För många år sedan lånade jag en novellsamling av Alice Munro, började läsa och tyckte att det var fantastiskt bra. Jag hann dessvärre inte särskilt långt innan jag var tvungen att lämna tillbaka boken. Sedan dess har jag tänkt, år ut och år in, att jag måste läsa Munro. Jag var säker på att boken jag lånade var Kärlek, vänskap, hat, men när jag började lyssna på denna, så insåg jag direkt att det var den jag hade hemlånad.
Tio hudnära noveller av 2013 års Nobelpristagare i litteratur. Alice Munros berättelser rymmer ofattbar grymhet, svek och brutalitet, men också en seglivad kärlek och mänsklig värme. Munro skriver med sin sedvanliga ömhet, eftertanke och skärpa. Hon avslöjar det spel som ständigt pågår mellan människor, även när det nästan inte märks.
Bäst tyckte jag om Dimensioner, Fria radikaler och Barnlek. Riktigt, riktigt bra och på var sitt sätt ganska obehagliga. Titelnovellen - som till och med jag fattade att den handlar om Sonja Kovalevskaja (även jag sedermera insåg att jag alltid blandat ihop henne, namnmässigt, med Alexandra Kollontaj) - var kanske den novell jag tyckte minst om. Därmed inte sagt att den inte var bra. Bara det att de flesta andra var så himla bra. Den är uppenbarligen inte heller typisk för Munro.
Som vanligt ligger jag efter med att skriva om mina lästa böcker. 5:e november anger Goodreads för denna.
Boken ingår i min egen läsutmaning Förkovran, under rubriken Tidigare Nobelpristagare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar