Ålevangeliet

Som vanligt släpar jag lite efter med att lägga in mina böcker här. 20:e september blev jag klar med den här enligt Goodreads.

 Ålevangeliet hade jag sett omnämnd både här och där, i tidningar och på bloggar. Jag blev väldigt nyfiken och satte upp mig på väntelista på mitt bibliotek, som nummer åtta i kön (!). Lite kul att den här sortens bok röner sådant intresse. Men så upptäckte jag att den fanns inläst på Storytel och jag kunde lyssna istället.

Hur mycket kan man veta om en ål? Eller om en människa?
"Ålevangeliet" är en bok om världens mest gåtfulla fisk. En fisk som gett upphov till ett alldeles eget mysterium inom naturvetenskapen, det som kallas ”ålfrågan”. En fisk som alla från Aristoteles till Sigmund Freud försökt förstå sig på, utan att lyckas. Och som nu dör ifrån oss, i mångt och mycket fortfarande en gåta.
Men ”Ålevangeliet” är också en bok om författaren och hans far och hur ålen förde dem samman. En berättelse om ursprung, öde, livet och hur det bör levas. Samt om det som är livets sista och ofrånkomliga utmaning: hur man hanterar döden.

Det här med ålen är ju hur spännande som helst, helt fascinerande. Och jag vet få platser med namn som har sådan air av magi som Sargassohavet, där ålen leker - så vitt vi vet.

Jättebra bok, minst lika spännande som en deckare eller thriller och jättefin parallellberättelse om far och son i ett samhälle som ständigt förändras.

Det är ju så otroligt gott med rökt ål, men jag har slutat äta det på grund av att ålen är akut hotad. Nu börjar jag undra om jag tänker rätt. När man googlar möts man av omväxlande: Nej, ät inte ål, varken vild eller odlad! och Ät ål med gott samvete så länge den är fiskad av yrkesfiskare med särskild tillåtelse! Och hur förhåller man sig till detta? Efter att ha läst boken får jag ett väldigt sug efter att prova ål tillredd på annat vis, luad, stekt och allt vad det finns. Men jag tror jag väntar tills jag får entydigt besked om att det är ok. Det vore ju rent förskräckligt om vi förlorade ålen för all evighet och jag vill inte hjälpa till med att orsaka dess utrotande.

Leptocephalus, ållarv som man tidigare trodde var en egen art. Ett särdeles passande namn!

Naturen är så fantastisk att jag blir tårögd när jag tänker på det.

The Breath of a Whale

Titta här vilken fiiin knölval! Jag blir lyrisk. Jag älskar valar, i synnerhet knölvalarna med sina "vingar". Särskilt söta är de när de har havstulpaner på nosen :)

Leigh Calvez has spent a dozen years researching, observing, and probing the lives of the giants of the deep. Here, she relates the stories of nature's most remarkable creatures, including the familial orcas in the waters of Washington State and British Columbia; the migratory humpbacks; the ancient, deep-diving blue whales, the largest animals on the planet. The lives of these whales are conveyed through the work of dedicated researchers who have spent decades tracking them along their secretive routes that extend for thousands of miles, gleaning their habits and sounds and distinguishing peculiarities. The author invites the reader onto a small research catamaran maneuvering among 100-foot long blue whales off the coast of California; or to join the task of monitoring patterns of humpback whale movements at the ocean surface: tail throw, flipper slap, fluke up, or blow. To experience whales is breathtaking. To understand their lives deepens our connection with the natural world.

Ja, naturligtvis måste jag lyssna på den här när jag nu fann den på Storytel. 21:a september anger Goodreads för denna.

Och visst är det underbart att höra berättelser om valar, men ganska stor del av boken ägnas åt att beskriva hur Calvez jagar runt för att bocka av arter på sin "skådarlista" och det tycker i alla fall inte jag är särskilt kul. Lite väl mycket antropomorfism för min smak också, även om Calvez tycker att hon kan tillåta sig det - det säger hon specifikt - då hon nu är författare snarare än naturvetare. Inläsaren är berömvärt tydlig men ändå jobbig att lyssna på. Jag vet inte om det bara beror på den amerikanska engelskan, som i mitt tycke generellt är så jävla ful (en del dialekter rent fasansfulla), men nej... jag har ju lyssnat på många andra amerikanska inläsningar utan att lida nämnvärt. Någonting är det i alla fall som gör människan jobbig.

