Övertalning

Ja men det är ju så kul att läsa Austen. Fast jag kan inte förklara varför jag tycker det. Kärleksromaner är de också, de unga tu får varandra på slutet och lever lyckliga... Jag som har svårt för kärleksromaner. Vissa anser uppenbarligen att det här är hennes mästerverk, men kanske ändå att jag tyckte bättre om Stolthet och fördom och Förnuft och känsla. Men jag vet inte, jag har lite svårt att minnas exakt när det går år emellan. Som vanligt finns det ett histrioniskt fruntimmer man kan förfasa sig över, och det gör jag så gärna, ha ha! I den här boken är det Annes syster Mary.

När Anne Elliot var 19 år lät hon sig övertalas till att, av ekonomiska skäl, bryta sin annars lyckliga förlovning med den charmige men medellöse sjöofficeren Frederick Wentworth. När tillfälligheterna för dem samman igen åtta år senare, är båda fortfarande ogifta, men nu är Wentworth rik. Dock har han inte förlåtit Anne att hon lät sig övertalas att avvisa honom och han behandlar henne med kyla och likgiltighet. Anne, som för länge sedan har insett att hon borde ha följt sitt hjärta och inte låtit sig påverkas av andras övertalning, ser resignerat och bedrövat på medan Wentworth uppvaktar grannarnas döttrar. Men samtidigt får hon själv en ny beundrare – och en olycka under en promenad vänder upp och ner på saker och ting. Annes vänner och familj försöker fortfarande att påverka hennes beslut, men den mogna Anne förlitar sig nu på sitt eget omdöme. Denna gång kommer hon inte att duka under för andras övertalning.

Det är lite förunderligt med alla dessa människor hos Austen - bland annat - som bara går och drar, inte gör ett handtag men ändå anser sig förmer. Och räknas som fattiga gör de också, en del av dem, trots att de har tjänstefolk. Jag blir faktiskt lite provocerad ibland. Jag, arma fattiga kvinna, som sliter i mitt anletes svett och varken har kusk, trädgårdsmästare, kokerska eller betjänt.


Och det här är april månads klassiker i läsutmaningen 6 klassiker på 6 månader.