Granitmannen

Året är 1922. Den frigivne krigsfången Ilya och hans hustru Klara påbörjar sin 60 mil långa skidtur mot Sankt Petersburg (Petrograd). De är fyllda av ungdomlig entusiasm och idealism – de tror att den nya Sovjetstaten är ett Utopia. Bakom sig lämnar de sitt språk och sina finska namn.
Men det är inget paradis som väntar dem, utan en bitter kamp för överlevnad i fattiga och eländiga boningar. De fryser och svälter och är illa sedda av ryssarna.
Så småningom får de en grupp vänner med olika bakgrund och förmågor som delar deras idealism och kamp för överlevnad. Tillsammans utgör de en liten tät, sammansvetsad krets.
Runt omkring dem börjar Stalins utrensningar, Petrograd blir till Leningrad. Människor tillfångatas och försvinner. Ilyas yngre bror är den enda som förmår se sanningen i vitögat – han ger upp och återvänder till Finland.
Slitningarna mellan Ilya och Klara blir allt svårare och tar död på kärleken och kanske också deras blinda idealism.

Granitmannen är en fängslande historisk roman om det öde unga idealistiska finländare mötte i Stalins Sovjetunionen.

Jag hittade den här boken i augusti, då månadens språk var finska, men hann aldrig läsa den då, utan klämde den i september. Sedan, när jag tog med den i Tisdagstrion - bäst just nu, insåg jag att jag glömt att skriva om den.

En mörk och ganska hemsk men också fantastisk bok där Klara står i centrum, mild och vän men med en orubblig inre styrka, omgiven av - förutom sin ganska tråkige make - en brokig samling ganska speciella människor som kämpar sig fram i det de trodde vara ett 'Drömmarnas land', men som visade sig vara något helt annat. Det är riktigt, riktigt bra - och så har den också nominerats till såväl  Finlandiapriset som Nordiska rådets litteraturpris.

Sirpa Kähkönen

Hon skriver så fantastiskt vackert, Sirpa Kähkönen, att jag absolut måste läsa mer av henne.

Och Janina Orlov är en fantastisk översättare. Framöver kommer jag nog faktiskt kolla av vem som översatt när jag väljer ut finska böcker. Jag har ju inte kommit riktigt överens med den andra jag träffat på under hösten. Tack och lov är det Orlov som översätter Oksanen också.

Janina Orlov

Vill man ha en ordentlig recension av boken så kan man titta på Yukiko Duke.