Tyvärr, trots en del väldigt fina berättelser om valar, en besvikelse totalt sett.

Helgfrågan vecka 40

Nu stundar åter helgen och det är dags för Mias fråga som denna vecka lyder:

Vad tror du kan påverka bedömningen av en bok, förutom innehållet?
Andras åsikter förstås. Om alla förståsigpåare hyllar en bok kan det nog vara svårt att stå på sig om man tycker att den är usel och inte alls förstår sig på den - och tvärt om. Vi färgas alla av vår omgivning och är mer påverkbara än vi tror och vill erkänna. Det är väl beforskat och man har gjort många häpnadsväckande experiment på området. Jag brukar skriva mina omdömen innan jag kollar recensionerna, för att inte påverkas så mycket, men ibland har man ju läst recensioner innan man ens börjar läsa, och då vete sjutton. Jag vill ju gärna kunna säga att jag minsann inte alls bryr mig om vad andra tycker utan har min egen åsikt, men förmodligen är det inte så, förmodligen påverkas jag en hel del på ett omedvetet plan.

Ett välkänt författarnamn med god renommé kan säkert påverka bedömningen i positiv riktning. Jag misstänker att välkända författare kan "komma undan" med böcker som inte blivit utgivna om en debutant skrivit dem.

Och lite beroende på vad man menar med bedömningen av en bok... Omslaget påverkar i alla fall mig väldigt mycket när jag bedömer om en bok verkar läsvärd, alltså innan jag läst den. Däremot påverkas jag sannolikt inte av omslaget i min bedömning efter jag har läst den.


Bonusfråga:Vad gör du för miljön?
Ja, jag är väl inte guds bästa barn då jag har åtta mil fram och tillbaka till jobbet och ingen fungerande kollektivtrafik. Eftersom jag tog körkort sent lärde jag mig i alla fall eco-driving direkt och fram till igår körde jag på etanol - hur bra det nu är egentligen. Igår bytte jag bil och kör nu diesel, men uppenbarligen är det en miljövänlig variant, för det är låg skatt på den. Långresor gör jag också med bil - jag hatar tåg. Mellan 13 - då jag började pendla - och 45 åkte jag i alla fall bara kollektivt.

Flyger gör jag också, någon gång per år kanske. Fast mellan 2001 och 2011 flög jag inte en enda gång.

Jag är jäkligt duktig på att sopsortera i alla fall. Efter fyra veckor, när det är dags för tömning, är min soptunna bara halvfull, om ens det. Komposteringen sköter jag själv med Bokashi. Eftersom jag har höns blir matsvinnet minimalt också. Jag köper bara svenskt kött, men de veckor jag inte har barnen äter jag i princip inget kött alls. Jag väljer företrädesvis eko när jag handlar, även om jag har en prismässig smärtgräns.

I trädgården har jag många vilda, stökiga hörn där nässlor och tistlar får växa fritt till småkrypens fromma. Jag satsar också på mångfald i trädgården och mycket vårblommor till humlor och bin och många träd. Insektshotell har jag också :) Och jag hjälper årligen till att röja lupiner längs vägen och håller även undan andra främmande invasiva arter.

Jag brukar ha med mig plastpåse när jag går längs stranden i Viken (där mamma bor) och när jag går i skogen och så plockar jag upp det skräp jag hittar. Jag brukar också plocka skräp på p-fickor och rastställen längs vägen när jag stannar till på mina långresor och så brukar jag plocka längs vägen här uppe någon gång per år.

80% av mitt bohag har jag fått (begagnat) av mina föräldrar, ärvt eller köpt på Blocket, auktion eller loppis. De flesta böcker jag köper är också från loppisar eller utsorterade från biblioteket.

Jag är månadsgivare till Vi-skogen och Greenpeace.

Pust! Det blev långt det här :/

Judas

Månadens språk i september var hebreiska och jag valde att läsa Judas av Amos Oz.

I det sena 1950-talets Jerusalem söker den unge bibelforskaren Shmuel nya vägar i livet efter att ha övergetts av sin flickvän och tappat lusten för studierna. Han tar anställning som assistent och samtalspartner hos Gershom Wald, en ärrad och sängliggande intellektuell som betalat ett högt pris för det han tror på. I huset finns även svärdottern Atalia, som mist sin man i självständighetskriget 1948. Atalia är lockande och avståndstagande på samma gång och Schmuel dras ohjälpligt till henne, trots att ett anställningsvillkor var att han inte skulle förälska sig. Parallellt med att hans besatthet tilltar fördjupas relationen mellan honom och Gershom och Shmuel ställs inför frågor som han måste finna svar på. Deras samtal får honom också att återuppta sina studier om förhållandet mellan Judas, förrädaren som kanske inte var en förrädare, och Jesus, som föll offer för sin egen övertygelse - och han finner i den historien ett starkt samband med vad som händer i det samtida Israel.

Tre parallella berättelser sammanvävda till en, skulle jag säga. Shmuels liv i huset tillsammans med Gershom Wald och Atalia, och för all del hans liv även innan dess, Shmuels studier av Judas, Nya testamentets förrädare, Judas vars namn blivit liktydigt med förrädare, som Quisling ungefär, en judas, en quisling, och förrädaren i kampen för tillblivelsen av staten Israel. Men var de verkligen förrädare? Eller var de de mest lojala, de mest hängivna, de med starkast tro?

En fantastisk bok! Jag tyckte mycket om stämningen i skildringen av Shmuels liv i huset med Gershom och Atalia. Det är något lätt mystiskt, magiskt över den, trots att där inte finns något magiskt i egentlig mening. Delen om Judas är tänkvärd, väldigt intressant och spännande tycker jag och jag blir väldigt nyfiken på och vill lära mig mer om hur det egentligen var när staten Israel kom till, något som jag är förfärande okunnig om.

Jag har inte läst Oz tidigare men jag vill absolut läsa mer. Jag blir rent kär i karln. Tror ni han vill gifta sig med mig? ;)

Hett i hyllan #21

Hett i hyllan utgår från Bokföring enligt Monika. Om de där böckerna som stått olästa i hyllan i en halv evighet, men som förtjänar att plockas fram och dammas av.

Den här måste ha stått i hyllan åtminstone 20 år, sannolikt längre. Jag har länge tänkt att jag borde läsa den, i synnerhet som jag tycker att det är kul att läsa afrikansk litteratur och Soyinka dessutom är Nobelpristagare.

Aké är en lättillgänglig och kärleksfull skildring av de tolv första åren i Soyinkas liv i staden Aké, en centralort för engelsmännens mission och handel i västra Nigeria. Hans föräldrar, som är kristna, talar såväl engelska som yoruba med sina barn. Värme och närhet präglar den gästfria, intellektuella och stökiga storfamilj där han växer upp, men tillvaron är alls inte okomplicerad. Modern, som bär öknamnet Vilda Kristna, har butik, ett hetsigt humör och en fallenhet för örfilar och spöstraff, också för mycket små förseelser. Egna barn eller inflyttade yngre släktingar - alla tuktas lika snabbt och grundligt. Fadern, som är överlärare för S:t Peters anglikanska skola i Aké och förtjust i att lägga ut texten, kallas för Essay. Han tycks som en mild man, men när någon ger sig på hans rosenbuskar blir han som ett rasande lejon.

TBR oktober

Nej, septembers TBR gick inte alls bra. Som jag anade tog jag mig vatten över huvudet när jag planerade in fem böcker att läsa. Jag hann bara två. Försöket att gå upp till 75% ledde till att jag blev totalt utslagen och förlorade förmågan att läsa ett tag. Sedan hade jag räknat med att kunna läsa mycket när jag var nere hos mamma, men den rackarn satte på tv:n om kvällarna, och då kunde jag ju inte läsa, ljudkänslig som jag är. Dessutom somnade jag vid åttatiden några kvällar, i pur utmattning.

Lite mer modest var jag när det gäller ljudböcker och med undantag för Månadens klassiker så lämnade jag det öppet. Och det gick också bättre. Jag lyssnade på fem böcker, mot vanliga sex, men då låg en på 28 timmar och en på 18, så jag är fullt nöjd ändå.

EDIT: När jag nu tittar efter i Goodreads så ser jag att det inte var fullt så illa. Jag läste faktiskt tre böcker och lyssnade på sju.

Dags för nya tag! Visserligen är jag fortfarande fruktansvärt trött och har lite svårt att läsa, men det är skönare lyss... 

Jag ska läsa ut Sofi Oksanens Utrensning, som jag inte hann med i september men i alla fall har börjat på.

Månadens språk är tjeckiska och jag har tänkt läsa Varats olidliga lätthet av Milan Kundera. Här ligger ett par andra tjeckiska titlar också, men jag gör mig inga illusioner vad gäller dem.

Charles Dickens Historien om två städer ingår i utmaningen Förkovran. Jag brukar försöka läsa en Dickens varje år. De är ju så förbålt långa och jag är ju inte den som kastar mig över tegelstenar, men en tycker jag åtminstone att jag kan läsa. Jag började på den i somras, så den briljanta inledningen har jag redan läst, men av någon anledning kom jag inte vidare. Nu gör jag ett nytt försök.

Dash och Lilys utmaningssbok hann jag inte i september. Jag gör ett nytt försök nu. Jag vill verkligen läsa den och den kommer dessutom ge mig en bock i Kaosutmaningen; böcker med fler än en författare.

Inte heller denna månad hann jag med Kyrkbröllop av Moa Martinson som också den ingår i Förkovran. Jag har dock beslutat mig för att spara den till nästa månad och då försöka läsa även Kungens rosor, så jag blir klar med trilogin.

Doktor Romand - som jag hade med i Hett i hyllan - är jag väldigt sugen på och jag har tänkt att den ska bli månadens hyllvärmare.

Jag ber en stilla bön att jag ska ha så mycket ork och läsförmåga att jag hinner med även Alice Munros Kärlek vänskap hat. Också den ingår i utmaningen Förkovran.

Ljudböcker

Just nu lyssnar jag på Min morbror trollkarlen. Vi får se hur mycket mer av Narnia det blir.

Månadens klassiker i utmaningen 6 klassiker på 6 månader blir Hemingways Farväl till vapnen. 

Eftersom jag blev så förtjust i John Lewis-Stempels Meadowland så tänkte jag gå vidare med The Secret Life of the Owl.

Other Minds har jag haft sparad på min önskelista på Book Depository och häromdagen upptäckte jag att den finns på Storytel. Och eftersom jag nu tycks vara inne i en djur&natur-period och dessutom är särdeles förtjust i bläckfiskar, så tar jag väl och klämmer den här dårå. 

Sedan lämnar jag det öppet. Jag har en tanke om att lyssna på någon eller några av böckerna som nominerades till Årets bok, vi får se vad jag väljer. Hittills har jag bara läst Pachinko och Silvervägen. 

Tisdagstrion - Höstkänsla

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken och denna vecka är temat Höstkänsla.

Det var ett svårt tema, men med mycken möda och stort besvär har jag ändå knåpat ihop en trio.

Oktobers ljus av John Gardner står oläst i hyllan sedan nära 40 år. Kanske borde ta mig an den.

På en lantgård lever 73-årige James Tate med sin något äldre syster Sally, änka sedan många år och hänvisad till broderns motvilliga gästfrihet. Mellan James och Sally utbryter krig den dag han inte längre står ut med hennes färg-TV som pumpar in den nya tidens vulgariteter i hans hus; han skjuter apparaten sönder och samman och Sally låser in sig i sitt rum och vägrar att komma ut.

(Jag har inga större svårigheter med att identifiera mig med James Tate. Det var en lycka den dagen tv:n försvann ur huset. Halleluja!)

Det var väldigt länge sedan jag läste Tove Janssons Sent i november och jag kan inte påstå att jag minns mycket av den. Kanske dags för omläsning av samtliga Toves - även om ingen av dem kommer i närheten av Trollvinter. Den läser jag som bekant varje år.

Ett år i Jujja Wieslanders trädgård. Jag har inte läst den. Varför i herrans namn har jag inte det? Däremot har jag läst Hannu Sarenströms Rimfrost och trädgårdsdrömmar. En fantastisk bok med magiska bilder, en sådan som man bara tillåter sig att läsa en liten snutt av i taget, för att det underbara inte ska ta slut.

Nej, det är inte fyra böcker, det är tre. Det är ni som ser fel.

;)