Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Varje lördag presenterar vi en mening från veckans läsning, en mening som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp.
Den som inte sörjer en katts död ordentligt, kommer aldrig över den.
Det är lite av ett tabu att sörja en förlorad katt, tramsigt. Lite mer accepterat med hundar, tror jag, om än inte fullt. Jag har hört folk på fullt allvar säga Ja men, det är väl bara att skaffa en ny katt!
Nej, det är inte bara att skaffa en ny katt.
Fin mening. Man ska nog alltid vara försiktig med att bedöma andras sorg. En katt eller en hund kan för vissa vara barnet de aldrig fick. Då är det fruktansvärt okänsligt att säga det bara är att ersätta djuret som dött.
SvaraRaderaJo. En familj som tog en av de kattungar jag oförhappandes fick (jo, jag skäms vederbörligen) förlorade sin Morris bara efter några månader. Jag erbjöd dem en ny katt, när jag - likaledes oförhappandes - fick en kull till (jo, jag skäms ännu mer; alla katter numera kastrerade) men de tackade nej. Nu, efter två år, med tre barn och tre hundar, har de skaffat en ny liten kattunge. "Jo" sa pappan "vi behövde den här tiden". Så även med barn och hundar i familjen, så är en liten katt - även om man bara fått känna den i några månader - inte utbytbar hur som helst. Och naturligtvis inte något annat husdjur heller.
RaderaJag har sörjt mina katter och mina hundar. De är familj <3
SvaraRaderaJa det är de. Hur är det möjligt att inte sörja, liksom?
Radera