"Jag är en sjuk människa... Jag är en ond människa. En motbjudande människa." Så inleder Källar-människan sina anteckningar från underjorden. Källarmänniskans förbittring över den härskande naiva tron på förnuft, framsteg och individualism har lett till självvald isolering. Han protesterar mot reduceringen av människan till en schablonaktig förnuftsmänniska. Nej, människan är en irrationell varelse (bara en tjugondel är förnuft) som agerar utifrån undermedvetna känslor, nycker och tristess och ofta tvärt emot sina egna intressen. Anteckningar från källarhålet har varit en inspirationskälla för många viktiga författare, liksom det obehagliga belysandet av mindervärdeskomplex, sårad fåfänga och egoism som föregrep senare psykoanalytiska studier.
I början blev jag lite trött på det filosofiska resonemanget - jag är ju, som sagt, föga filosofiskt lagd - men efterhand började det hända lite också och det är någonting med Dostojevskijs språk som får mig att fastna, så pass att jag nu kommer att gå vidare med kortromanen Vita nätter. Och vad som än orsakat att "Källarmänniskan" blivit som han blivit, så kan jag bara hålla med. Han är "en motbjudande människa".
Ytterligare en titel i min egen läsutmaning Förkovran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar