Hetta

Australien härjas av en svår torka och invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas dagligen fatta desperata beslut på grund av vattenbristen. Under mystiska omständigheter tar Luke Hadler livet av sin familj och sedan sig själv. Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade även en mörk hemlighet. Under århundradets värsta torka börjar Falk ifrågasätta vad som verkligen hände med Luke. Han bär på en bestämd känsla av att något inte stämmer – men ju mer han nystar i fallet, desto mer börjar gamla sår att blöda. Sedan länge begravda lögner tar sig upp till ytan, och Falk tvingas konfronteras med sina egna värsta minnen. Hetta är en atmosfärisk thriller med mörka familjehemligheter. Den utspelar sig i Australiens karga inland. 

Det var Robert på Mina skrivna ord som gjorde mig nyfiken på denna. Jag läser ju inte så ofta deckare nu för tiden, men miljön kändes såpass lockande att jag letade fram den på Storytel. Det är inte så ofta jag läst litteratur från Australien. Janet Frame och någon Colleen McCullough är det enda jag kan komma på på rak arm.

Och visst var den bra. Egentligen rör det sig om två fall, dels morden i nutid, dels ett oklart dödsfall i dåtid, och jag gillar hur de två berättelserna, nu och då, vävs ihop. Riktigt samma intryck gjorde kanske inte miljöskildringen som den verkar gjort på andra. Är det månne jag som fallerar när det gäller föreställningsförmåga? Jag kan inte påstå att jag riktigt kände den där hettan och torkan. Varför heter den förresten Hetta på svenska? I original är det The Dry, och det är ju torkan som är det tongivande i boken.

Inget ultrasadistiskt med fullkomligt absurd utdragen tortyr som är så på modet nu innehöll den heller, tack och lov. Det är vidrigt nog att ett barn har blivit skjutet och innan dess försökt gömma sig för förövaren. Herregud liksom!

För mig är denna skiftning av fokus i dagens deckare helt obegriplig. Förr handlade det om "detektivarbetet", vem är den skyldige? Nu verkar deckargenren mest vara en ursäkt för att få snickra ihop de mest avskyvärda tortyrhistorier. Varför vill någon enda människa i hela världen - utom möjligen en sadist - läsa eller skriva om hur en människa blir torterad? Jag kommer aldrig att kunna förstå det.