Med ett språk, som är en blandning av en realism och närmast sagoliknande inslag, skildrar vietnamesen Thiêp ett land och dess folk, både i stort och smått. Han räds varken det finstämt poetiska eller det fula, det grova. Trots att vi rör oss både bland maktens män, halta skalder och en och annan skön mö, så är Thieps historier jordnära som skildringar av den mänskliga naturen. I tolv korta noveller skildrar Sydostasiens kanske främsta novellist den vietnamesiska landsbygden i både nutid och dåtid, i enkla förhållanden, och bland kungar och herremän.
I hela mitt liv har min bokletarblick haft siktet inställt på författarnamn som inte låtit svenska eller anglosaxiska och mitt intresse har snarare dragit sig öster- än söder- och västerut. Jag har alltid föredragit kortromaner och noveller framför tegelstenar. Jag har alltid älskat magisk realism och det sagoaktiga. Nguyễn Huy Thiệps är ansedd som en av Asiens främsta författare och bokomslaget är ursnyggt. Så varför, varför, VARFÖR gillade jag inte den här boken? Jag hade förväntat mig att jag skulle tycka att den var underbar, men sanningen att säga så förstod jag den inte alls.
Någon som har läst den och kan bringa mig till något slags insikt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar