Narnia

Jag visste att jag inte läst hela serien, men nog trodde jag att det var några stycken i alla fall. När jag nu har lyssnat igenom alla sju delarna, Min morbror trollkarlen, Häxan och lejonet, Caspian, prins av Narnia, Kung Caspian och skeppet Gryningen, Silvertronen och Den sista striden inser jag att det bara är Häxan och lejonet jag läst förut. För länge sedan, men ändock som vuxen. Jag hade säkert uppskattat den som barn. Och för all del, det gjorde jag väl nu också. Häxan och lejonet är helt klart bäst av de sju böckerna och det är väl också den som brukar förekomma på bäst-listorna.

Klassisk kamp mellan gott och ont med tydlig koppling till kristendomen. C S Lewis var varmt troende kristen - efter att i sin ungdom varit ateist - och var förutom litteraturprofessor och författare även teolog. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. Och lilla Lucy är den tillitsfulla, som vågar tro det hon ser och inte, som sina äldre syskon, låter sitt medvetande grumlas av intellektet. Som det lilla barn hon är känner hon tillit utan att fundera närmare över saken och hon har således lättast att ta emot Aslans och komma in i hans rike. Jag läste någonstans att man, för att kunna tro, måste kunna koppla bort sitt intellekt. Kanske därför jag har sådana problem med det. Och så lite Nangijala där på slutet. Eller snarare tvärt om, lite Narnia i Nangijala.

Nog är hon tjusig Tilda Swinton som The White Witch! 

Jag såg Shadowlands - filmen om C S Lewis och amerikanskan Joy Davidman Gresham, som han gifte sig med på gamla dagar - för en herrans massa år sedan och minns att jag bölade så det stod härliga till. Tänka sig att jag såg en kärleksfilm! Och bölade av den till på köpet.