste läsa mer Hemingway, i synnerhet hans noveller. Jag har inte läst en enda. 

Jag kan inte påstå att jag gillar omslaget, ändå är det ett av de bästa jag hittade. Jag avskyr omslag med bilder från filmatiseringar av böcker. De engelska är något bättre, här är ett:

Och här är Donnes dikt:

No man is an island,

Entire of itself.

Each is a piece of the continent,

A part of the main.

If a clod be washed away by the sea,

Europe is the less.

As well as if a promontory were.

As well as if a manor of thine own

Or of thine friend's were.

Each man's death diminishes me,

For I am involved in mankind.

Therefore, send not to know

For whom the bell tolls,

It tolls for thee.

Veckans kulturfråga, vecka 43

 

Denna vecka undrar Linda: Vilka böcker står näst på tur att bli lästa?

Ja, jag klarar ju fortfarande inte av att l ä s a, så det får bli de ljudböcker som står näst på tur. Egentligen är det tre halvfärdiga som står på tur, men jag dristar mig att välja de ännu orörda.

Powers var långlistad till Bookerpriset men gick inte vidare till kortlistan. Jag älskade hans tidigare kortlistade Bewilderment. De flesta verkar tycka att pulitzerprisade The Overstory, var ännu bättre. Den har stått i hyllan och väntat ett par år nu. När ska jag äntligen kunna l ä s a igen? Så länge tänkte jag lyssna på Playground.

Patchetts Bel Canto har vunnit Women's Prize for Fiction. Ingår i min utmaning Prisat.

Enlightenment var också med på Bookerprisets långlista, men gick inte vidare. 

Sedan ska jag ta itu med de augustnominerade. De som finns inlästa, vill säga. 

Tisdagstrion - Höstfärger

 

Tisdagstrion utgår från Robert på Mina skrivna ord. Denna vecka är temat Höstfärger.

Dessa tre böcker har jag ännu inte läst - men jag vill gärna.

Ghachar Ghochar står i hyllan och väntar och har så gjort en längre tid. 

En ung man sitter på Kaffehuset, där han varit alldeles för ofta under den senaste tiden. Kyparens närvaro ger honom en smula lugn då han har svårt att bringa klarhet i sina tankar. De är tilltrasslade på ett sätt som påminner om ordet "ghachar ghochar" – det alldeles egna uttryck som hans hustru Anita anförtrott honom under bröllopsnatten. Men deras stund av närhet är långt borta nu. Och ännu mer avlägsen är tiden då han tillsammans med sina föräldrar och sin syster bodde i ett trångt och enkelt hus. När hans farbror nått framgång med sitt kryddföretag flyttade de istället till ett hem som var så stort att det var svårt att möblera. I överflödet av mat och vackra kläder styrs deras samvaro snart av nya villkor.

Ghachar Ghochar är en internationellt hyllad berättelse om rikedom och moralisk undergång. Den har kallats den finaste indiska romanen på ett decennium och Vivek Shanbhag har jämförts med Tjechov.

Hester Prynne är offentligt förnedrad, inspärrad och utfryst. Det är 1600-tal och hon lever i den strikt puritanska Massachusetts Bay-kolonin i Boston. Efter att ha fött ett barn utom äktenskapet och med okänd far är hon nu tvingad att bära ett rött A för resten av sitt liv.

1850 gavs den ut.

Tommy Orange har funnits på min läslista sedan Pow Wow kom ut. Nej, jag har inte läst den heller. Wandering Stars är hans senaste som långlistades för Bookerpriset i år, men inte klarade sig vidare till kortlistan. 

Colorado, 1864. Star, a young survivor of the Sand Creek Massacre, is brought to the Fort Marion Prison Castle, where he is forced to learn English and practice Christianity by Richard Henry Pratt, an evangelical prison guard who will go on to found the Carlisle Industrial School for Indians, an institution dedicated to the eradication of Native history, culture, and identity. A generation later, Star's son, Charles, is sent to the school, where he is brutalized by the man who was once his father's jailer. Under Pratt's harsh treatment, Charles clings to moments he shares with a young fellow student, Opal Viola, as the two envision a future away from the institutional violence that follows their bloodline.

Oakland, 2018. Opal Viola Victoria Bear Shield is barely holding her family together after the shooting that nearly took the life of her nephew Orvil. From the moment he awakens in his hospital bed, Orvil begins compulsively googling school shootings on YouTube. He also becomes emotionally reliant on the prescription medications meant to ease his physical trauma. His younger brother Lony, suffering from PTSD, is struggling to make sense of the carnage he witnessed at the shooting by secretly cutting himself and enacting blood rituals which he hopes will connect him to his Cheyenne heritage. Opal is equally adrift, experimenting with Ceremony and peyote, searching for a way to heal her wounded family.