Den här lilla boken har stått i min hylla i över tio år. Jag är ju lite förtjust i Böll, så det kunde väl vara så dags att klämma den. Dessutom gillar jag kortromaner och den här är på 151 sidor.
Inledning: Efter arbetets slut gick jag till sparkassan för att hämta ut min avlöning. Det stod mycket folk vid utbetalningsluckan och jag fick vänta en halvtimma, sträckts så fram min anvisning och såg hur kassören gav den till en flicka i gul blus.
Kanske inte en början som gör att man kastar sig över boken och bara måste läsa vidare :) Det här är en av Bölls tidigaste romaner och av det lite omständliga torrt humoristiska språk som jag tyckte så mycket om i Katarina Blums förlorade heder syns ännu intet. Äktenskapsroman får man väl kalla den. Ett gift par lever på varsitt håll i ett krigshärjat Köln där de var för sig kämpar med sin vardag och sina problem: bostad, försörjning, barn, alkohol, tro... Ja, de är katoliker. I min enfald har jag trott att Tyskland är protestantiskt till allra största delen, men efter att ha googlat så har jag nu lärt mig att det finns ungefär lika många katoliker som protestanter. Jag är förstummad! Hur har jag, gamla tant, kunnat gå genom livet och varit så felinformerad?! Jag skyller på Luther ;)
Ingen litteraturinteresserad borde underlåta att skaffa sig Bölls bok och läsa den och förmå andra att läsa den står det i baksidestexten. Det är något med Böll, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, som verkligen tilltalar mig. Men jag tror inte att han faller alla i smaken och jag tänker inte försöka förmå alla litteraturintresserade att läsa Inte ett enda ord. Jag har läst den. Jag tyckte om den. Det är bra så.
Böll fick Nobelpriset i litteratur 1972.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar